finska – Sida 3 – Kim da Costa

Flerspråkig AA-helg

Lördag 16 februari

Har idag varit på mitt första engelskspråkiga AA-möte. Det var ett väldigt ”festligt” gäng. Bland annat en rolig indier som firade fyra år som nykter. Och en massa människor med finländska rötter som – liksom jag – ”flyttat hem”. Ska börja gå där på lördagar och i svenskspråkiga gruppen på söndagar.

Ja, jag är ju helt öppen med allt. Livet blir lättare så. Jag har druckit för att jag har mått psykiskt dåligt och nu går jag i – fantastisk – gruppterapi fyra dagar i veckan för att få ordning på psyket. Har inga önskemål om att stänga av mina känslor och tankar genom att dricka eller droga ner mig, men man får inte bli för självsäker ty då är det lätt att trilla dit. Därför går jag på möten även när jag mår bra.

Tre månader och 25 dagar utan berusningsmedel nu. Grattis.

Missbruk är ingenting att skämmas för. Som sagt: kollar man på hur världen ser ut så är det konstigt om man INTE vill stänga av.

Nu sitter jag på buss 67 och skriver och Helsingfors är så vackert och vårigt. Solen är på väg att gå ner och alla människor ser lyckliga ut. Men alla bär de på hemligheter, sorger och besvär.

Söndag 17 februari

Oh, vilken fin dag.
På väg hem efter svenskspråkiga AA-mötet. Idag var vi fem äldre finlandssvenska damer och herrar samt två något yngre som talade stockholmska.
Vi två lät väldigt oseriösa bland de eleganta finlandssvenskarna. Barnsliga liksom.
Jag lyckades dock klämma in ett par finska ord när det var min muntur, så där som man ofta gör i finlandssvenskan.
”Hurja” sa jag om något. (Ung. ”grymt”.) Och någonting annat var ”kiva” (”kul”).

Ooh, det var härligt att tala svenska. Finskan må vara mitt faktiska modersmål men det är just mitt MODERSmål. Svenskan är mitt förstaspråk som jag tänker och drömmer samt uttrycker mig bäst på.
Jag älskar det svenska språket och jag älskar Finland. En finfin kombination. Tack och lov är detta ett tvåspråkigt land.

Språk är som sagt viktiga grejer.

Voi Kulta!

Kulta Katriinalla on mainoksessaan pari flikkaa ja heti väki fläpättää kommenteissa että ”en enää koskaan juo Kulta Katriinaa” jne. 😂
Sit joku matami paapattaa ettei tarvitse ”mainostaa tommosta elämäntapaa” ja minun piti kommentoida ja kysäistä että mitä outoa siinä homojen n.s. ”elämäntavassa” nyt sitten on?
Käy töissä, tulee kotiin, käy koiran kanssa lenkillä, litkii kaffeeta, ja välillä pussailee kullannuppuaan. Eikö olekin outo ”elämäntapa”?
Voi vittujen kevät näitä urpoja. Taas olisi kirveellä töitä.

Tiedoksi vaan: meillä hinureilla on aivan yhtä tylsät ja yksitoikkoiset elämät kuin muillakin. Saatana!

Ja vielä sellainen asia, puupäät, että tämä on MAINOSKAMPPANJA! Ja hyvä sellainen, koska väki nyt siitä puhuu.
Pian lippaan teitä idiootteja.

PS Onneksi suurin osa kommenteista ovat älykkäämpää sorttia. Onneksi on 2019 eikä 1919.
Lue itse kommentit.

Minun kommentillani oli 162 peukkua kun Kulta Katriina poisti kommentin johon olin vastannut (joten minunkin silloin poistui).

Allmänt nöjd

05:30

God morgon.
Vi farbröder vaknar ofta runt 04. Det är nåt som kommer med åren. På ålderns höst har vi ingen tid att förlora, signalerar kroppen.

På väg till öppenvården. Vem behöver berusa sig när en är kär? Kärleken är den största (och farligaste) drogen. Ibland gör man galna saker.
Man kanske ger sig ut i snöstormen och tar sig till andra sidan stan för att lämna en kärleksgåva i någons brevlåda. Eller frångår alla sina principer och skaffar nya. Förlåter någonting egentligen oförlåtligt.
Ja, listan är lång på mer eller mindre tossiga upptåg.

Idag ska jag bara sprida positivitet omkring mig. Och värme och omtanke och kärleksfull inspiration.
Jag ska inte störa mig på öppenvårdens ociviliserade glappkäft. Jag kanske avbryter honom med insiktsfulla visdomsord. Jag kanske säger att om han är tyst ett tag så kanske han kan höra vad Skaparen försöker säga till honom.
Vi får se.

Det är tradigt Ukrainaväder utanför fönstret men i hjärtat skiner solen och i kalsipperna råder värmebölja med överraskande uppfriskande skurar. En blixt eller två en klarblå dag.

Önskar er en underbar, romantisk dag.
Tänk på att detta kan vara din eller din älskades sista dag, så gör nåt av vikt. Berätta för någon att h*n är älskad och värdefull. Berätta för dig själv att du är reko och hyvens och att du duger. I morgon kan det vara för sent.

Älska livet, dig själv och din nästa (dock ej bovar och banditer, terrorister, våldtäktsmänniskor, pedofiler, djurplågare, mobbare etc).

10:15

Min nya positiva livsattityd betalar redan av sig. En kurskamrat (tandlös före detta narkoman) sa just att jag ser tio år yngre ut än i fredags.
”Jag har rakat mig”, svarade jag med myndig stämma.
”Det är första gången jag ser Kim utan glasögon”, sa en annan. ”Ser bra ut, men ser du bra?”

Jag får mycket uppmärksamhet idag tack vare att jag bara sprider värme, kärlek och positivitet omkring mig.

(Och pga helgens tunga skönhetsregim inklusive skrubbande, ansiktsmasker, brun utan sol-kräm, upplyftande ögonbrynsplock och så vidare. Men det talar vi så klart tyst om. En man måste få ha sina hemligheter.)

14:25

Jistanes! Ännu mer positivitet kommer min väg idag tack vare att jag i morse bestämde mig för att enbart sända ut kärlek, värme och positiva vibbar under dagen.
Ena handledaren (rultig man, 40): ”Nu Kim när vi är ensamma så vill jag passa på att säga att härregu’ vilken skillnad det är på dig av idag jämfört med när du var på intervju här (inför öppenvården) för fem veckor sedan. Jag känner ett sånt hopp för människan när jag ser din förvandling. Du var så nere (och då hade jag ändå tagit mig upp en rejäl bit över vattenytan efter sex veckor på rehab) och nu… det liksom skiner om dig.”

”Nu blir jag lite tårögd. Tack så mycket.”
”Jag menar bara positivt.”
”Jag vet. Tack. Jag är en känslig man – vilket ju är roten till mina livsproblem. Tack.”

DET SKINER OM MIG! HÖRDE NI DET?

BONUS

Några finskspråkiga rader.

Kylläpä on tehty suomen kielestä turhan hankala. Ei ole ihme että suomalaiset ovat viisasta kansaa, kun kielenkin kanssa pitää jatkuvasti taistella.
Esimerkiksi sanat mato ja matto taipuvat eri tavalla.
MATTO ja MATOSTA mutta
MATO ja MADOSTA
Mistä ihmeestä se D nyt sinne yhtäkkiä ilmestyi ja miksi?

Ei ole mikään ihme että välillä on #HoonoSoomi
Onneksi tämä on kaksikielinen maa ja onneksi ruotsin kieli on loogisempi.

No niin kansalaiset ja medborgare, nyt pitää taas vähän saarnata käytöstavoistanne.
Jos kävelet hyvin laihalla suojatiellä ja tämä herra tulee vastaan ja pomppaisee kadulle jotta pääset rattaiden kanssa ohi, niin ei tarvitse välttämättä sanoa ”kiitos”, tai niiata tai kumarrella, eikä edes – jos olet herrasmies – tarvitse nostaa hattua.
Riittää jos millisekunnin verran katselet minuun päin ja nopsasti näytät ihan pienen hymyn. Sellainen hymy joka tarkoittaa ”kiitos, komea herrasmies, minä huomasin kauniin tekosi”.

Ellet tee tätä niin minusta tulee katkera ja ensi kerralla kun törmäämme niin todellakin TORMÄÄMME koska minä kävelen sitten suoraan eteenpäin ja SINÄ saat rattaiden kanssa pompahtaa kadulle, jotta MINÄ mahdun suojatielle.

Miksi niin monta ihmistä on aivan ilman normaaleja käytöstapoja? Joka helevetin päivä menee hermot teidän kanssa.
Käyttäytykää tai pysykää kotosalla!

Nostalgisk, gammal och jag har ont lite överallt

Den här veckan har jag finskspråkig vecka på Facebook. Det är lite skrämmande eftersom mitt språkbruk inte är det bästa. Jag vet inte riktigt var gränserna går och vissa ord och uttryck kan låta så vansinnigt vulgära på finska.
Det är dock ganska roligt att skriva på detta språk som ju rent tekniskt är mitt modersmål, om dock ändå inte mitt förstaspråk.

På öppenvården gick det fint idag. Det är emellanåt en smula ångestframkallande att gräva runt i hjärnan när vi sitter i våra diskussionsgrupper. Vid ett par tillfällen fick jag extremt stark ångest. Magmusklerna började dra ihop sig och jag fick svårt att andas. På behandlingshemmet lärde jag mig dock att någorlunda hantera dessa attacker, tack och pris.

Tre dagar i veckan lagar vi mat och jag har nu avancerat från att vara riskokare till grönsakshackare till huvudkock! Och jag fick mycket beröm för min kokkonst. Jo tack, jag vet att jag är duktig i köket (och i sängkammaren).

Fint att komma hem. Bussförbindelserna är toppen och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo i Västra Baggböle även i framtiden.
Blake hade betett sig väl medan jag var borta. Inga kisserier någonstans och han såg pömsig och extra söt ut när han tog emot mig vid dörren.

I natt kröp Blake upp och lade sitt lilla huvud på min arm. Han andades varm luft på min hud och det var så myspysigt.

Jag är vid gott mod men jag känner mig sjuk. Lite influensakänningar och ont i huvudet och jag är yr och jag mår illa.
Så nu ska jag knyta mig. Jag går igenom mina 42 124 foton i min dator och blir nostalgisk och lite låg till råga på allt. Allting hänger ihop här i livet. Alla möten med andra människor har lett till en sak som sedan har lett till en annan.
Det är skönt att så här på ålderns höst göra en gedigen sammanfattning om hur livet blev.

Allting hänger ihop. Hade jag inte träffat vännerna I, E och R så hade jag inte besökt Israel just den gången hösten 2008 och där träffat flamman Y och hade jag inte träffat Y så hade jag inte träffat min vän J och hade J inte flyttat från Israel till Tyskland så hade jag aldrig besökt Berlin. Och hade jag inte besökt Berlin så hade jag aldrig träffat min då blivande make E. Och hade han inte åkt till Barcelona och varit otrogen med en äcklig kanadensare så hade jag aldrig skilt mig. Och hade jag aldrig skilt mig så hade jag inte flyttat till Finland. Hade jag inte flyttat till Väverivägen i Helsingfors så hade jag inte blivit kär i min granne Ryssen och hade han inte betett sig som ett svin så hade jag inte gått på nattklubb. Och hade jag inte gjort det så hade jag inte träffat Psykopaten. Och hade jag inte bett min nya granne Muslimen att följa med mig när jag skulle köra Psykopatens grejer till dennes tillfälliga hem efter att jag kastat ut honom (p.g.a. psykopat) och bett Muslimen att låtsas vara min pojkvän så att Psykopaten skulle bli svartsjuk så hade jag aldrig blivit kär i Muslimen och då hade jag ju aldrig kallat honom Mitt Livs Kärlek. *puh*
Vad kommer att hända härnäst?

Karaokecomeback, iMac, bussar, hundar och språk

Idag söndag har jag äntligen fått hem min iMac och det är en sann fröjd! I två månader har jag knapprat på min gamla slöa MacBook men nu går det återigen undan. Jag hade alltså inte med mig iMacen på behandlingshemmet och jag måste säga att gamla datorn fungerade överraskande bra men när man är en man med ständig brådis och väldigt låg toleranströskel och inget som helst tålamod så har jag fått mina utbrott under den senaste tiden.

Västra Baggböle har visat sig vara en mycket hemtrevlig stadsdel.

Idag hade jag ännu en ”bussig” dag. D.v.s. jag åkte väldigt mycket buss. Från A till B till C, tillbaka till B, till A till D och slutligen tillbaka till A. Idag helt utan bussdrama, tro det eller ej.

Igår åkte jag och Blake hem till en god vän och hans hund Siiri. Jag lagade mat åt vännen som enligt egen utsago inte kan laga mat och därefter gav vi oss ut på stan för vår stora KARAOKECOMEBACK.
Vi var först på Anna K (Annegatan 23) och jag rev av ”Det börjar verka kärlek banne mig” och ”Snälla snälla”. Jag märkte att rösten var lite rostig. En kort videosnutt finns här.

Mina vanliga dängor med ett par nykomlingar.

Därefter gick vi till Mann’s Street (Mannerheimvägen 12) och jag körde samma två låtar samt ”På gatan där jag bor”. Den här gången gick det bättre och publiken uppskattade framförallt mitt paradnummer ”Det börjar verka…” Gosh, vad jag älskar att sjunga den låten. Den passar min röst mycket bra.

Därefter åkte vi hem – och det i god tid. Vi går ju ut för att sjunga. Inte för att supa och rumla runt hela natten!

Lite konstnärligt. Väntade på bussen strax före klockan 23.

Idag åkte jag så för att hämta hem Blake och passade samtidigt på att hämta iMacen, så det blev som sagt en del flängande. Och väl hemma insåg jag att jag inte hade batterier till det sladdlösa tangentbordet så iväg igen… Men nu fungerar allt som det ska och det är skönt.

Min finskspråkige vän vill gärna förbättra sin svenska så det är på svenska jag till stor del kommunicerar med honom. Men det måste vara på finlandssvenska, ty min bröliga stockholmsvästgötska förstår han inte. (’Alla’ ickesvenskspråkiga säger samma sak; finlandssvenskan är lättare att haja än diverse sverigesvenska dialekter.)

Han är flitig och antecknar ’viktiga’ ord som han lätt glömmer bort. Exempelvis ’skägg’.
Det är ju ett tokigt ord, när man tänker efter.
Stavas ’SKÄGG’ men uttalas ’chegg’ eller ’schegg’, beroende på dialekt. Inte helt logiskt.

Jag rättar min vän när han säger fel på svenska och han rättar mig när jag säger fel på finska. I mänskliga relationer tar och ger man. Det är så det fungerar här i livet.

Kom ihåg att språk är viktiga grejer. Utan språket är vi ’bara’ djur (och djur vill vi vara endast i sängkammaren).

Avslutningsvis ett viktigt meddelande som jag publicerade på Facebook idag. Jag kommer att skriva lite mer utförligt om detta vid ett senare tillfälle.

Med anledning av att jag nu är tillbaka i det civila i Helsingfors och träffar vänner och bekanta så kommer här ett viktigt meddelande till församlingen.

Man kan bete sig som vanligt. Jag är samma gamla Kim (om än i förbättrad version) så slappna av. Ja, jag har varit på behandlingshem (och mår tack vare det bättre än på flera år) men jag är mer än bara en behandlingshemsmänniska. Tala normalt och om normala saker som förr. Allting måste inte kretsa kring vad som förde mig till nämnda hem. (Men undrar man någonting kan man fråga rakt ut och få ett rakt svar. Har ingenting att skämmas för och inget att dölja.)
Och – härregu’! – allting måste inte hela tiden handla om MIG (även om jag gillar att få uppmärksamhet, som ni vet). Jag är säker på att det under de senaste två månaderna har hänt mer i ert liv än i mitt.

Slut på meddelandet.