Blake har fått en ny hobby. Det började med att vi för några veckor sedan kollade på ett naturprogram om giraffer. Han tyckte att det var väldigt intressant. Sedan maratonkollade vi ju på Varuhuset och det dök upp en hundvalp i serien – mycket spännande. Nu ser han att det rör sig på datorskärmen och han är så fruktansvärt nyfiken.
När teven står på så försöker han kolla _bakom_ apparaten för att se om de rörliga figurerna finns där. Och han springer in i badrummet – som finns bakom väggen som datorn står mot – för att leta efter vad det nu än är som rör sig på min skärm.
Man ser hur han med sin lilla hjärna tänker och analyserar. Det här med apparater och skärmar är ju verkligen inga naturliga grejer och de är inte lätta att förstå sig på.
Så jag knäpper ett foto och han ser sig själv och blir eld och lågor. ”Vad är det där för stilig kis?”
Det är en osedvanligt grå julafton i Helsingfors och jag firar ju inte på något vis, men jag passar ändå på att önska God Jul. I afton tänds chanukkians tredje ljus (här ett foto från i förrgår). Om du vill se och höra mig tända det första ljuset så kan du uppleva detta i min senaste vlogg. 🙂
Jag och Blake tog sovmorgon idag och ska först nu, vid lunch, gå ut på morgonpromenad. Skönt att ha lite ledighet från nya jobbet. Det är jobbigt att kasta sig in i någonting nytt utan att ha tid att reflektera. Så det är vad jag gör nu – reflekterar!
”Look Sharp!”, ”Efter Stormen” samt en billig kassett från B&W.
I och med Marie Fredrikssons plötsliga bortgång så har vänner och bekanta delat med sig av sina musikminnen gällande denna fina svenska vokalist samt superduon Roxette. Jag började då fundera på mina egna favoriter. Det är ju svårt att välja bara så där, så jag kollade min Last-FM. Här är mina (sedan år 2006) mest spelade låtar med Marie respektive Roxette.
Mina 20 mest spelade Roxette-låtar (sedan 2006) (märk väl!):
Som synes så är jag en vän av ballader. Stora feta känslor går jag igång på. Jag diggar även poppiga bitar så klart, men i Roxettes fall så har det ofta varit Gessle som tagit hand om sången på upptempolåtarna och hans röst är ju faktiskt ganska obehaglig. Helt enkelt oerhört osexig. (Jag – nästan – hatar exempelvis ”Joyride”.) Med det sagt så skriver han ju fantastiska låtar men vi vet ju alla att utan Marie så hade Roxettes alster bara varit mellanmjölkiga popdängor. Detta märks tydligt när man lyssnar på gamla demoinspelningar där Per står för sången. Som ”Dressed For Success”. Med Per bakom mikrofonen! Oacceptabelt!
Lite lustigt mitt i all misär är att jag inte hade lyssnat på vare sig Roxette eller Marie på många år, men i somras när jag var bortrest så gjorde jag det – med råge. Jag vet inte varför men jag matade in hela Fredrikssons och Roxettes diskografier i telefonen och så låg jag i solen (och i skuggan) på landet och toklyssnade.
Mitt Roxette-lyssnande nådde överraskande en ny topp i somras.
Mina första MaRixette-minnen då? Jo, jag kommer ihåg att jag såg dem framföra ”Neverending Love” i nåt tv-program och jag köpte ”Efter Stormen” på kassett när den släpptes. Sedan fick jag ”Look Sharp!” i julklapp och jag älskade LP:n! Som jag älskade den! Inhandlade en billig kassett på B&W – tror att det var 1986 – med sololåtar samt tidiga Roxettedängor. Därefter var jag ett Roxettefan och köpte samtliga album fram till ”Room Service” (2001). Även samlingarna ”Pop Hits” och ”Ballad Hits” (2003) köpte jag på CD. De sista släppen ”Charm School” (2011), ”Travelling” (2012) samt ”Good Karma” (2016) skaffade jag mig först i efterhand. (De är inte särskilt bra men jag ska ge dem en chans till och lyssna igenom ordentligt.)
Maries solokarriär följde jag (sporadiskt) fram till samlingen ”Äntligen” (2000). De sista albumen har jag men jag är inte särskilt förtjust i dem heller; ska ge även dem en ärlig chans på nytt.
Mina 10 mest spelade Marie Fredriksson-låtar (sedan 2006) (märk väl!):
Som ni vet så ÄR musik till stor del rena minnen. En del låtar som kanske inte är särskilt mycket för världen betyder väldigt mycket för en själv. Detta just på grund av de minnen som förknippas med de mer eller mindre ljuva melodierna.
– Efter Stormen – allmän känsla av trygghet i barndomshemmet. – Sleeping Single – jag var sjuk men nöjd och hemma från skolan och spelade ”Look Sharp!” på repeat. – Sparvöga – på radio. Hela tiden. Så bra. Bra tider. – Hotblooded – första fyllan på Åland. – Spending My Time, Fading Like A Flower (Every Time You Leave) – ungdomskärleken blommade. – Queen of Rain, Almost Unreal – jag studerade i Vasa och livet var så nytt och spännande! Var på böghemmafest för första gången och Roxette spelades på MTV. – Sleeping In My Car – levde med min första kärlek i Stockholm. – Tro – så deppig och olyckligt kär jag var. – Wish I Could Fly – var ihop med Den Sjukligt Svartsjuke Miljonären. – You Can’t Put Your Arms Around What’s Already Gone – kryssning till Helsingfors, direkt efter nattjobbet. Ungdomligt! – Köpte CD:n ”Have A Nice Day” på Åhléns i Stockholm och jag var lite tipsy och åkte hem och lyssnade + åt chips. Ett chipsigt album med en svag stank av öl alltså. – Milk And Toast And Honey – ingen bra tid. Instängd i ett ohälsosamt förhållande. – A Thing About You – tvättstuga efter nattjobbet i dåvarande ettan i Vällingby.
Ja, det var bara ett litet skrap på den enorma ytan som är mitt musikaliska känsloliv.
Här på nya jobbet går det bra. Alla är väldigt trevliga och välkomnande och jag är ju en ’easy going’ skojfrisk man med hög arbetsmoral så… Idag slutade han vars arbetsuppgifter nu är mina. Han tog mig i hand och sa: ”Såja. Nu lämnar jag över ansvaret åt dig. Jag kommer att sakna mina böcker.”
Fick mina passerkort etc. så nu är även jag en sån där viktig typ med grejer kring halsen. Dessvärre med ful arbetsklädsel men jag piffar upp helheten med fin frisyr och lite bling.
De spelar mycket Roxette på radio och nu förstår jag ju varför. Ledsamt. Marie Fredrikssons bortgång kom lite oväntat. ”Efter stormen” är en favorit-LP. Eller -kassett faktiskt.
Låt oss återigen komma ihåg att leva idag (och vara vänliga mot varandra) (och artiga!), ty morgondagen kan vara en myt.
Min sorgeprocess är en smula utdragen. Dagligen kommer jag på saker som jag vill berätta för min bortgångna väninna. Sedan kommer jag ihåg att det får vänta till livet efter detta. Men jag pratar mycket med henne även här och nu. Hon var så jädrans rapp och livet hade gjort henne orädd. När jag kom hem från arbetsintervjun förra veckan så tjoade jag: ”Vi gjorde det, Seija! Vi fick jobbet.” Och varje gång ”hör” jag henne svara med sedvanlig vän liten röst. Att en så stor kvinna kunde ha en så liten röst! När jag måste göra någonting jobbigt så tänker jag på henne. Hon pushar mig och sedan är hon stolt. Jag känner det.
Saknar att se henne komma mot mig med rullatorn. Ciggen i mungipan. Stånk och stön och svettig panna. Smyckena skramlar och de stora tygen som hon alltid klädde sig i fladdrar vilt. Hämtar kraft i hennes oräddhet. Hon brydde sig inte om vad folk och fä tyckte om henne och hennes en smula bohemiska liv och leverne.
Det känns trösterikt att veta att hon mot slutet kände sig färdig med livet som hade varit väldigt innehållsrikt. Nu slipper hon alla krämpor och hon dansar fjäderlätt omkring någonstans.
Livet är fullt av möten med andra människor (och djur) och det är dessa möten som Gör Livet. Som Är Livet. Allt annat är bara onödigt krimskrams som distraherar oss. Det lärde hon mig.
