Etikett: vardagsdramatik

Drama

I morse när jag som vanligt var på dåligt humör då jag ännu inte fått kaffe i kroppen så brusade jag plötsligt upp.
En lastbil stod (precis som alla andra dagar) och lastade på/av någonting på gatan utanför mitt fönster. Ett himla oväsen. Motorn igång i en kvart eller så och då, bara så där, så reste jag mig upp och skrek ”MEN STÄNG AV MOTORN NÅN GÅNG DÅ!” medan jag sträckte mig mot fönstret för att stänga det.
Naturligtvis, för att göra morgonen ännu jobbigare, så välte jag en köppa kaffe över tangentbordet och efter att datorn legat på tork ett bra tag så beter sig tangentbordet ändå underligt… Så nu sitter jag med ett externt ovanpå det ordinarie. Verkligen jättebekvämt.
Alltid. Är. Det. Nåt.

Permanenten är tillbaka

I lördags träffade jag min vän Dansken på den där krogen i Gamla Stan. Mycket trevligt och många hjärtliga skratt (och en hel del gin och – som vanligt i Danskens sällskap – ett gäng shots).
Plötsligt steg en människa fram till mig.
”Heter inte du Kim?”
Jag antog att det var ett av mina tusentals bloggfans.
”Jo, det stämmer”, svarade jag.
Han frågade då om jag inte kom ihåg honom och i samma sekund som jag svarade ”nej, tyvärr” så insåg jag att han var den så kallade Permanenten som stalkade mig för tre år sedan.
Snälla herr Permanent – sluta stalka mig. Tala inte till mig om du ser mig. Och klipp dig!

Punka, era as

Tack vare att bittra män (då de ej får fitta) krossar flaskor överallt så fick jag punka nånstans vid Slussen. Faktiskt första gången, men en gång är allt som krävs för att jag ska sluta plocka upp efter min hund. HÖRDE NI DET, era jävla as?! Ni ska få så mycket hundskit under skorna så att ni aldrig mer krossar en enda flaska nånstans. Ni ska bada i skit.
Ja, nu sitter jag på tuben, bland jobbiga knuffande människor (säkert glaskrossare) och bågen är inlämnad på repa (hittade till slut en verkstad och där hängde tusentals bågar med trasiga däck, tack vare er som ska bada i hundskit).
Jag föraktar er.
Det är krig nu.

Att cykla genom Stockholm

Jag älskar att cykla till och från jobbet – och jag kan inte komma över hur SNABBT det går.
Men… det är naturligtvis farligt också. Låt mig berätta om gårdagens hemfärd.

  • Cyklar framför slottet, vilket i sig är ganska stressande i och med att det står en miljard turistbussar parkerade till höger om cykelbanan och till vänster susar bilar och lastbilar förbi i hetsigt tempo. Plötsligt svänger en taxi in över cykelbanan – bara så där. Vi är en lång rad cyklister som håller på att åka in i bilen och det hela hade kunnat sluta i katastrof.
  • I Götgatsbacken (som jag hat-hat-hatar) visar de sommarglada människorna exakt hur blåsta de är. En kvinna står på trottoaren till höger och ser en bekant på trottoaren till vänster. Hon vinkar och utan att vare sig blinka eller titta åt både höger och vänster så kliver hon rakt ut i gatan. Katastrofen är nära även denna gång.
  • Vid Medborgarplatsen kör en donna sin barnvagn rakt ut på cykelbanan (hon har för det första röd gubbe) och hennes blick är fixerad vid barnvagnen. Hade kunnat sluta i superkatastrof, men tack och lov så är jag en supercyklist som vet att människorna runt omkring är superoberäkneliga och superbänga i bollen.
  • Lite längre fram på Götgatan – mitt på cykelbanan – står tre-fyra sega människor + hund och dividerar. De bara står där. Och de blir sura när jag plingar på dem.
  • Ännu lite längre fram dyker en tonåring på skateboard upp från ingenstans. Han zickzackar sig fram på CYKELbanan och han har dessutom hörlurar i öronen så mitt plingeri har ingen verkan. As!
  • Jag vill också nämna cyklister som talar i telefon medan de cyklar på hårt trafikerade gator (gärna utan hjälm, men de har uppenbarligen inte så mycket att skydda). As!
  • Jag måste avslutningsvis även nämna långsamma cyklister – vad fan! Ska ni trampa så fruktansvärt långsamt så är det lika bra ni kliver av och promenerar.

Så… Viktig samhällsinformation:
en CYKELbana är till för CYKLISTER. Okej?

SvD

Så onödigt

Dagen höll på att börja med dramatik; tack och lov insåg jag mitt enorma misstag i tid. Förresten så trotsade jag både feber och regn i morse och trampade iväg till jobbet. Cyklade *svisch, svisch* på tjugo små minuter så jag var både glad och trött när jag stod i jobbköket och var på vippen att hälla vatten i kaffeburken.
Nu har vi en bra ny vecka va? Ja, det har vi.