Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av den fantastiske kollegan J.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Män är såna djur!!! (vilket funkar fint för mig, eftersom jag älskar att leka veterinär.)
Mycket lustigt att denna rubrik landade i inkorgen igår eftermiddag, bara en halvtimme efter att jag knäppt bilden nedan. Då hade jag ett inlägg med rubriken ”Män är som hundar” i huvudet. Haha.
Vad jag ville komma fram till var att män (och alltid när jag skriver om män i allmänhet så menar jag såklart de där andra männen och jag själv tillhör inte den skaran) är lite som hundar, eller djur i allmänhet: de vill ha vad de inte kan få.
Precis som Sebbe under gårdagens eftermiddagspromenad. Vi vandrade på en enorm äng i Stockholms vackra södra delar. Grönt smarrigt gräs så långt ögat kunde nå. Jag plockade med mig några långa grässtrån eftersom Sebbe tycker om att smaska i sig dem men nu regnade det så vi hastade hemåt. Naturligtvis ville Sebbe äta gräs NU. Dock inte vilket gräs som helst. Ängens friska matta dög inte och han hoppade därför ivrigt efter vad jag hade i handen. Han fick tag i ett strå och det slank ner. Jag böjde mig ner och gav honom ett. Han smakade lite på det men spottade kvickt ut det.
Som en man!
Som en man som inte vill ha vad han kan få, ty det är jakten som är det roliga.
Sådana är män och jag undrar lite varför det är så.
Men ja, jag skulle gärna leka veterinär doktor i helgen. Det var så länge sen sist.
Mitt välpolerade stetoskop plockas fram vid sjutiden, så vill du få dig en grundlig undersökning så är det bara att titta förbi.
Kategori: Önskeinlägget
Ge mig en rubrik 2
Önskeinlägget var ett väldigt trevligt blogginslag, måste jag säga.
Dessvärre hann jag inte skriva inlägg till alla de rubriker ni gav mig innan den beryktade bloggkraschen var ett faktum och nu är de påbörjade inläggen borta. Borta är även kommentarerna i vilka ni skrev era fina rubriker.
Så sitter ni och väntar på just ”ert” inlägg så väntar ni förgäves eftersom jag inte kommer ihåg era önskningar.
Skriv gärna nya (eller gamla) rubriker i kommentarerna.
Tack!
Kul!
INKOMNA:
Just nu hade det suttit bra med en …
Mina åsikter om lemstorlekar
Mitt nästa nya resmål
Egentligen borde jag ge mig in i politiken
Hår på bröstet
En underbar historia om skedning
Min favvokroppsdel på en man
Ibland är man bara syndigt ekivok
Ett litet om sex
Då trodde jag att jag skulle dö!
Min okända defekt
Hon ska föda mina barn
Vad min blick fastnar på hos andra karlar
Riksbögens förbannelse
Outa eller inte
Avundsjukan
Män är såna djur!!! (vilket funkar fint för mig, eftersom jag älskar att leka veterinär.)
Önskeinlägget: Nej tack, jag har en vit vecka
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det åttonde inlägget i serien, önskat av den oerhört aktive Ponte.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Nej tack, jag har en vit vecka
Jag är tillbaka på kontoret efter en oerhört trevlig lunch tillsammans med en vän jag inte umgåtts med på länge. När jag säger länge så talar jag om en så pass lång tid att hade vi busat till det (och om den ene av oss haft äggstockar) så hade en vacker liten bebis vid det här laget sett dagens ljus.
Denna viktiga och välkända före detta bloggare var på grund av sitt hektiska liv en smula sen, så dessvärre hann jag inte deltaga vid manifestationen för Iraks HBT-människor, som ägde rum på Sergels torg. Det var RFSL som låg bakom och på deras hemsida står att läsa:
I Irak pågår just nu en systematisk mordkampanj mot homosexuella män och andra personer som inte passar in i rådande normer för könsuttryck och sexualitet. De rövas bort från sina hem, torteras och dödas. Liken återfinns svårt sargade på gator och skräphögar. Sjukhusen tar emot personer lämnade att självdö av smärtor. Det visar den rapport som Human Rights Watch tagit fram och som publicerades den 17 augusti.
Jag och den före detta bloggaren åt hur som helst fantastiskt god libanesisk mat och vi talade om livet, lyckan och kärleken. Vid bordet intill satt ett gäng kostymklädda karlar och de sippade på varsin lättöl. “Mums”, tänkte jag. “Det skulle sitta fint med en kall öl, men nej tack, jag har en vit vecka.”
Det var svårt att stå emot, kan jag avslöja, då öl + mastig och mustig libamat är en perfekt kombination.
Jag fick även en massa nya tips på apps till min kära iPhone Moshe, så nu laddar jag ner och uppdaterar för allt jag är värd.
Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, irak, rfsl, sergels torg, homosexualitet, libanesisk mat
Önskeinlägget: Nej, inte en drink till på mina byxor
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det sjunde inlägget i serien, önskat av den vågade Ponte.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Förr om åren hade jag en evighetslång stubin, men för fyra år sedan förändrades allt. Jag vet ej om det berodde på att min kropp blev fucked up av de antidepressiva pillren jag tryckte i mig, eller om det var ‘livskrisen’ i allmänhet som låg bakom.
Hur som helst så klipptes stubinen av och det återstår nu endast en liten fladdrande fjupp. Jag exploderar lätt och människor som under årens lopp vant sig vid min mjäkighet och eviga diplomati hade i början lite svårt att förhålla sig till mitt nya sanna jag.
Så var det den där gången då jag och Dansken, efter att ha laddat för en helkväll under en hel veckas tid, besökte en småskum krog. Kvällen var ung och humöret på topp då Dansken plötsligt spillde en drink svart shot över mina ljusa byxor. Jag exploderade och blev fruktansvärt irriterad – dock inte på honom utan på livets allmänna jävlighet. “Inte en drink shot till på mina byxor”, kved jag medan jag rafsade ihop mina saker och kastade mig ut på gatan, haffade en taxi och åkte hem.
Igår var det dags igen. JAG SKREK ÅT DEN NYE HETEROGRABBPOLAREN!
Hjälp.
Jag hade en väldigt dålig dag och den blev ännu sämre då det dåliga inte berodde på mig utan på någon som uppenbarligen inte gör ett särskilt bra jobb. Som jag nämnt tidigare så är jag en ordningens man och när det börjar dimpa ner betalningspåminnelser gällande arbetsrelaterade fakturor som jag lämnar in i oerhört god tid så blir jag så arg att jag ser stjärnor.
Så var det igår.
Fast värre.
Det handlade denna gång inte om påminnelser utan om meddelanden som löd: betalas inte fakturan NU så släcks ditt konto.
Jag gick i taket. Med all rätt såklart, men jag borde ha riktat min vrede mot rätt person.
Dessvärre befann sig den ansvariga inte på plats och när det ringde på dörren stod den stackars heterograbbpolaren där. “Bla bla blaa”, fräste och skrek jag. “Använd ditt jävla nyckelhelvete!” För säkerhets skull avslutade jag med ett rungande “VA FAAAN!?”
Nåväl. Jag lugnade ner mig under timmarna som kom och gick och när jag var på väg hem tittade jag in hos heterograbbpolaren och sa med min mjukaste stämma: “Förlåt att jag skrek åt dig. Ha nu en fin eftermiddag så ses vi imorgon.”
Som sagt så är en av mina bästa egenskaper att jag kan be om ursäkt och förlåtelse. Det är det inte många som törs i dagens pissiga samhälle.
Ha en bra dag.
Puss puss.
Önskeinlägget: Kvällen då jag satt blyg i ett hörn men till slut vågade
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det sjätte inlägget i serien, önskat av den sensuelle Ponte.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Kvällen då jag satt blyg i ett hörn men till slut vågade
Låt mig nu berätta om gårdagskvällens tunnelbaneresa.
Som jag skrivit tidigare så hatar ogillar jag mycket starkt när främmande människor kommer och tafsar på Sebbe. Småbarn, som naturligtvis inte vet bättre, sträcker fram händerna och föräldrarna bryr sig inte om att säga åt dem att det där är opassande. Punkt slut. Det händer tack och lov inte särskilt ofta att vuxna människor gör detsamma, men det händer. Jag kommer inte med mina svininfluensanävar och geggar runt i ditt ansikte, så vänligen håll dig på avstånd, vill jag säga. Men vågar inte.
Tills igår kväll.
Sebbe var väldigt trött efter en lång tur på Kungsholmen och dessutom har han inte besökt Italienaren (i nya fantastiska bostaden) tillräckligt många gånger för att känna sig rofylld och trygg nog att sova en stund.
Nu hade han lagt sig på tunnelbanegolvet, vid mina fötter, och han småsnusade sött.
In klev en man och en kvinna som man genast visste betydde dåliga nyheter. Fy fuck vad jag ogillar när “reko medborgare” börjar bete sig som utvecklingsstörda (kommer inte på något bättre ord och önskar att inte missuppfattas som icke-PK). Som mannen igår. Han flängde runt som en pingisboll i vagnen och hans kvinna (?) sa: “sätt dig ner nu, du studsar ju in i folk”. “Jag har druckit för många öl”, flämtade han fram medan han slog sig ner i sätet på andra sidan gången från mig sett. Nu pekade han mot fönstret: “Balloooon” svamlade han. “En luftballong”, svarade kvinnan. “Nej”, fortsatte gubben, “it’s a balloooon!”
Som ett jäkla mähä.
Naturligtvis skulle denna patetiska människa få syn på Sebbe, som till råga på allt hade kräkts på promenaden mot tuben och nu verkligen ville vara i fred på golvet vid mina trygga fötter. “Ttt!” började gubben locka på Sebbe. “Ttt! Ttt!”
Jag satt och fipplade på mobilen och undvek att titta på dessa trashiga människor.
“Du får fråga först”, sa kvinnan till gubben, som vore han ett barn.
“Ttt! Får jag hälsa på hunden?” stammade han sedan fram. Alkoholångorna vällde ur hans fula käft och utan att titta upp svarade jag:
“Nej, det får du inte. Inte just nu.”
Subban, som var packad även hon (det var ju trots allt lönedag och hon kände sig rik där hon satt på väg till den inrökta tvåan i Farsta strand) svarade på ett sånt där irriterande kärringvis: “Nej! Klart man inte får. Inte just nu!”
Aaargh!
Jag sa inget mer. Tunnelbanevagnen var full av folk och alla störde sig på dessa två personer. Jag kände mig tuff nog som vågade säga NEJ. Utan vidare motivering.
Bonusanekdot: En unge gallskrek under hela resan och den packade gubben sa ett par gånger: “Håll käft!”
Hahaha. Till ett litet barn.
Fy fan.
Nåväl.
När jag klev av tuben noterade jag att en uteliggare/människa i trasiga kläder, som aldrig duschar eller kammar sig och därmed stinker så där unket ni vet, fastnade med ryggsäcken i dörrarna och paniken var nära. Döden likaså. Tåget var på väg att köra iväg då mannen till slut lyckades ta sig loss (med hjälp av en snygg karl).
Det var den resan det.