När jag äntligen blivit av med alla miljarder telefonförsäljare som ringt på mitt hemnummer är det dags att bli trakasserad via mobiltelefonen.
Först fick jag alla dessa urtöntiga reklam-SMS från Tele 2 (”titta på blablablatöntprogram på Kanal 5 ikväll”) och när jag bytte nummer och abonnemang (inklusive hemligt nummer) hoppades jag bli lämnad ifred.
Men nej.
I en veckas tid har jag fått en massa reklam- och informationsmeddelanden som inte har något med mig att göra.
Jag får SMS från sportbutiker i Piteå. De meddelar mig om nya, fräsiga sportskor.
Jag får SMS från LO.
Jag får SMS från Byggnads.
LÅT MIG VARA.
Det finns ingen avsändare heller så jag kan varken svara eller ringa upp.
Nu googlar jag intensivt och skickar mail efter mail med budskapet “radera mitt nummer från era register, jag är stockholmare, jag gillar inte sport och jag har aldrig varit i Piteå och jag har inget med Byggnads eller LO att göra”.
Jag antar att jag fått någons tokgamla nummer men seriöst – det måste finnas nåt system som “nollställer” ett nummer när det avslutas. Så det raderas från alla möjliga listor och register.
Fatta hur det känns när man sitter och v ä n t a r på ett viktigt, personligt SMS och varje gång det plingar till är det nån förbannad skitreklam. LÅT MIG VARA!
Jag betalar för min telefon och mitt nummer och vill därmed slippa reklam. Tack.
Etikett: vardagsdramatik
Nervöst bjuda italienare på pasta (+ Pragdrama)
När jag kom hem igår bestämde jag mig för att inte slå på datorn. Jag lät laptopen ligga kvar i väskan och efter en blåsig promenad och lite lek med Sebbe gick han och lade sig och jag kastade mig i soffan och bläddrade i Hus & Hem-magasinet. Efter ett tag kände jag att allt var väldigt tråkigt så jag skrev ett halvekivokt SMS till Italienaren (med fraser som hot tongue action) och till min förvåning stod han en dryg timme senare utanför min dörr.
Jag lagade middag – min paradrätt – och han åt ivrigt och undrade vad den ljuva rätten kunde tänkas heta. Jag sa att den inte hade något namn, att den var en blandning av allt jag gillar bäst i matväg och jag frågade vad han som italienare skulle kalla den. Pasta al forno, svarade han. Äntligen har min rätt fått ett namn: Pasta al forno.
I vår ålder vilar man gärna efter en mastig middag, så det gjorde vi (inkl. lite hot tongue action) men efter ett tag ringde det på mobilen och det visade sig vara Prag som undrade om jag var hemma. Han ville komma förbi med filmen han lånat.
Snart stod han utanför min dörr. Det kändes overkligt och konstigt att se honom efter exakt tre veckor. Han undrade om jag ville ta en promenad. Jag sa blankt nej. Hårdhånglade med Italienaren istället. I flera timmar. Det var gött.
Skyddad: En man för mycket
Dubbla doser
Jahapp. Idag har både Prag och Italienaren ringt på min dörrklocka.
Kanske var Italienaren hos mig när Prag anlände.
Kanske var det tvärtom.
En av dem hade med sig en bukett tulpaner.
Den andre hade med sig en dvd.
Livet är bra märkligt.
Uppdatering: Detta var helt galet. Galet. Crazy. Men lite kul också.
Natt
Jag kom hem efter en trevlig kväll med H och jag skrev ett mail men jag raderade det. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har inga problem med att ta ett nej, men jag KAN INTE acceptera att någon byter personlighet huxflux. Jag kan inte ta att någon skriver i ett SMS “It would be nice to see you. Puss.” för att sedan bara… dra. Hur ska man någonsin kunna lita på NÅGONTING?
Sebbe ligger och sover. Helt utan drama. Tryggt. Han vill bara äta gott och urinera på väl utvalda ställen. Fatta vilket gott liv.
Fanihelvetesjävlaskit.