Irritationsmoment i vardagen

Innan jag åker till jobbet tänker jag bjuda på ”irritationsmoment i vardagen” (har åkt mycket spårvagn och metro på sistone, och det märks).
Alla har vi ibland lite dåliga, förbjudna tankar. Det är mänskligt.
Brasklapp: Detta är en smula humoristiskt (men ändå på blodigt allvar) så ta inte åt dig. Vill inte kränka nån lättkränkt.

IRRITATIONSMOMENT I VARDAGEN

– Människor med krimskrams som hänger på väskan. Ni vet gosedjur och reflexer och andra ”smycken”. De hänger och flänger och fastnar i saker. Fult! Plottrigt!
– Ryggsäckar. Är du över 14 så är du för gammal för ryggsäck. Såvida du inte traskar runt i fjällen eller nåt.
– Plottriga människor överlag. Stilrent är snyggt.
– Afrikaner som tror sig vara afroAMERIKANER fastän de de facto är typ somalier bosatta i en nordisk förort. Sluta bete er och se ut som gangsterrappare från Harlem.
– Långsamma människor. Värst är de som dessutom är korta och knubbiga eftersom de rör sig pingvinaktigt med utsträckta armar och tar upp om möjligt ännu större utrymme där de – långsamt – vaggar fram.
– Luggar som fastnar i ögonfransarna (gärna med klibbig mascara). Det svider i mina egna ögon när jag tvingas iaktta ert hysteriska blinkande.
– Hår som uppenbarligen irriterar då det hela tiden måste strykas bort från ansiktet. Gud skapade hårspännen av en anledning. Använd dem, som vi normalbegåvade människor gör.
– Snygga människor med fula frisyrer. Sånt slöseri.
– Föräldrar med fler barn än de kan hantera.
– Människor som äter på allmän plats (om ej restaurang).
– Mysbyxor. De hör hemma i hemmet. Och bara där.
– Par där den ena går ett par meter bakom den andra. Om de är så trötta på varandra så borde de göra slut och sluta att – själviskt – ockupera en annan människa som skulle kunna uppskattas av någon ofrivillig singel.
– Såna där sena as som sliter upp tågdörrarna så att tåget försenas och _alla_ blir sena bara för att dessa slashasar var sena. (Metron går dessutom med fem minuters mellanrum, så om fem minuter är en katastrof för dig så bör du se över dina prioriteringar.)
– Snipkäftar och buttra typer. Le lite för f@n.
– Såna som noggrant väljer sittplats i kollektivtrafiken. De vaggar runt och väljer med omsorg och byter plats och håller på – och vips var det dags att kliva av. Bara sätt dig ner på första lediga säte, håll käften och bara åk. Du åker några stopp i kollektivtrafiken, inte på nån j@vla jorden-runt-resa.
– Tiggare. Obs! Jag har inte stött på EN ENDA tiggare i metron, på bussen eller på spårvagnen under mina dryga tre år i Helsingfors. Fatta! Men minnena av ”hej hej” och aggressiva tiggare som följer efter folk som kliver av tuben i Stockholm plågar mig ännu.
– Långhåriga (oftast ”snygga” brudar) som kastar med håret så att det loppiga svallet vidrör oskyldiga medmänniskor.
– Människor som helt sonika börjar tafsa på din hund (och naturligtvis helt ignorerar dig).
– Och så alla dessa apor som stannar precis framför rulltrappor eller entréer. Sinnessjukt beteende.

Ha en bra dag.
Uppför er gärna. 💁🏻‍♂️

Arbetsglädje

Oh, vad skönt att komma hem efter en bra dag på jobbet. En timme innan jag skulle gå hem insåg jag att det blir långhelg och min fösta tanke var: ”Men vad trist.” Så jag antar att jag trivs på jobbet. \o/

En ENORM bokleverans levererades idag. Mitt ansvarsfulla arbete innebär att det är JAG som bestämmer hur många böcker i olika genrer som ska tas in. Känner mig som en diktator och det är underbart.
Hyllorna gapade tomma efter julruschen.

Så idag packade jag upp en massa lådor med nyinkomna böcker och jag älskar att hålla en fet bok i näven. Underbart.
Förra månadens temaböcker med historiskt tema plockades bort och ersattes med januari månads temaböcker om kost och hälsa.
Idag tog jag med mig tre böcker hem, som skulle bort ur sortimentet: två (svenska) historiska böcker om Åbo, samt Fashicon om grafisk design. Intressant. Har man jobbat med sånt så blir man lite skadad. Jag ser exempelvis ofta ett typsnitt på en skylt innan jag ser vad det faktiskt står.

När bokfarbror har ställt upp nya böcker i hyllorna och det fem min. senare ser ut så här så blir farbror glad. Jag vet vad jag gör! Lita på mig.

En händelserik dag i butiken. Jag gillar verkligen kollegorna. Det är nåt visst med purfinländare – så avslappnade, öppna och på alla vis reko och hyvens. Tro mig. (Eller så är det ett huvudstadsfenomen.)

Många rara kunder idag.
En mycket gammal dam utbrast några ord på svenska mitt i allt när hon talade finska med mig, så där som jag (tydligen) också brukar göra. Lite ”jaså” och ”hoppsan” och liknande, så jag svarade på svenska och damen sken upp som en vacker finlandssvensk sol.
Det här med språk är som ni vet viktiga grejer och varje språk är ett helt eget universum.

Bra, snygg bok.

Dofta rätt!

PARFYMREKLAM
Igår kände jag mig ’fel’ hela dagen eftersom jag använde en parfym som inte är jag. Den fick jag av någon för ca 15 år sedan och den har bara stått i mitt badrumsskåp sedan dess, och igår ville jag toka till det och vara en smula vild och galen. Helt fel!
Idag är ordningen återställd efter ett par härliga sprut av CHANEL ALLURE HOMME, som är den enda parfym jag använt sedan december 2005.
Vill du veta hur jag doftar så ta dig en sensuell sniff på nämnda parre.

Jag är inte kommunist, men…

madonna like a prayer maxi single
Som barn arbetade jag för min veckopeng – som jag så klart spenderade på skivor.

I köpcentret som jag för tillfället arbetar i finns en avdelning – eller snarare en hörna – med begagnade leksaker och nu kanske du blir förvånad och förvirrad men låt mig till att börja med lugna dig: jag har inte blivit kommunist!

Men. När jag ser ”mindre bemedlade” familjer besöka denna ”hörna” så gör det ont i hjärtat. Så pass att det bränner i mina ögon.
Jag ser dessa barn som blir så lyckliga över att få något begagnat småsunkigt gosedjur eller en docka som saknar en arm. Eller kanske en barbie som någon har klippt av håret på.
Dessa barn blir så tacksamma över så lite och jag tänker att världen är så orättvis.

Men. Å andra sidan är ju glädjen och lyckan densamma. Dessa barn känner ju ren lycka och de vet ej hur det känns att leva i överflöd eller hur det är att få allt man pekar på och ändå ha ett tomrum inuti. Ett hål som inte går att fylla.
Det kanske inte alls är ”synd” om dessa barn – de kanske är de verkliga vinnarna? De kanske lär sig att uppskatta saker och ting? De kanske redan tidigt förstår det som undertecknad förstod först i vuxen ålder – att det lilla i det livet är det stora?

Jag vet inte.
Men.
Det gör ont i mig.

Hårresande minnen

Det här med hår har alltid varit på tapeten i mitt liv.
Ja, jag tror att jag skulle ha kunnat bli en mycket bra frisör men nu blev det inte så.
Men.
Mina första barndomsminnen handlar om hår (och om grönt vått gräs, men nu koncentrerar vi oss på håret).
Jag och Tiina var hemma hos Agneta. Tiina och jag bodde i samma hus och Agneta i huset mittemot.
Det var blåvitröda tvåvåningshus på Prästskogsvägen i Fristad (de är i gulaktigt tegel idag).

Tiina var en fin finsk flicka med långt blont hår i flätor. Agneta hade kort ”pojkfrisyr” och jag störde mig på det. Jag tyckte att det var ”such a waste”.
Jag ville inget hellre än att vara flicka och långhårig. Flickor skulle – och ska – ha långt hår. Så är det bara.

När vi var hemma hos Agneta en eftermiddag frågade jag henne om hennes korta hår och jag minns hennes svar så tydligt: ”Jag hatar hår”.
Det var så konstigt.
Det var en solig eftermiddag och det var kvavt i det vita flickrummet och där stod Agneta och sa att hon hatade hår.

Ett annat hårresande minne är av nämnda Tiina.
Jag tyckte att hon skulle ha håret utsläppt och inte i strikta flätor. Hon fick inte för sin far. Han var halvdöv och mycket strikt (halvdöv + strikt kanske inte hade någonting med varandra att göra – jag bara återberättar mina minnen här).
Men en gång så lyckades jag övertala Tiina att släppa ut håret. Det fladdrade så vackert i vinden. Så fritt och luftigt. Jag var så avundsjuk där jag stod med mitt kritvita korta gosshår.
Och sedan blev Tiinas far arg.
(Kanske är detta en av anledningarna till att jag hatar allt vad instängda hår och så kallade slöjor heter.)

Ja. Jag älskade hår.
Och jag älskar hår än idag.