När jag kom hem igår bestämde jag mig för att inte slå på datorn. Jag lät laptopen ligga kvar i väskan och efter en blåsig promenad och lite lek med Sebbe gick han och lade sig och jag kastade mig i soffan och bläddrade i Hus & Hem-magasinet. Efter ett tag kände jag att allt var väldigt tråkigt så jag skrev ett halvekivokt SMS till Italienaren (med fraser som hot tongue action) och till min förvåning stod han en dryg timme senare utanför min dörr.
Jag lagade middag – min paradrätt – och han åt ivrigt och undrade vad den ljuva rätten kunde tänkas heta. Jag sa att den inte hade något namn, att den var en blandning av allt jag gillar bäst i matväg och jag frågade vad han som italienare skulle kalla den. Pasta al forno, svarade han. Äntligen har min rätt fått ett namn: Pasta al forno.
I vår ålder vilar man gärna efter en mastig middag, så det gjorde vi (inkl. lite hot tongue action) men efter ett tag ringde det på mobilen och det visade sig vara Prag som undrade om jag var hemma. Han ville komma förbi med filmen han lånat.
Snart stod han utanför min dörr. Det kändes overkligt och konstigt att se honom efter exakt tre veckor. Han undrade om jag ville ta en promenad. Jag sa blankt nej. Hårdhånglade med Italienaren istället. I flera timmar. Det var gött.