Jag förstår att ni undrar om Jesus kom eller ej. Jag tror dessvärre inte det. Kanske gav jag honom inte riktigt chansen.
Så här var det:
Gick och lade mig 22:30 och satte igång att lyssna på ett relaxprogram som jag blivit tipsad om. I ena läget är det en man som ”guidar” en till drömmarnas land men efter tio minuter gav jag upp då jag ryckte till varje gång karln började prata efter att ha pausat ett tag. Började såklart också tänka på att han hade ganska het röst… (och tankarna började vandra iväg).
Slog på läge två istället: endast musik och vågor och sköna elektroniska ljud. Ställde in 30-minutersprogrammet och det var verkligen väldigt avkopplande men varje gång jag höll på att somna så vaknade jag till i panik. Ja, detta beror på stress, vilket är rätt patetiskt då jag lever ett rätt behagligt liv – men stress är det som är roten till det onda. En typ av existentiell stress.
En halvtimme senare hörde jag hur programmet var på väg att avlutas och jag tänkte att nu sover alla utom Kimman. Slog på en ny trettiominuterssession och sedan minns jag inget mer. Förrän jag vaknade av tidningsutdelarens slammer. Och lite senare då någon annan rände i trappuppgången. Slutligen vaknade jag av att alarmet på min gamla mobil gick igång – ja, eftersom jag höll på med det där sömnprogrammet i iPhonen så satte jag även gamla mobilen på ringning. ”Men redan!?”, fräste jag och kastade ett öga på klockradion. 04:00. Jaha. Gamla mobilen stod på sommartid… Men det var skönt att somna om.
”Men kunde inte Gud ha låtit dig sova? Det var verkligen elakt att telefonen stod på sommartid”, sa kollegan när jag kom till jobbet (de flesta är involverade i mina sömnproblem – bless them). Jag kan bara hålla med, men jag skyller ändå på min egen lathet. Skaparen gav mig en rätt bright hjärna men jag använder den inte till fullo. Ska försöka börja göra det.
Här är detaljerna från morgonpromenaden:
Och här ovan ser ni frukosten.
