Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren. Mannen jag träffat i endast en vecka satt på en stol bredvid. Han höll om mig. Han dolde mitt ansikte för att ge mig mörker så jag kunde sova bort min smärta. Jag minns hur jag i all min misär kände mig så stolt över att jag hade någon som brydde sig om mig. Och som visade det så ogenerat (vilket trots allt är ganska ovanligt när man är homo).
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
Jag minns inte riktigt när det var, men någonstans i något av de där rummen tittade jag på min dåvarande pojkvän och kände mig så full av kärlek. Och så sa jag; “Jag tror jag älskar dig”.
“Jag älskar dig också”, svarade han.
Och vi menade det. Det var det som var så speciellt.
Den här stunden – när jag på allvar trodde jag skulle dö, med all den ångest det innebar – är ändå den finaste stunden jag upplevt. Hittills.
Det förhållandet slutade dock i drama. Det värsta drama jag någonsin upplevt. Mitt arma hjärta slets i fler bitar än någonsin tidigare.
Men ändå; den där tidiga sommarmorgonen på akuten är mitt allra varmaste minne.
* Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga baksuget som uppstår) sökte jag hjälp.
Etikett: vardagsdramatik
Spöken eller inbrottstjuvar?
Jag sitter här på jobbet och hör tydligt någon tala till vänster om mig men när jag vänder mig om finns det ingen där. Detta har hänt förut och jag är alldeles ensam på hela kontoret. “Vem där, vem där”, ropar jag snart.
Kanske är jag en smula paranoid efter dagen då det var inbrott på förra jobbet. Även då var jag ensam på kontoret. Jag tyckte mig höra dörren slå igen och rätt vad det var stod två män och tittade på mig. De stod i korridoren och glodde in i rummet där jag satt. Jag satt paralyserad i nästan en timme innan jag fick för mig att ringa min chef.
Hemskt var det. Hemskt.
Jag trodde jag skulle bli mördad idag
Jag trodde jag skulle bli mördad idag. Såg löpsedlarna framför mig.
När jag och Sebbe promenerade tillbaka till Hundvakten klev det plötsligt fram en man som såg helt normal ut. “Får jag fråga vad du har för åsikt om kriminaliteten bland invandrare?”, frågade han. Jag pep något om att kriminaliteten inte har något med invandrarna i sig att göra, märkbart skakad av den absurda situationen. “Jag tycker att alla araber och negrer ska utplånas”, fortsatte han. “De är ogräs och ogräs utplånar man”. Sebbe och jag valde att svänga in på en annan gata. “Nu vet du vad jag tycker” sa han innan han gick vidare.
Anledningen till att jag trodde han plötsligt skulle sticka en kniv i mig var så klart för att jag antar att han inkluderar alla ickeheterosexuella i skaran som han vill se utplånad.
Jag är så trött på mänskligheten.
Jag tror att Gud låter världen gå under för att han är missnöjd med sin skapelse.
Creep
Jag såg ett kryp i badrummet. Det rörde sig snabbt över golvbrunnen. Vågade inte titta närmare utan stängde in mig i köket. Jag är en sissy när det kommer till kryp. Vad var det för kryp? En kackerlacka? Det var inte en råtta. Och den var för snabb för att vara en spindel. Som tur är kommer mitt badrumsgolv rivas upp om en månad så jag slipper kanske veta.
Sjuttonfemtiotre
Kära nån. På torsdag ska Sebbe sövas och den avbrutna tanden ska opereras bort. Så dramatiskt. Alltid detta eviga drama.
Kom hem och upptäckte att varken internet eller TV fungerade, UPC höll tydligen på med något arbete i kvarteret, och jag blev hemskt rastlös. Jag kände mig som tillbaka till 1987 och tänkte; “jaha, vad gör jag nu då..!?” Åt middag med en halvsovande hund och tystnad som enda sällskap. Sedan halvlåg jag i soffan och drack en G&T och lyssnade på 80-talsmusik.
Sex timmar senare fungerar äntligen allt som det ska och fingrarna glider som vanligt över tangentbordet.
Jag blev bjuden på kryssning till Finland med ett stort gäng robusta lesbianer (inga lipstick lesbians här inte) + några fjollor med lagom tveksamma handleder. Får väl se, sa jag. Får väl se vad hösten har i sitt enorma höstsköte.