Vi är i färd med att ta farväl av vår stadsdel Mejlans och nu är vi ute i (vad vi kallar) Mejlansskogen efter sommarens sedvanliga paus (p.g.a. extrem fästingskräck). Det är mysigt här. Lite som i Västergötlands skogar där jag växte upp.
Vi tackar Mejlans för sex bra år. Visst är det lustigt att vi flyttade hit just innan mina hälsoproblem började, så jag hade sjukhusen på andra sidan gatan. Och oj, vad jag har trampat runt i sjukhuskorridorerna, men nu är jag tills vidare ”lagad” så gott det går. Därför är det också tid att resa vidare.
Mejlans kändes aldrig som en ändstation, utan som en plats att vila upp sig lite på.
Visste du förresten att (till de engelskspråkigas stora sorg) man inte säger ”slutstation” i Helsingfors metro, så som man säger i Stockholms tunnelbana? Här säger man just ”ändstation”.
Låter inte det lite bättre? ”Slutstation” låter i mina öron lite väl bryskt och slutgiltigt. (Och vulgärt på engelska.) En ände behöver ju inte betyda Slutet, utan där kan ju en ny start börja.
Det var dagens djupa fundering.
Foto: privat – Blake i ”Mejlansskogen”
