Jag lyfte upp tröjan och frågade uppgivet men väldigt rakt på sak; “Är det cancer?”
Min sjuksköterskevän tog en snabb titt och konstaterade; “Nej, det är inte cancer. Det är bara en sån där vårta man kan få när man kommer upp i åldrarna.”
Jag: “Fy tusan. Det är ju jätteäckligt!”
Sjuksköterskevännen: “Ja, men det är inte cancer.”
Jag: “Men varför får man såna?”
Sjuksköterskevännen: “Jag vet inte.”
Jag: “Men vad innehåller den?”
Sjuksköterskevännen: “Jag vet faktiskt inte. Överflödig hud kanske.”
Jag: “Säkert gifter!”
Sjuksköterskevännen: “Kanske.”
Jag: “Men hur blir man av med dem?”
Sjuksköterskevännen: “Vi kan knyta en sytråd runt den så den dör och faller av.”
Jag: “Har du gjort det någon gång?”
Sjuksköterskevännen: “Ja, en gång. Min bror försökte klippa bort den från min kropp men han klippte mig i örat så vi körde med trådmetoden.”
Jag (som ogärna uppsöker läkare): “Jag hämtar tråd.”
Så nu har jag en svart tråd runt en vårta (fy vilket fult ord) någonstans på överkroppen.
Etikett: vardagsdramatik
Senast jag sa ä-ordet
Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren. Mannen jag träffat i endast en vecka satt på en stol bredvid. Han höll om mig. Han dolde mitt ansikte för att ge mig mörker så jag kunde sova bort min smärta. Jag minns hur jag i all min misär kände mig så stolt över att jag hade någon som brydde sig om mig. Och som visade det så ogenerat (vilket trots allt är ganska ovanligt när man är homo).
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
Jag minns inte riktigt när det var, men någonstans i något av de där rummen tittade jag på min dåvarande pojkvän och kände mig så full av kärlek. Och så sa jag; “Jag tror jag älskar dig”.
“Jag älskar dig också”, svarade han.
Och vi menade det. Det var det som var så speciellt.
Den här stunden – när jag på allvar trodde jag skulle dö, med all den ångest det innebar – är ändå den finaste stunden jag upplevt. Hittills.
Det förhållandet slutade dock i drama. Det värsta drama jag någonsin upplevt. Mitt arma hjärta slets i fler bitar än någonsin tidigare.
Men ändå; den där tidiga sommarmorgonen på akuten är mitt allra varmaste minne.
* Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga baksuget som uppstår) sökte jag hjälp.
Spöken eller inbrottstjuvar?
Jag sitter här på jobbet och hör tydligt någon tala till vänster om mig men när jag vänder mig om finns det ingen där. Detta har hänt förut och jag är alldeles ensam på hela kontoret. “Vem där, vem där”, ropar jag snart.
Kanske är jag en smula paranoid efter dagen då det var inbrott på förra jobbet. Även då var jag ensam på kontoret. Jag tyckte mig höra dörren slå igen och rätt vad det var stod två män och tittade på mig. De stod i korridoren och glodde in i rummet där jag satt. Jag satt paralyserad i nästan en timme innan jag fick för mig att ringa min chef.
Hemskt var det. Hemskt.
Jag trodde jag skulle bli mördad idag
Jag trodde jag skulle bli mördad idag. Såg löpsedlarna framför mig.
När jag och Sebbe promenerade tillbaka till Hundvakten klev det plötsligt fram en man som såg helt normal ut. “Får jag fråga vad du har för åsikt om kriminaliteten bland invandrare?”, frågade han. Jag pep något om att kriminaliteten inte har något med invandrarna i sig att göra, märkbart skakad av den absurda situationen. “Jag tycker att alla araber och negrer ska utplånas”, fortsatte han. “De är ogräs och ogräs utplånar man”. Sebbe och jag valde att svänga in på en annan gata. “Nu vet du vad jag tycker” sa han innan han gick vidare.
Anledningen till att jag trodde han plötsligt skulle sticka en kniv i mig var så klart för att jag antar att han inkluderar alla ickeheterosexuella i skaran som han vill se utplånad.
Jag är så trött på mänskligheten.
Jag tror att Gud låter världen gå under för att han är missnöjd med sin skapelse.