Här vaknar farbror – er nye sporttönt – med ljuvlig träningsvärk. Igår besökte jag simhallen för första gången på åtta år och här kommer min djupa och ärliga analys.
Denna fruktansvärda ålderskris syns på de märkligaste av vis. Först den där fotbollsfinalen (EM var det va?) och därefter lite OS och nu började jag dessutom simma helt plötsligt.
Bli inte förvånade om jag plötsligt skaffar körkort och bil. Medelålderskriser är inte att leka med. Plötsligt förstår jag alla de där ”roliga” filmerna som avhandlar ämnet (det är inte det minsta kul, kan jag upplysa församlingen om).
Först måste jag be om ursäkt. I många herrans år har ni tjatat men jag har inte lyssnat. ”Man mår så bra efter att ha motionerat” och ”man fylls av endorfiner – kroppens eget morfin” osv. Jag erkänner att jag kan vara lite envis ibland (vilket oftast, men inte alltid, är en positiv egenskap).
Nu följde jag era råd och efteråt kände jag mig… euforisk. Jag trivdes, inte som den berömda fisken i vattnet, utan snarare som en glad groda.
När jag efteråt promenerade hem (ynka ca 200 meter) var jag helt slut, på ett härligt sätt, och jag verkligen lunkade för att sedan kasta mig i sängen. Jag till och med somnade ett tag. Trött men lycklig. Eller snarare: trött OCH lycklig.
Jag har alltid tyckt om att simma då vatten känns som mitt rätta element. Förklaringen är säkert så simpel och primitiv. Därför trivs jag även där jag bor då jag har havet runt knuten. En fantastisk frihetskänsla.
Men varför har jag inte vågat gå till simhallen på åtta år? Detta har jag så klart analyserat.
Jag tror att det är så enkelt som att redan när jag var ett gossebarn, under mina mobbade skolår, drabbades jag av stark ångest på gymnastiken. Detta av den anledningen att de få skolkamrater som jag fick äran att hänga lite med var töser (ni vet, såna där ”dåliga” flickor som stod i rökrutan och som hånglade (och mer därtill) med de stökiga grabbarna i nian). På gymnastiken (eller idrotten, som det senare kom att kallas på schemat) separerades vi enligt kön och all min ”trygghet” försvann. Att befinna sig i ett omklädningsrum med bröliga grabbagrabbar är starkt ångestframkallande.
Tänk så djupt rotat detta är! Fortfarande, efter alla dessa år, mår jag både psykiskt och fysiskt dåligt i miljöer med uteslutande herrar.
Därför kan jag väl passa på att uppmana er som ynglar av er, att se till att era glin inte blir bedrövliga mobbare. Mobbning förstör många liv.
[Sensuella badbilder från min (korta) tid i Spanien 1995.]
Ibland är det lite härligt att bara ge upp och acceptera faktum. Man kan inte vara bäst på allting, o.s.v. Jag är värdelös på matematik. Under hela min skolgång gick jag i så kallad ”hjälpmatte”. Jag kan fortfarande inte multiplikationstabellen (och vad skulle jag ha för nytta av den?) och jag räknar på fingrarna.
Även om jag skulle vilja bli bra på matematik så skulle jag inte kunna bli det. Det finns helt enkelt inte i mig. Däremot finns det andra ämnen eller saker som jag eventuellt skulle kunna klara av – eller till och med vara riktigt bra på – som exempelvis att köra bil. Jag har inte körkort och jag avskyr bilar (till och med lukten inuti dem) och ibland tänker jag att jag skulle vara en trafikfara bakom ratten. Jag är dock inte så säker på det. Kanske skulle jag vara en suverän bilförare. Har man inte intresset så kanske man ändå skulle kunna, om man ville. Annat är det med – i mitt fall – matematik.
På senare år har jag dessutom tänkt på detta med dyskalkyli. (”Dyskalkyli innebär att du har mycket svårt att räkna och förstå siffror.”) Jag har insett att jag blandar ihop siffror. Ett konkret exempel (av många): Jag har haft en läkartid (ex.) klockan 15:10 och jag har varit på plats 10:15 (så, i god tid ändå, tack och lov…).
Under skolgången var jag bra i ett fåtal ämnen: svenska, engelska, tyska, bild (som säkert kallas nåt helt annat idag), hemkunskap samt musik. (Inte så chockerande om du känner mig.) I idrott fick jag en etta (av fem, på min tid) i betyget. (Inte så chockerande om du känner mig…)
Det galna är att jag fick en hel trea i matematik i mitt slutbetyg från grundskolan. Jag förtjänade knappt en etta.
Jag måste berätta en rolig sak som handlar om språk (ett av mina favoritämnen).
Min FFF (Fantastiska Finskspråkiga så kallade Fruga), som faktiskt egentligen är till hälften svenskspråkig men som dessvärre, likt så många andra, har börjat tappa minoritetsspråket (men hon talar mycket god svenska och förstår alltid vad jag säger när mitt finska ordförråd inte räcker till). *Puh*. Det blev ett onödigt långt intro.
I alla fall. Hon berättade just att i natt drömde hon att hon tillsammans med min hund Blake blev jagad av lejon och ”frugan” sa på finska: ”Gå och göm dig i huset” men så insåg hon att Blake ju är svenskspråkig så då hojtade hon samma sak på svenska.
”Jag trodde aldrig att det svenska språket skulle rädda livet på mig och Blake.” *puh*
Vad lär vi oss av detta? Lär er så många språk som möjligt!
Usch, vilket jobbigt program jag såg i afton. Och nu kommer jag att låta jättepolitiskt korrekt helt plötsligt.
Det handlade om en stad i Mexiko där man dricker mest Coca-Cola per capita i hela världen. Alla var feta och alla hade diabetes. Coca-Cola hade nästlat sig in exakt överallt och var billigare än vatten.
I stan bodde mestadels nån obildad, fattig urbefolkning och Coca-Colan hade till och med hittat in i religionen. När folk fick diabetes så drack de CC (nu orkar jag inte skriva det fler gånger) då de trodde att CC skulle bota dem.
När de sedan dog placerade folk CC-flaskor på gravstenarna, som offergåvor. Åh, herre min Skapare.
Och… det tar inte slut där. Den tidigare presidentens (jag vet inget om mexikansk politik, eller om hela landet egentligen – jag vet bara att jag älskar mexikansk mat och att min hund har sitt ursprung där…) valkampanj sponsrades av… CC.
Så himla cyniskt. ALLT ÄR TILL SALU. Ingen bryr sig. Allt, ALLT handlar om att tjäna pengar. Jag blir så trött på mänskligheten.
Nu när jag dessvärre har blivit lite rultig då jag pga min rygg (som är bättre nu, ett halvår efter operationen, och jag har ett återbesök nästa vecka förresten) inte kunnat röra mig som vanligt på tre år, så tänkte jag på det, att det som har räddat mig från fetma i hela mitt liv (då jag verkligen inte gillar att idrotta), är att jag har aldrig har gillat socker. Jag dricker aldrig läsk. Inga kakor, bullar eller bakelser passerar mina okyssta läppar. Smakar man på en CC så fräter det genast i tänderna och man får en äcklig hinna i käften.
Usch! Lägg av med sånt! Drick inte smaksatt socker! Bara en massa vidriga cancerframkallande e-ämnen dessutom. SKÄRP ER.
Foto: Kim da Costa, klotter på en vägg i Tel Aviv.
Medan jag väntar på att min tvättid ska börja så kan jag väl passa på att knappra lite på tangenterna, då det är det jag gillar att göra allra mest.
Nu kommer jag att låta jättefrom. Jag vet. Men jag menar vad jag är på väg att skriva.
I natt när jag inte kunde sova så såg jag den där töntiga gamla dokumentären (eller nåt) The Secret. Jag hade försökt se den från start till mål tidigare och nu lyckades jag äntligen stå ut med eländet. (Men jag kommer snart att säga någonting positivt också.)
Vad är det för fel på dessa amerikaner? Brasklapp: jag är USA-vän och skulle väldigt gärna besöka Texas.
I programmet figurerade alltså en massa professorer och författare och filosofer och allt vad det var och de var så oerhört materialistiska. Varenda en sa: ”Do you want to make more money?” följt av ”do you want a new car?” följt av ”do you want to be more successful?” och först sedan: ”Do you want a happy, healthy relationship?”
I min värld är detta så bakvänt. Pengar kommer och går. Framgång är flyktigt. Och den där bilen, som jänkarna verkar dyrka så förtvivlat, kunde inte intressera mig mindre. Kanske på grund av att jag inte ens har körkort, men också då jag verkligen hatar bilar (i större städer).
Om jag får önska mig någonting så är det följande: jag vill ha en trevlig, trogen, stilig (bra tänder och välvårdade händer) karl som stannar vid min sida när alla andra går sin väg. Som accepterar att min hund sover på sin egen huvudkudde som ligger bakom min egen. Mycket viktigt! Och att jag får vara frisk (det har ju varit lite si och så med den saken på senare tid med dessa två operationer osv, så om inte tidigare så inser man vad som är viktigt i livet när man inte ens kan ta sig ur sängen pga smärtor). Att min hund är frisk och glad. Att jag har några få goda, sanna vänner omkring mig. Som ringer mig för att fråga hur jag faktiskt mår. Att min familj (återstoden av den) (det lät ganska dramatiskt, men det är ju sant) har det bra och alltid finns ett samtal bort. Att jag gör någonting meningsfullt (vilket jag anser att min Israelaktivism är, och jag ogillar verkligen ordet ”aktivism”, men jag kommer inte på någonting bättre).
Jag vill helt enkelt känna mig trygg. Trygg och älskad. Älskad och trygg. Och hörd. Jag vill få sagt vad jag tycker så länge tid finns. Det allra mest skrämmande är tanken på att någon annan skulle tala i mitt ställe. (Därför är jag så anti-HBT, eller snarare HBTQ-blablabla, eftersom dessa extremister verkligen älskar att ge en skev bild av oss normalbegåvade, NORMALA HBT-personer.) Det är därför min käft glappar så förtvivlat. Det är därför jag älskar att gå loss på tangentbordet. JAG säger vad JAG tycker och tänker.
Men till det positiva då.
Jag tror dock verkligen på kärnan i dokumentären/boken The Secret och den stavas: The Law of Attraction. Eller som man också kan säga: tankens kraft.
Det är ju det jag säger hela tiden. Jag försöker skicka ut Bra Vibrationer (Kikki Danielsson, jag gillar din nya, underhållande podd!) i universum eftersom allting studsar tillbaka.
Därför försöker jag att ignorera arga lesbianer på Pride, som kommer fram och väser otrevligheter då de är obildade och inte vet vad de snackar/väser om. Därför försöker jag ignorera arga araber som spottar på mig på gatan, och skriker ”Israil Sharmuta” (Israelhora) efter mig bara för att jag bär en Israelkeps.
Jag sänder nämligen ut mina Bra Vibrationer och vad händer då? Jo, jag träffar en judebög som känner andra som känner andra och vips sitter vi på samma filt på Pride och vår judiska regnbågsflagga vajar så det står härliga till. Var det en slump? Jag skulle inte tro det.
Var det en slump att jag, när jag skulle konvertera i Stockholm så fick rabbinen sparken (eller hur det nu var) och jag satt på en strand i Tel Aviv med en ny bekantskap från Danmark som tipsade om en församling i Köpenhamn där jag sedan kom att studera och slutligen konvertera? Jag skulle inte tro det.
Var det en slump att jag år 2008 blev uppvaktad på nätet, av tre olika (av varandra oberoende) israeler som bjöd mig till landet, vilket sedan förändrade hela mitt liv? Jag skulle inte tro det.
Var det en slump att jag som sjuttonåring promenerade på gatan i Vasa, där jag just skulle börja studera, och min nya klasskompis överrumplade mig och bjöd hem mig på te och han var den förste bög jag någonsin pratat med (i efterhand finns det flera andra, som ex. ”Barbados-Magnus” då vi gick i parallellklass, men jag visste ju inte då hur det låg till även om jag kände att vi hade någonting gemensamt) och öppnade en helt ny värld för mig, just när jag var redo för detta? Nej hörni, jag skulle inte tro det. (Klasskompisen förresten, han är numera programledare på tv. Uselt program som jag undviker men som min ”fruga” alltid kollar på. ”Du borde kontakta honom”, säger hon. ”Jag tror inte att ni är riktigt färdiga med varandra.” Kanske har hon rätt. Men i så fall springer vi ju på varandra helt plötsligt, som på den där gatan i Vasa hösten 1992.)
Och jag höll på att glömma. Var det en slump att jag bara råkade befinna mig i Berlin, på (ännu) en gata, där jag träffade min då blivande make? Ja, vi är skilda nu men vi hade många fina år tillsammans. Nej, det var så klart ingen slump. Allt handlade och handlar om dessa signaler – dessa Bra Vibrationer – som jag sände/sänder ut i universum.
Detta är min fasta övertygelse och min slutgiltiga bedömning!
Oj, det blev långt och tiden gick så nu måste jag plocka fram tvätten och åka ner till tvättstugan. Eller till ”tvätteriet”, som det så festligt står skrivet på dörren.
