…och satte nyckeln i låset. I onödan. Hantverkarjävlarna hade dragit utan att låsa efter sig.
Jag måste stämma någon. Det kliar i fingrarna!
Varför gör inte folk sitt jobb ordentligt? Det går åt helvete för vårt land pga alla dessa förslappade tölpar.
Uppdatering:
Nu har jag lugnat mig en smula.
Tänk om…
…jag hade varit bortrest i ett par, tre veckor. Det är klart att någon suspekt typ hade känt på handtaget och knallat in.
…jag hade kommit hem jättesent. Hade ju inte vågat gå och lägga mig.
…någon homofobnasse kilat in och sett mina vackra homorelaterade prylar + judiska prydnader och därmed lagt sig i min säng för att vänta hem mig och skära halsen av mig.
FATTA!
Etikett: vardagsdramatik
När det ändå handlar om kärlek (vet de ens vad det är?)
Nu måste det ut.
Det kanske tråkigaste med att vara ickeheterosexuell är att folk – vuxna män och kvinnor som borde veta bättre – genast tror sig veta allt om mitt (eventuella) sexliv (då de i hemlighet kollar bögporr på nätet och därmed drar sina slutsatser (hohohoo, i dubbel bemärkelse)). De vet så klart ingenting om det, men eftersom de är så förbannat sexfixerade så tror de att de gör det. Förmodligen har de dessutom så oerhört tradiga, inrutade sexualliv själva, att de utgår från att alla har det så.
Men nej.
När jag träffar “Lars-Ulrik” och han berättar om sin fruga “Britt-Inger” så börjar jag inte automatiskt tänka på deras sexliv. Jag tänker inte på hur “Lars-Ulriks” lilla lem våldsamt penetrerar “Britt-Ingers” åksjuka vagina. Jag tänker inte på hur han äter hennes mus eller hur hon smaskar på hans kotte. Jag tänker inte på hur hon spänner på den kvidande “Lars-Ulrik” med strap on-dildon. Jag tänker inte på hur hon tjuter som en plågad gris (jag har ju sett på film att damerna skriker JÄTTEHÖGT, så då måste det ju vara så). Jag tänker inte på hur allt handlar om att han ska LEVERERA över hennes horsminkade ansikte och plastiga, bångstyriga rattar (som sagt: jag har ju sett det på film).
Nej, det gör jag inte, ty jag har ingenting med det att göra. Jag vill inte veta. Allt jag nyss skrev känns ganska motbjudande så jag låter “Lars-Ulrik” och “Britt-Inger” göra vad de vill.
Varsågoda.
Nu – låt mig ha mitt (ickeexisterande) sexliv i fred.
Tack.
Enögd mops
Här sitter jag på jobbet och äter knäckebröd och dricker kaffe medan jag småpratar med min isravän Mr Goldman.
Han berättade att han var på väg till veterinären och jag frågade vad som hänt hunden.
Då fick jag höra att hon blivit biten av en argsint boxer*. Så pass att hon förlorat ena ögat. 🙁
Om något liknande skulle hända Sebbe vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Vi har en ny kvinna i kvarteret. Ser henne och hennes tre okopplade, enorma hundar så gott som dagligen. Håller mig på avstånd.
*Boxern finns inte längre bland oss. Dessvärre gör ägaren det.
Ett sista försök
Amen
Vilken pissdag.
Laptopen, som strulade första gången igår kväll, lade av en tredje gång idag och sedan dess vägrar den andas. Till slut gav jag upp och dammsög hysteriskt istället. Jag var så upprörd att jag var yr och nästan hyperventilerade. All min musik! Alla mina bilder! Alla mina arbeten! Jag backuppar rätt flitigt men hade inte gjort det på ett tag.
Och så saknar jag Y mer än någonsin. Jag tror att det är lite som när man (nu kommer en fin liknelse) är riktigt kissnödig. Man är på väg hem och kan knappt gå, men lyckas hålla sig, och när man väl kommer hem så vet man att man nästan är framme och då går det helt enkelt inte att hålla sig längre. Man undrar hur man lyckades ta sig ända hem. Lite så är det nog. Psykologiskt. Jag har klarat mig hyfsat bra i två månader men nu är det bara en vecka kvar och det börjar psyket fatta. Gud, vad jag vill känna på honom, lukta på honom och känna hans andetag.
Skit i laptopar och annat crap. Skit i finanskrisen och dammtussarna i hörnen. Love is all. Mänsklig värme och närhet!