Igår när jag satte mig i meditationsställning i soffan hörde jag det klassiska rrrritsch-ljudet vilket betydde att mina älskade bruna manchesterbyxor (75 kr på H&M:s rökskadadekläderrea för tre-fyra år sedan) sprack i grenen. Jag har tidigare lagat dem flera gånger men nu tror jag att jag måste begrava dem. Det gör ont i mitt hjärta. De var länge, länge mina favoritbyxor.
För övrigt har jag hål i alla mina byxor just nu. Inte ens jeans håller så där länge som de gjorde på 80-talet. Två månader och så flashar jag mig. På tunnelbanan måste jag sitta som drottning Silvia för att inte blir arresterad för förargelseväckande beteende.
Det är ju tragiskt. Var köper man byxor som håller?
Etikett: vardagsdramatik
Drama
Jag såg nästan ljuset
Jag och Sebbe har varit ute på ett inte helt självvalt äventyr.
Vi gick vilse i skogen!
Hör upp! Obs! Stopp! Huom! Märk! Även om man bor i Stockholm kan man gå vilse i skogen. Det är lite komiskt men sant.
Vi var ute och fotograferade våren (det är sånt man gör när man är 30+) och upptäckte till vår irritation att elljusspåret vi brukar vandra längs hade drabbats av en dramatisk översvämning. Vi valde således en annan väg och gick och gick och plötsligt hade jag ingen aning om var vi var någonstans. Till slut hörde jag bilar på avstånd så vi följde ljudet och stod plötsligt i ett för mig helt okänt bostadsområde. Jag kollade skyltar men de gav mig inga som helst ledtrådar. Det var rätt folktomt också så jag hade ingen att fråga (förutom två medelålders bollsparkande karlar med knarkarlook). Efter många om och men hittade vi tillbaks till skogen och började vandra samma väg vi kom.
Vi var inte borta längre än en och en halv timme men jag såg redan mitt liv svischa förbi framför ögonen. Tänk så skört livet är ändå…
Puuh! Nu är vi hemma. Nyduschade och nöjda.
Golden Games
Ryktet hade spridit sig till flera bloggar redan innan vi hunnit hem igår kväll och jag kan tyvärr inget annat än bekräfta att Sebbe igår lekte den gyllene leken i herr Aronsons kärlekssäng. Sebbe var väldigt uppspelt. Tror att det var anledningen, snarare än en tyst protest mot någonting.
Vi fick mat iaf. Sebbe serverades kyckling och Aron och jag åt en magnifik wok. Och vin. Sedan satte Sebbe och jag oss på tuben och satte punkt för denna dag som kändes extra lång då vofs även varit med mig på jobbet. Han somnade bums när vi kom hem. Väldigt söt och tillgiven. Puss på Sebbe.
”Är det cancer?”
Jag lyfte upp tröjan och frågade uppgivet men väldigt rakt på sak; “Är det cancer?”
Min sjuksköterskevän tog en snabb titt och konstaterade; “Nej, det är inte cancer. Det är bara en sån där vårta man kan få när man kommer upp i åldrarna.”
Jag: “Fy tusan. Det är ju jätteäckligt!”
Sjuksköterskevännen: “Ja, men det är inte cancer.”
Jag: “Men varför får man såna?”
Sjuksköterskevännen: “Jag vet inte.”
Jag: “Men vad innehåller den?”
Sjuksköterskevännen: “Jag vet faktiskt inte. Överflödig hud kanske.”
Jag: “Säkert gifter!”
Sjuksköterskevännen: “Kanske.”
Jag: “Men hur blir man av med dem?”
Sjuksköterskevännen: “Vi kan knyta en sytråd runt den så den dör och faller av.”
Jag: “Har du gjort det någon gång?”
Sjuksköterskevännen: “Ja, en gång. Min bror försökte klippa bort den från min kropp men han klippte mig i örat så vi körde med trådmetoden.”
Jag (som ogärna uppsöker läkare): “Jag hämtar tråd.”
Så nu har jag en svart tråd runt en vårta (fy vilket fult ord) någonstans på överkroppen.