Helsingfors – Sida 3 – Kim da Costa

Röda ångestdagar

Det är helgdag idag och jag ogillar helgdagar. Starkt.
Jag blir oerhört rastlös av att det är så tyst och lugnt överallt. Ironiskt nog är detta inte alls bra för själen min.
Jag bor längs en ganska hårt trafikerad gata i centrala Helsingfors och under dessa ”röda dagar” är gatan nästan helt tom på bilar. Även detta skulle man ju kunna tro att är någonting positivt – men nej! Jag blir bara rastlös. Jag vill ha sus och dus omkring mig. Det gör mig på något märkligt vis lugn inombords.

Tur ändå att inse att på eftermiddagen när jag och Blake var ute och småmotionerade, så hade Helsingforsborna gett sig ut på gator och torg. Det var en massa folk på väg mot Fölisön. Ivrigt lapade de i sig solens sensuella strålar. Ett och annat glåmigt vintertryne fick sig nog en lätt bränna.

Vilken tur att vi bor i en vacker stad och dessutom i en väldigt vacker stadsdel. Tack för det!

Väl hemma igen tog jag på mig hörlurarna och spelade Marta Sánchez, och medan hon med sin förvånansvärt mäktiga pipa sjöng spanska poplåtar så försökte jag få någonting gjort.
Alltså tömde jag alla mina garderober och gick igenom mina förvånansvärt många klädesplagg. Vinterkläderna sorterades ur och vissa kläder som jag fann otjänliga hamnade helt enkelt i soporna.

Ja, på detta vis fördrev jag denna tradiga helgdag. Snart är det vardag igen!

Veckoslutet | Viikonloppu

Hej! Idag skriver vi på två språk.

Hei! Tänään kirjoitamme kahdella kielellä. (Hyvin harvoin kirjoitan suomeksi, joten älä valita.)

Den här söndagsmorgonen började som så att jag och Blake strosade bort till en väninna för morgonfika. Genast hade jag famnen full med hundar. Det är så skönt att bo med vänner i närheten; det är inte ofta jag har haft det så här i livet.
Roligt också att Blake kommer överens med väninnans hundar. Chihuahuor är ju kända för att vara en smula ”rasistiska” – de kommer ta mig tusan alltid överens med andra chihuahuor.

Tämä sunnuntaiaamu alkoi siten, että Blaken kanssa piipahdimme ystävän luona aamukahvilla. Heti oli syli täynnä koiria. On kyllä kivaa kun on ystäviä lähellä; ei ole usein minulla ollut tämä tilanne.
Kivaa myös, että koirat tulevat toimeen keskenään. Chihuahuathan ovat hieman ”rasistisia” ja tykkäävät yleensä pelkästään toisista chihuahoista.

Ungdomarna firade vappen på klipporna och lämnade en massa skräp efter sig. MEN! Farbror är inte arg. Bara tacksam över att de inte krossade flaskorna!

Nuoret juhlivat vappua kallioilla ja jättivät kamalasti roskaa. MUTTA! Setä ei ole vihainen. Kiitollinen vaan siitä, etteivät hajoittaneet pullojaan.

De senaste två veckorna har jag och hunden min motionerat väldigt friskt. Äntligen är vädret inbjudande (eller utbjudande) och vi går och går i vår vackra stad och njuter av vyerna.
Tölöviken här.

Viimeiset viikot olemme koirani kanssa lenkkeilty paljon. Vihdoin on houkutteleva ilma ja me kävelemme ja kävelemme ja nautimme upeasta kaupungistamme.
Töölönlahti tässä.

Under den senaste veckan har vi promenerat mycket i Lillhoplax (som jag tycker mycket om) och längs stranden där.
Wikipedia: ”Området är i viss mån en protest mot 1960- och 1970-talens strama, gråa arkitektur. Lillhoplax har byggts enligt postmodernismens principer med pastellfärgade hus och slingrande gator.”

Viime viikon aikana olemme käevelleet paljon Pikku Huopalahdessa (josta pidän kovasti) ja siellä sijaitsevaa rantaa pitkin.
Wikipedia: ”Värikäs alue on jonkinlainen vastaisku 1970-luvun harmaille betonilaatikoille.”

Vardagsrapport (trôk!)

Ja’a.
Det är sannerligen märkliga tider vi lever i.
Man kan tro att folk blir lite kreativa under denna karantän men så fungerar det inte riktigt. Själv får jag ingenting gjort och jag bara väntar på att vardagen ska vara tillbaka.

Blake och jag åkte ut på landet i några dagar (nej, vi beblandade oss inte med andra, så ingen fara!). Det var ju skönt men det var ännu härligare att komma hem igen. Helsingfors är en fantastisk stad.
24 timmar på vischan är helt okej men sedan börjar det klia över hela kroppen och jag får ångest och känner mig iakttagen. Usch.

Vidare har jag börjat motionera. Alltid nåt!
Jag blev tipsad om en bra runda om drygt 10 km. Första dagen sprang (!) jag åtta kilometer och gick i rask takt resten. Inte illa!
Dag två (igår) powerwalkade (alltså ”kraftpromenerade”, som ex-maken brukade säga) jag hela 15 km. Gubbfläsket brann så skönt. Det nästan slog gnistor om gubbmagen. Gött!
Hoppas att jag inte drabbas av hälsporre igen bara.

Rutiner och tacksamhet

Veckorna går som på räls och jag älskar det. Jag trivs bäst när jag har rediga rutiner. Gör inte de flesta det?
Jag kliver upp samma tid varje morgon (Blake ligger kvar i sängen en timme efter min heliga uppståndelse), dricker mitt kaffe, kollar nyheterna och sociala medier och därefter bär det av till jobbet.

Det tar nästan en timme att ta sig från bostaden i västra Helsingfors till arbetsplatsen i nordöstra delen av staden. På pappret känns denna relativt långa tripp en smula tradig, men det är skönt att vakna till liv på spårvagnen och i metron, med för dagen väl vald musik i öronen. Det är dessutom mer eller mindre intressant att iaktta medmänniskorna omkring mig.
Jag gillar att iaktta; att notera.

På jobbet är det full rulle och eftersom jag som sagt blev erbjuden ett längre kontrakt än tänkt – med mer ansvar etc. – så tar jag jobbet (om möjligt) på ännu större allvar och vill göra mitt yttersta för att prestera.
När man är en analyserande person så är det ibland skönt att ta på sig arbetsklädseln och bara arbeta. Bara utföra. Inte tänka och analysera.

Ett par dagar har jag träff med ett par vänner. Träffar respektive vän olika dagar och även de känns som trygga inslag av de där rutinerna som jag nämnde och som jag trivs med.
Jag är välsignad med bra människor i min närmaste omgivning.
Tack för det.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Och är tacksam för det. 1000 tack. Tack så jävla mycket.

En natt i Mejlans, en natt i Madrid

I lördags kväll var jag och Blake ute på kvällspromenad. Det var mörkt och läskigt och vi befann oss plötsligt på en för oss okänd bakgata.
Där fanns ett gäng ynglingar som stökade och skrek aggressivt på varandra på ett främmande språk. Jag kände instinktivt att vi gjorde bäst i att avlägsna oss från platsen.
Vi gjorde oss osynliga och blev ett med höstmörkret och tog oss obemärkt ur denna otrevliga situation.

Medan vi promenerade hemåt längs den härligt upplysta större gatan kom jag att tänka på den där gången då jag som tjugoåring flyttade till Madrid (min vistelse blev inte så lång, men ändå).

Jag och min svenska lika blåögda väninna tyckte att det var en bra idé att, eftersom vi anlände till staden mitt i natten, tillbringa första natten ”i en park eller nåt” för att sedan när solen gått upp hitta ett boende.

Vi satt utanför något slags palats. Jag kedjerökte och drack vatten. Plötsligt kom det fram två män. Jag talade inte spanska på den tiden (vilket jag gör överraskande bra idag) men uppfattade att den ene mannen bad om vatten.
Blond som jag var räckte jag över min flaska. Mannen förde den mot sina läppar men kastade sedan flaskan på mig samtidigt som han tog tag i min ’man handbag’ och sprang iväg. Jag drabbades av panik. Adrenalinkicken var av en kaliber som jag nog inte har upplevt sedan dess.
I den lilla väskan hade jag ALLT: pass, pengar, biljetter. Ja, allt.

Mirakulöst och som på film reste jag mig och sprang efter. Jag är inte känd för mina idrottsliga prestationer men på något vis fick jag upp en fart som jag aldrig kommit upp i tidigare (eller senare). Jag var väldigt späd och tunn men på mina vingliga Bambi-ben kom jag ikapp banditen. Jag sträckte ut min tunna arm som blev några centimeter längre än normalt. Det långa, smala långfingret rätades ut och även det blev längre än någonsin. Hjärtat bankade i min sköra lekamen och jag fick med nöd och näppe tag i väskan. Boven tappade greppet och väskan landade på den nattsvarta Madridgatans asfalt. Jag minns tydligt hur jag skrek: ”Fuck you, you fucking fuck!” (Ett för mig då ovanligt språkbruk.)
Jag kommer aldrig att glömma hur banditen och hans kompanjon fortsatte springa och hur de långt där borta sedan långsamt stannade, så där som sprintrar gör vid mållinjen. Den ene av dem ruskade på huvudet. De var besvikna.

På darriga ben gick jag och väninnan sedan till närmsta hotell och checkade in. Rummet var stort och elegant. Jag kände mig trygg men uppjagad och omskakad.

Jag lärde mig en läxa: lita inte på folk och fä och om någon ber dig om någonting – exempelvis vatten – så säg NEJ och håll hårt i dina ägodelar.