Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det femte inlägget i serien, önskat av Ponte – mannen med den mest sexuellt explicita bloggen i Sverige.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
När nyttjar jag vitt vin och när nyttjar jag rött vin
Jag är mycket glad i vin – det har nog inte undgått någon. Det var en blåsig höstdag 1994, jag var 19 år ung, då jag först förstod det stora i ett glas mustigt rödvin. Efter den kvällen blev det ofta lite rödtjut till maten men snart kände jag att det var dags att utforska de vita vinerna. Till min stora sorg upptäckte jag snabbt att vitt vin inte var för mig.
1. Man får alltid, alltid dålig andedräkt av vitt vin. Gäller alla.
2. Jag tycker mig alltid, oavsett prisklass och ursprungsland, kunna ana en smak av avgaser. Särskilt tyskt vitt vin smakar… miljöförstöring. *Rys*
Ändock! Det vita vinet har ett par fördelar. För det första blir man inte lika trött och dåsig, som av rött. Man får heller inte blå tänder, vilket ju är väldigt positivt om man befinner sig bland okända och gärna vill visa ett brett smil medan man minglar runt i hopp om att få till det.
Är man på en het date så uppstår såklart ett stort dilemma: taskig andedräkt eller blå tänder? Förhoppningsvis finns, oavsett val av vin, tandborste att tillgå.
Kortfattat: vitt vin är att föredra då man håller människorna omkring sig på armlängds avstånd. Då yta är allt. Rött vin funkar bäst vid mer intima tillfällen. Då det blåa på tänderna snabbt försvinner tack vare en hetings ivriga tungvirvlande.
Favoritvinet då? Daltons röda, och nej, att vinet är israeliskt har inget med saken att göra – det är helt enkelt det smarrigaste vin jag smakat. Det bara försvinner i munnen. Rund, ljuvlig smak. Aaah. Finns dessvärre inte på systemet, men jag ska se om jag kan göra något åt saken.
Bonusanekdot: rosévin fungerar enbart under sommarmånaderna. En varm och slö eftermiddag på balkongen eller i parken sitter ett glas rosé riktigt fint men i allmänhet är det för saftaktigt för min smak.
Kategori: Önskeinlägget
Önskeinlägget: När jag kände mig ETT med hela universum
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det fjärde inlägget i serien, önskat av den alltid lika läsvärda Jerry.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Jag besökte Barcelona med mitt ex-ex-ex-ex, aka Miljonären, 2000 eller 2001. Vi satt i en taxi på väg till det extremt posha hotellet (som vi fått för en extremt billig penning tack vare grundliga efterforskningar på nätet – vi hade en terrass lika stor som mitt vardagsrum). Klockan var runt 23 och den spanska värmen värmde våra tidigare så frusna själar. Detta var innan jag studerade spanska så mitt tal var inte mycket att hänga i granen men jag fick hur som helst på något sätt taxichauffören att slå på en radiokanal. One Moment In Time med Whitney Houston spelades och jag fylldes av just den där här-och-nu-känslan. Jag visste redan då att jag och Miljonären inte skulle vara ihop för evigt och jag visste att den spanska solen skulle ge vika och att vardagen återigen skulle bli grå och kall. Men jag njöt av det som var just där och då och jag kände mig verkligen som en del av universum och av livet.
Samma känsla fylldes jag av i maj i år då jag och exet Y besökte Jerusalem – en mycket emotionellt omskakande söndag på flera vis (vilka aldrig framkommit i denna blogg). Vi stod i en park utanför Knesset och doften av blommorna slog mot mig. Jag visste att mitt och Y:s förhållande skulle ta slut. Jag visste att this was it och jag försökte njuta av det som var. Självklart lipade jag. Y frågade vad som stod på och jag försökte förklara att allting vi upplevde just där och just då var alldeles för mycket. Hans armar om min kropp, dofterna, Knesset, vetskapen om att jag skulle åka därifrån två dagar senare – ja, det blev för mycket. Jag kände mig som ett med alltet och jag kände mig extremt levande. Dock inte på ett bra sätt. Jag var väldigt nere och deprimerad medan vi körde tillbaks till Tel Aviv men jag antar att det inte måste vara enbart positivt att känna sig som en del av universum.
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, män, kärlek, Jerusalem, Tel Aviv
Önskeinlägget: Vad kvinnor inte vet om män
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det tredje inlägget i serien, önskat av den rappa Ninde.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Berättelse från dagens tunnelbaneresa hemåt: Vad kvinnor inte vet om män
Jag sitter i en ovanligt tom tunnelbanevagn med Sebbe i famnen. Han är trött men sover aldrig på tuben. Han är upptagen med att nosa efter folk i allmänhet och med att skydda oss båda från fara i synnerhet.
In kliver en ung man. Han är mycket vacker och trendigt klädd. Runt 26, skulle jag tro. Jag tänker att han ser bekant ut och kommer snart fram till att han är väldigt lik en yngling jag dejtade en gång. Eller snarare; om den där ynglingen hade varit ’snygg’ så hade han sett ut så här. Nu gjorde han inte det. Men ändå lite. Ja, ni hajar nog.
Plötsligt ringer hans mobiltelefon och han svarar med ganska hög röst. “Hallå”, säger han rätt bestämt. Överlag andas hela hans väsen någonting bestämt. I efterhand tänker jag att han var så där som man lätt kan vara om man har tankarna på endast en sak. Då man är upptagen av ett problem. Det är grabbens vän som ringer. Jag tror att det är en kvinna, eller kanske en mycket metrosexuell man. De är ju rätt ofta så där härligt avslappnat metrosexuella, de där ungtupparna.
Det visar sig väldigt snart att den unge mannen sitter där med ett nykrossat hjärta. Kvinnan han älskade så är inte längre hans. “Vi sågs igår kväll”, säger han till sin vän, “och jag kände bara att… det här är inte bra. Så vi kom fram till att det inte var värt att försöka längre”.
Jag kan inte låta bli att lyssna. Han talar för halvmånga söndagsuttråkade öron. Han låter både vek och bestämd på rösten. Han säger att han är sårad. Mest på grund av mailet hon skickat, som han läste på 7Eleven, där han nyss lånade en dator. (Har du ingen mailfunktion i mobiltelefonen, tänker jag såklart, och kastar ett öga för att försöka se vad det är för en lur han bär runt på.)
Kvinnan han älskat så högt hade i mailet förklarat för honom hur han “borde” ha varit. Hur han “borde” ha gjort. Hur han “borde” ha reagerat. Detta sårade honom djupt. Han hade på ett tidigt stadium i förhållandet stört sig på just detta – damen hade försökt göra om honom.
Jag vill slå armarna om denne unge man och väsa att det minsann inte finns någonting som går att ändra till bättre. Han verkar så… mjuk och fin. Men ändå bestämd. Och så oerhört hunkig, som extra grädde på det berömda moset.
“Hallå!” säger han plötsligt. “Haaallååå!” Samtalet bryts och dessvärre är det dags för ynglingen att kliva av tåget.
Kvar sitter jag och jag tänker på att vad kvinnor ofta inte vet om män är att vi är väldigt mjuka och fina. Vi gråter vi med. Vi blir sårade. Dessvärre ska vi helst inte visa det.
Jo, kvinnor säger ofta att de gärna vill ha Känslige Kalle, men vi vet alla att de flesta i slutändan väljer Burduse Berra
Det måste, när allt kommer omkring, vara väldigt tungt att vara heterosexuell man.
Relaterade inlägg om: önskeinlägget, heterosexualitet, kvinnor, män
Önskeinlägget: Dödsångest
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det andra inlägget i serien, önskat av den fantastiska Beatrix Vnunk.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Dödsångest
Jag och Sebbe strosade i morgonsolen (idag alltså) och då vi kommit fram till byggnaden där kontoret vårt huserar hörde vi ett jobbigt pipande. Lite som en lastbil som backar i megafart. Noterade att det låg en massa krossat glas på trottoaren, vilket ju inte är något ovanligt och som vi alla vet så stör detta mig enormt, och när jag tänkte lyfta upp Sebbe och bära honom en bit såg jag att fönstret till en butik hade krossats. Dörren stod öppen och det låg datordelar överallt, inklusive en fet hårddisk alldeles framför dörren. “Oh crap!” utbrast jag och bad Sebbe att pinna på lite – det kunde ju finnas någon tjyv kvar i butiken och jag hade då ingen lust att få en bössa mot tinningen.
Snabbt sprang vi in på kontoret, lite darriga, och funderade på om vi borde ringa någon poliskonstapel. Här är vi nu.
Pipandet har slutat så jag antar att det redan är någon på plats men jag sitter ändå och kastar ett öga ut mot gatan då och då, för att se om det springer några huliganer där ute, fullastade med tekniska prylar i famnen.
Mina darrningar påminde mig om den där gången då jag en söndagsförmiddag satt ensam på jobbet (då i andra lokaler i mindre flashig stadsdel) då två män bröt sig in och plötsligt stod i korridoren och blängde på mig där jag satt på mitt rum. Dödsångest! Jag blev fullkomligt paralyserad. Jag tittade upp men rörde inte en min. Jag sa ingenting. Den ene mannen sa någonting till den andre och därefter gick de. Kvar satt jag och darrade. Låste dörren om mig. Satt och stirrade. En timme senare ringde jag min dåvarande pv och därefter slog jag en signal till min chef och sedan gick jag hem.
Dödsångest hade jag också den där gången då jag låg på Södersjukhuset och trodde att jag hade en tumör i hjärnan. Det har jag skrivit om flera gånger så jag ska inte tråka ut er med den historien en gång till.
När vi ändå snackar om dödsångest så bar jag runt på denna hemska ångest under stora delar av min barndom. Jag försökte sova och då såg jag framför mig hur världen skulle gå vidare, efter min död, som om ingenting hade hänt. Jag satte mig upp och hyperventilerade.
Jag har dock kommit över denna allmänna dödsångest nu, då jag ju har funnit tryggheten och sanningen i vår vackra Moder Jord.
Relaterade inlägg om: ångest, önskeinlägget, död
Önskeinlägget: Så gör jag för att få så skinande, mjukt, vackert hår
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det första inlägget i denna eminenta serie. Eftersom det är lördag och läsarantalet är som minst så börjar vi med det minst intressanta ämnet (förlåt, Britt-Marie, som önskade detta inlägg).
Så gör jag för att få så skinande, mjukt, vackert hår
Ja, mitt hår är det jag skulle säga att jag gillar bäst med mitt yttre. Jag har haft mycket kul med det och i många år frågade vänner, som jag inte träffade så jätteofta, “och hur ser du ut i håret?” när vi bokade ett möte på stan. “Så att jag vet vad jag ska titta efter”.
Sedan slog identitetskrisen plötsligt till och jag var snaggad/rakad i tre-fyra år. Mina vänner, unga och äldre, som börjat tappa håret röt åt mig: “Ni som har hår ska vara väldigt tacksamma och sluta raka av er det!”
Jag förstod poängen och led lite med dem och lät håret växa ut.
Det är tjockt och vackert och det fladdrar elegant i vinden men tyvärr är det helt rakt. Jag är väldigt svag för självlockigt hår, speciellt på män. Därav min fantastiska nyinköpta locktång. Älskar den. Ett par lockar bakom öronen gör så mycket!
Så hur blir det så “skinande, mjukt och vackert”? Jag har det i generna. Håret tvättas varannan dag och jag använder halvcrappiga schampon. Då och då, oftare om jag har färgat hår*, använder jag inpackning. Jag undviker saltvatten och sol och överlag tror jag att det är bra att låta håret flotta till sig ordentligt med jämna mellanrum.
Det var mitt hår det.
*För första gången sedan 1989 har jag just nu min naturliga hårfärg. Inkl. ett grått strå ovanför vänster öra.
