Personligt – Sida 24 – Kim da Costa

Det märkligaste jag varit med om på länge

close up of a sentence on a letter board — Photo by Brett Sayles on Pexels.com

Detta är så märkligt.

Jag satt och undrade varför jag inte fått en elräkning som jag borde ha fått. Loggade då in på leverantörens hemsida och möttes av denna text:

Jag blev naturligtvis mycket förvirrad då jag har varit kund hos dem i snart fyra år.
Ringde kundtjänst (och köade i 46 minuter) och en man förklarade för mig att jag inte kan logga in eftersom jag ”inte har något giltigt elavtal”.
Han började kolla på uppgifterna för min hemadress och sa att det var en annan person som för ett par månader sedan tecknat ett elavtal på min adress.
”Men man kan väl inte bara teckna ett avtal på en helt random adress?” undrade jag men det kan man tydligen.
Här borde jag ju ha sagt att jag ju inte har avslutat mitt avtal, så jag måste ju ha mitt avtal kvar, men i förvirringen kom jag inte på att ifrågasätta detta.

Till saken hör, vilket jag tog upp med kundtjänstpersonen, att för ett par månader började jag få post till den förra hyresgästen (post som jag skickade tillbaka till leverantören). Alltså efter nästan fyra år, bara så där. Jag vet inte vem personen i fråga är men jag kommer ihåg efternamnet eftersom det är väldigt udda och jag såg det på dörren när jag flyttade in, så jag frågade om det var någon med detta namn som tecknat det nya avtalet (på min adress!) och det var det.

Så… Den förra hyresgästen (som flyttade för snart fyra år sedan) har alltså tecknat ett elavtal på min adress men jag har inte sagt upp mitt avtal, som helt plötsligt inte ens existerar. Hur går detta ihop?

Kundtjänstpersonen lovade att återkomma i ämnet…

Vårt land

Igår inträffade detta högtidliga:

I närheten av vårt bostadsområde ligger en idrottspark med diverse anläggningar och sommartid sportas det en massa ute på en gräsplan. Jag kunde ju inte bry mig mindre (då mitt sportintresse ligger på noll – eller rentav på minus) men det är svårt att undvika då de även spelar en massa uppiggande musik under träningarna. Just i sommar har de spelat väldigt många låtar från årets Eurovision Song Contest (mest låtarna från Norge, Polen, Finland och Storbritannien), och det går ju jag igång på. Då kan jag inte låta bli att vagga lite från höger till vänster, trots att jag ju är vokalist och verkligen ingen dansare.

Igår eftermiddag hördes plötsligt en bastant mansröst. Han sjöng nationalsången ”Vårt land” inför nån match och det ekade över hela stadsdelen. Volymen var som under en rockkonsert och ljudet verkligen ekade mellan husfasaderna.
Det kändes så högtidligt att jag kände mig tvungen att gå ut på balkongen och stå där, tills sången var slut. (Oj, vad folket applåderade efteråt. Lite rörande.)

Hur mycket jag än avskyr allt som har med sport att göra så älskar jag ju Vårt land.

Oj, jag gick på date

Foto från ett tidigare tillfälle på ”mina” klippor.

Igår var jag utbjuden på date för första gången sedan ca år 1845. Utbjudaren var en 191 cm lång redig finländsk karl, vilket ju var lite extra spännande och exotiskt med tanke på min dejtinghistorik.
Vi satt på ”mina” klippor och snicksnackade i ett par timmar och han var trevlig och behaglig.

Blake var med så klart, då jag sett så många True crime-program på sistone och är väl medveten om vilka dårar som finns där ute… Min hund är – trots sin fysik – mycket beskyddande!
Blake, som inte gillar män (förutom mig) (på riktigt!), kände väl att mannen var reko och hyvens och accepterade honom.

Men jo. Trevligt. Ses gärna igen.

Nu måste jag vila. Är delvis väldigt introvert så jag blir toktrött av att umgås med nya människor och/eller i folksamlingar.

Oh So Macho

Igår fick jag känna mig extra macho igen. (Trots min fjollighet så är jag ju faktiskt MAN.)
Blev uttråkad på kvällen och vad gör jag då? Karaoke så klart, så att jag får ur mig alla känslor och all ångest. (Fy farao vad det är skönt att ta ton.)

Så var det en väldigt överförfriskad och/eller påtänd man som först trakasserade mig en smula – vilket jag kunde hantera – men så såg jag att han trakasserade några 20-nånting-töser (såna där roliga som gärna hänger på -ställen) och då brast det för mig. Jag har ju knappt några muskler och har inga fysiskt våldsamma gener i min kropp, men jag har en väldigt rapp käft.
Försökte tala trakassören (förmodligen inget riktigt ord, men ganska festligt?) till rätta men det hjälpte inte. Då gick jag till vakten. (Jättetrevlig, stor, redig finländsk karl, och vi är ”du” med varandra vid det här laget.)
Fick trakassören utslängd.

Töserna tackade mig. ”Olet sankari” (du är en hjälte), sa de. ”Tänk att man inte ens på ett -ställe slipper dessa jobbiga karlar, när vi som ett tjejgäng går ut för att bara lite – och då väljer vi ett -ställe just för att få vara i fred.”
Kände mig som en stolt, väldigt manlig tupp.

Det kommer med åldern att man inte står ut med sånt där vidrigt beteende. Man säger ifrån. På samma sätt som jag säger åt vidriga ungdomar som spelar hemsk (kvinnofientlig och homohatisk) hip-hop-rap-crap på hög volym på spårvagnen. Alla stör sig, men ingen säger någonting. Förutom jag. (<— Min favoritemoji.)

Men tro inte att det bara är män som är vidriga. Åh nej. Kvinnor kan också.
Det var en kvinna, nog närmare 60, som först uppvaktade mig och ville dansa(!). ”Tack, men nej. Jag är vokalist – inte dansare.”
Sedan började hon uppvakta en man som satt vid mitt bord. Hon accepterade inte hans nej och till slut plockade hon fram hängtuttarna och körde upp dem i hans skräckslagna bögansikte.
Så, kvinnor kan också, som sagt. Hade hon varit man så hade det varit #MeToo all over again.

Sedan körde jag mina svenska schlagers och som vanligt blev finländarna eld och lågor. De drar ju så jädrans många melankoliska, finska bitar och sedan kommer jag med ”Det börjar verka kärlek banne mej” och ”Evighet” och dansgolvet fylldes och folk ’went crazy’.

Avslutningsvis. Jag träffade en trevlig, purfinsk man. Han hade väldigt snälla ögon. Och rejäla händer. (Jag går igång på ögon, händer och en rak tandrad.)
Och trots att jag inte gillar att dansa (finner det en smula primitivt) så kunde jag ju inte tacka nej när han bjöd upp mig då någon (med bravur) drog årets supermegahit ”Cha Cha Cha”.

Äntligen en somrig dag

Visst har sommaren varit en smula tradig?
Jag går mest och väntar på mina operationer, men det bara dröjer och dröjer och dröjer och det är väldigt stressande då det känns som att hela livet är satt på paus.

Hade dock en osedvanligt trevlig – och somrig – söndag. Träffade två underbara damer. Den ena talade finska och den andra finlandssvenska och jag i min tur brölade på med min vulgära västgötska stockholmska med finska inslag. Och samtliga förstod varandra.
Det är Finland för mig. Tvåspråkigt.
Läste just om Svenska Finlands befrielsefront i HBL och jag har lagt märke till deras klistermärken sedan länge och jag har ett tips: tillverka klistermärken med texten ”samma på svenska”. Dessa klistras sedan upp på dessa bedrövliga skyltar som finns här och där, med text på finska, engelska och ryska, men inte på svenska. Nån jäkla ordning får det väl ändå vara!

Min vän Christa har skrivit en bok om sin hjärnblödning, som naturligtvis förändrade hela livet. Rekommenderad läsning! (Se foto nedan.) En av operationerna som jag själv väntar på handlar just om att jag kan drabbas av en hjärnblödning om saken inte fixas. Så jag är som sagt väldigt stressad rent psykiskt.

Nu börjar jag nästan se fram emot hösten, ty en somrig dag gör ingen sommar.