personligt, pop och politik
Jag har många gånger berömt HRT (Helsingforsregionens trafik) och nu är det dags igen. (Som sagt: Storstockholms lokaltrafik har SÅ mycket att lära.)
Värsta snöstormen pågår och bussar och tåg gick idag som de skulle. Jag kom i tid till jobbet och jag kom hem utan några som helst problem. Mycket imponerande. Dessutom välplogade vägar.
Ja, det är nåt med detta fantastiska land – allting liksom bara fungerar som det ska. Fantastiska Finland.
Färgade håret efter ett historiskt långt uppehåll.
Inte för nån dramatisk effekt, utan p.g.a. 40+, ni vet.
Under verkningstiden roade jag mig med att läsa på förpackningen:
”Blända alla med din djupa och intensiva färg utan ett spår av grått. Multi cream color formulan (inte min särskrivning) uppfanns för att ge ditt hår en vacker och levande färg. Den här formulan ger ditt hår en 3D-effekt – håret verkar kraftigare med naturlig volym och vacker, intensiv färg.”
Jag tror inte att jag ”bländar” någon. Anar heller ingen ”3D-effekt” (?) men det silvriga försvann. Och det var ju det som var meningen.
Idag var jag inte mitt snyggaste jag; kände mig trött och schleten när gav mig av mot jobbet i Esbo. Det har varit några riktigt stressiga dagar – vi har varit något underbemannade och medborgarna har varit väldigt aktiva besökare.
Blake var dock snygg som vanligt i morse. Som synes.
Jag blir lätt en smula nedstämd så här års. Samma gamla känsla av att ännu ett år passerade och ”ingenting” hände. (Fastän det ju har hänt hur mycket som helst – min inte DET som borde ha hänt.)
Jag har ett par idéer inför det nya året. Jag berättar senare.
Nu ska jag försöka sova. Har EN arbetsdag kvar i år och jag vill bara få den överstökad så att jag kan kick back and relax en aning.
Ännu en sån där ojulig jul. Även chanukka passerade mer eller mindre obemärkt. Jag har inte haft lust med någonting.
Inser att jag inte har bloggat på nästan exakt en månad – det mesta har under den senaste tiden handlat om arbetet. Och jag har inte haft ork eller lust att tänka på någonting annat.
Jag var sjuk i en vecka också. Riktigt sjuk. Dock ej covid-19 – jag testade mig en andra gång.
Skönt dock att ha lite jullov. Jag har bara varit hemma med Blake. Vi har slappat och vi har netflixat. Idag träffade vi dock några vänner. Vi var inte närgångna och vi var inte för många… Då och då måste även jag få träffa folk, trots att jag trivs alldeles utmärkt i min ensamhet (dock alltid med min hund!).
Sedan har jag två otroligt slöa datorer helt plötsligt. Macbooken har ju varit halvdöd i flera år men jag brukar ha den i sängen så att jag kan kolla på serier innan jag somnar. iMacen däremot… Att den börjat slöa till sig är ju helt förfärligt. Det tar tio minuter att öppna webbläsaren och ytterligare tio att öppna en sida. Jag har inget tålamod, så jag försöker undvika datorerna och jag håller mig mest till min fantastiska iPhone. Men jag kan inte blogga från den. Det funkar liksom bara inte som det ska.
Det har ändå hänt ganska mycket på sistone. Jag tror att jag får ta och återkomma inom kort. Nyår närmar sig – och därmed även min födelsedag – och hur jag än vrider och vänder på det så blir jag alltid deppig så här i slutet av december.
Jag skriver snart igen. Ville mest bara säga hej. HEJ.
Inte för att nån bryr sig men eftersom frågan kom upp i en kommentar nyss, och eftersom frågan alltid dyker upp på en ny arbetsplats (som nu, i Esbo, då folk blir förbryllade då jag talar (nästan flytande) finska men med en liten svensk accent).
Och på Facebook står det att jag ”är från” Stockholm.
Jag ”är” inte från Stockholm. Jag har dock bott i Stockholm i större delen av mitt liv och jag gjorde så när FB kom och ställde till det.
Jag är född på Borås BB och jag växte upp först i Fristad (utanför Borås) och därefter ute på vischan i Tärby (utanför Fristad, utanför Borås). Tärby var ett fantastiskt ställe att växa upp på, men i början av tonåren började det krypa i kroppen eftersom jag alltid har varit en storstadsmänniska.
Jag ser det som så att Borås kommun var min vagga, eller ugnen som jag gräddades i. Sedan kom jag till Stockholm som tonåring och där ”gonade” jag till mig och blev jag. Mognade, som en vacker frukt (syrlig citrus, helst).
Men ändå anser jag mig själv ”komma från” Österbotten, ty min släkt är därifrån. Och jag studerade i Vasa i ett år när jag var 17-18. En betydelsefull tid i en människas liv.
Så om någon frågar så säger jag väl att jag är stockholmare från Västergötland men egentligen en helt vanlig finne från Vasa. Jag tog bara några omvägar för att hamna i Helsingfors. Och jag lärde mig mycket på vägen. 
Inte minst hur mycket ens rötter betyder för en.
Jag misstänker att jag kommer att leva mina sista år i mitt adopterade, tredje hemland Israel. Men just nu är jag ganska nöjd och glad i Finland. Intresseklubben antecknar, hör jag.
Blyertspennorna glider så elegant över pappersarken, i ett hysteriskt tempo.