Ibland måste jag bara upprepa mig.
Här har jag klistrat in två inlägg från i fjol.
Etikett: högtider
Danskarna kan festa
Nej men grattis igen!
– Tjena Kimman, det var inte länge sedan vi sågs! Grattis igen!
– Tack som fasen. Och ursäkta – jag är lite bakis idag.
– Så hur känns det att ligga bakom Sveriges sjunde mest lästa HBTQ-blogg?
– Som jag sa förra gången så saknar jag tiden då jag prenumererade på andraplatsen, men skitsamma. Det var inte det vi firade förstår du!
– Inte? Så vad firades?
– Vi firade att det tre år gamla besöksrekordet flög åt helvete. Trodde aldrig att det skulle ske!
– Aha! Så gårdagen var en succé i bloggväg.
– Det kan man lugnt säga och vi var helt oförberedda. Plötsligt ringde det på dörren och där stod vänner och sponsorer med blomsterkvastar och skumpa och… Det värmde, som Carola brukar säga.
– Så vad är hemligheten?
– Förutom det vi snackade om förra gången så är det ju så att jag är mycket bra på att sätta bra rubriker och titlar.
– Aha. Intressant. Men tycker du inte att din blogg spretar lite åt alla håll och kanter?
– Men herrgud, det är ju det som är mitt magiska vapen! För att få ut alla mina budskap måste jag ha alla sorters läsare. Det är ju ingen vits att predika för de redan frälsta, så att säga.
– Åh, du har så rätt. Du är en riktig smarting och ändå har du inga högskolepoäng – varför har du inte det förresten?
– Därför att jag inte står ut i miljöer med människor som jag inte själv har valt. Du vet… jag är inte mänsklighetens största vän. Människor är as tills de bevisar motsatsen.
– Jag hör dig och jag nickar instämmande. Så hur ser planerna ut nu?
– Jag är nöjd nu. Jag är redo att dra mig tillbaka.
– Yeah right.
– Exakt.
Text: Mikko Ström
Nej men grattis!
– Tjena Kimman, hur känns det att skriva Sveriges tionde mest lästa HBTQ-blogg?
– Woops, är det så? Hmm… Nummer 10 känns väl så där eller?
– Men spänn av! Nummer 10 av 1110 är ju verkligen något att fira!
– Men för tre år sedan låg jag ju på plats 2!
– Jo, men det var innan alla C-, D- och E-kändisar började ”blogga” – du vet de där som varken kan skriva eller har någonting att säga. De med inlägg som ”åh, här går jag på stan i mina nya skor”, som ändå alla tonåringar och soffliggare läser. Jag drar mig för att säga ordet men… de lite trashiga.
– Du har rätt. Okej, jag är jädrans glad och stolt över mig själv. Grattis även till mina sponsorer som köpte mig när jag var som billigast.
– Nå, hur kommer det sig att du har seglat upp som en komet under den senaste veckan?
– Åh, jag får väl, som för så mycket annat, tacka det heliga landet.
– Hur menar du då?
– Jag menar som så att eftersom svenskarna är besatta av Israel och jag skriver om både landet och dramat [och kulturen] så gott som dagligen så hamnar jag högt på googlelistorna. Det är min teori.
– Jag förstår.
– Sedan skrev jag ju det där inlägget i förra veckan också, och det blev ju både hyllat och sågat, men inte minst hårt länkat till både här och där på nätet.
– Nu kan du ju passa på att berätta lite om hur just det inlägget kom till!
– Som vanligt rasade jag över att ingen fattar någonting och medborgarna ilar runt som fågelholkar och de sväljer tidningarnas värdelösa artiklar med hull och hår och just innan jag kastade mig i bingen i torsdags så kom jag på att jag måste tala klarspråk och bebisspråk med befolkningen för att få dem att både lyssna och kanske – eventuellt – förstå. Hela inlägget kom till mig och jag låg och rabblade det för mig själv varje gång jag vaknade den natten. På fredag morgon rusade jag upp och skrev rakt upp och ner och resten är historia.
– Så flott!
– Ja.
– Elegant!
– Tack.
– Hur ska du fira nu då?
– Jag ska sätta mig på cykeln och trampa hem och gulla med min hund.
– Det låter det! Grattis och lycka till!
– Tack som fasen.
Text: Mikko Ström.
Glad nationaldag
Sitter på balkongen och jobbar lite. Väntar ivrigt på att solen ska dyka upp bakom knuten – det är ganska kallt än så länge.
Nationaldagen ja – nu gör vi vårt bästa för att ta tillbaks flaggan från nynassar och annat löst folk.
Comments closed.