Etikett: vardagsdramatik

Önskeinlägget: Då trodde jag att jag skulle dö!

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av den ordningssamme Jontas.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Då trodde jag att jag skulle dö
Kommer ni ihåg när vi på Stenåldern betalade våra räkningar genom att fylla i en miljard olika siffror och mottagare på en liten pappersbit som vi sedan lade i ett kuvert tillsammans med räkningarna och därefter lade på lådan?
HAHAHA. Ungdomarna förstår såklart inte vad jag yrar om.
Hur som helst. Jag var alltid fruktansvärt nervös när jag fyllde i det där pappret. Ofta gjorde jag det på jobbet, och någon kollega fick dubbelkolla att alla kontonummer var korrekta. Jag läste högt och kollegan kollade att allting stämde.
Därefter ringde jag varje dag till min bank för att kolla att pengarna dragits från kontot. Oftast gick det på ett par dagar men jag minns ett par gånger då det tog över en vecka. Och ja, jag trodde att jag skulle dö! Jag klarar inte av ekonomiska dramer. Ordning och reda ska det vara. Räkningarna ska betalas i tid. Punkt slut.
En inte lika ordentlig och präktig (dåvarande) vän (jag kan ju inte umgås med sådana människor på lång sikt) berättade att hans räkningar en gång helt försvunnit när han skickat in dem. Vilket lett till att han fått påminnelse efter påminnelse och när han sedan betalat dem hade plötsligt det där första kuvertet på något vis kommit fram, vilket lett till att samtliga räkningar till slut betalats två gånger.
Jag blev yr bara jag lyssnade på eländet. Var tvungen att sätta mig ner. Ja, skulle något sådant ha hänt mig så skulle jag helt klart ha fått vara med om en näradödenupplevelse.
Därför bet jag i morse ihop och riktigt njöt (well well) när jag loggade in på internetbanken. Fatta vilka sköna, moderna tider vi lever i.

Ingen är död, alla mår bra

Det här har jag helt glömt att berätta.
Jag ringde en dag till en utländsk vän. ”Hey, it’s Sebbe’s dad.. bla bla” sa jag på hans telefonsvarare.
Några timmar senare ringde han, men jag hade en låg kväll så jag svarade inte.
Dagen därpå ringde han just när jag skulle gå från jobbet. ”Jag kan inte prata nu, kan vi höras lite senare?”, sa jag kvickt.
”Javisst”, svarade han, ”men berätta först vad som hänt Sebbe!”
”Vad menar du?”
”Han är död?”
”Hmm… Nej…”
Det visade sig att han missuppfattat mitt meddelande. Han hade trott att jag sagt ”Sebbe’s dead”.
Han hade gråtit i två timmar!
Han hade trott att jag inte svarat i telefon på grund att jag varit deprimerad.
Hemskt.
Jag kunde inte sluta skratta. Och jag kände mig hemsk.
Men lite roligt var det faktiskt. På ett makabert vis.
(Sebbe mår kalas. Han ligger just nu på golvet, på mina jeans som ska tvättas imorgon. Han är mätt och belåten och nyurinerad och klorna är nyklippta och fräscha. Han har det gott helt enkelt.)
Två idolbilder. Sebbe på jobbet:
sebbe

Jag visste väl att han var en TÖNT

Men åh så fint!
Sånt här får mig att gråta. Den fantastiska, men rätt tråkiga, Beyoncé växer hos mig när jag ser henne fixa skadan som den patetiske Kanye West åsamkade i New York i natt.
Uppdatering: klippen är borttagna från youtube (whyyy!?) så leta efter dem själva, vetja.
Se först detta klipp:

och därefter detta:

När vi ändå är inne på nattens MTV-gala tycker jag att ni ska se Madonnas superfina tal.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jag såg en tjyv

Igår när jag satt lite uttråkad på jobbet blängde jag ut genom fönstret och drömde mig bort. Jag är rätt bra på det. Det passerar väldigt mycket folk på gatan utanför och många av dem är dessutom, av någon anledning, mer eller mindre hunkiga. Igår noterade jag en yngling som i mina ögon var mycket attraktiv. Jag följde honom med blicken. Han såg lite förvirrad ut och visste inte åt vilket håll han skulle gå. Plötsligt lade han ifrån sig ryggsäcken. Han placerade den på pakethållaren på en parkerad cykel och gick därifrån. ”Oj, att han litar på att väskan kommer ligga kvar”, tänkte jag och fortsatte blänga.
Grabben kom aldrig tillbaka och efter ett tag trillade polletten ner: han var en tjyv! En bov! En bandit!
Jag blev mycket besviken på denne attraktive unge man. Han såg ju ut som en sådan som jag glatt hade bjudit in på en het kopp kaffe och en fluffig kakbit.
Han hade stulit någons ryggsäck, tömt den på värdefulla föremål och jag blev vittne till hur han gjorde sig av med ”skräpet”.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde inte lämna kontoret just då och att ringa polisen skulle ha känts som lite för mycket.
Tack och lov kom cykelns ägarinna och tog hand om problemet.
Hoppas att tjyven åker fast och att ryggsäcken återigen hamnar hos rätt person.
Åh, vad jag hatar tjyvar. Riktigt föraktar! Och nu såg jag en livs levande. Snygg dessutom! FAN!