I september 1996 fick jag en bok av en vän och kollega och boken blev liggande i alla dessa år. Jag talar om ”Your erroneous zones” av Wayne W. Dyer, som på svenska har fått den lökiga titeln ”Älska dig själv”. Jag läste den äntligen och boken var faktiskt riktigt bra. Jag läste på wikipedia att denna bok, som utkom 1976, är en av de mesta sålda självhjälpsböckerna. Det kan jag mycket väl tänka mig. Den svenska utgåvan kom 1988 och det är lustigt hur jag fann en del av språket mycket gammalmodigt.
På sidan 18 läser jag: ”…att han inte hade tillbringat sitt liv på det sätt han bort.” Jag har ALDRIG hört att man böjt ”borde” på det sättet: ”bort”, men jag kollade upp saken och så kan man tydligen säga. Ganska festligt.
Halvvägs in i boken insåg jag att jag läst den tidigare (åtminstone halva) då det trillade ut ett ”bokmärke” (se bild nedan): en banklapp! Detta fick mig så klart att återigen börja vandra längs minnenas berömda aveny. Tänk vad dagens ungdomar har missat. Vi RINGDE till banken. Om vi hade ”knapptelefon med tonval” vill säga! Vi betalade även räkningarna genom att fylla i nummer och summor i ett häfte och sedan skickade vi lapp plus räkningar med posten. Därefter ringde jag dagligen till banken med min ”knapptelefon med tonval” för att försäkra mig om att räkningarna blivit betalda. Det tog oftast tre vardagar. Då kunde jag andas ut. Hur som helst. Det var fina tider. Jag levde med min första (enda? sista?) kärlek på Dannemoragatan. Wow.
Rekommenderar boken, som helt enkelt förklarar för en hur man kan bli en gladare och mer avslappnad människa – hur man lär sig att älska sig själv.
(Men inte alla, vilket jag återkommer till lite längre ner.)
Nu kommer ett sånt där jobbigt inlägg, som kan verka väldigt EGO, men som egentligen är rena rama motsatsen. (Allt detta jollrande beror naturligtvis på att jag lider av en fruktansvärt jobbig ålderskris.)
Jag sträckläste Eckart Tolles bok med den lökiga svenska titeln ”Lev livet fullt ut” (The Power of Now). Mycket läsvärd. Mitt i allt var jag ute på hundpromenad och jag tänkte på vad jag just läst och att ”men det där visste jag ju redan”. Kom sedan hem och fortsatte läsa och då dök, som av en händelse, detta upp (bild 1). Så ÄR det ju! Med allt. Du känner igen sanningen när du ser den, OM du är ”medveten”, vill säga.
Bild 1
I boken används ju ord som ”medveten” och ”omedveten” och jag brukar använda ordet ”normalbegåvad” om mig själv, men jag kanske ska börja säga ”medveten” istället, ty det är egentligen det jag menar. Samma sak.
Senare tog boken upp en lustig sak om ”outsiders”, exempelvis homosexuella (bild 2). Jag minns så tydligt att jag snackade om detta med en vän redan för runt 25 år sedan när vi jobbade natt på ett ställe (vilket var galet i sig, med tanke på min återkommande insomnia, och det är ju inte konstigt att jag blev lite tossig till slut).
Bild 2Bild 3
Ännu lustigare är det att för ungefär en månad sedan snackade jag om detta med en annan vän. Jag frågade ungefär: ”Hur kan det ens komma sig att folk inte förstår detta? Varför förstår just JAG detta? Varför är detta för mig en enkel sanning?”
Hon svarade: ”För att du ända sedan du var en liten kis har lärt dig att omvärdera allt och att tänka på ett helt annat sätt eftersom du inte passade in i mallen. De som passade in lärde sig aldrig att tänka och de bara lallar på i samma fotspår och accepterar allt som ’sanningar’.”
DET ÄR JU DET JAG HAR SAGT I ALLA DESSA ÅR.
Och det ÄR ju så. Folk har ta mig tusan inte lärt sig att tänka. Eller att KÄNNA. De har tappat kontakten med sig själva, med Skaparen och med Alltet. De bara lunkar på. Inte undra på att världen ser ut som den gör. Folk förpestar först sig själva och därefter allt runt omkring dem.
Och inte undra på att folk först hakar på nån förfärlig BLM-rörelse för att sedan haka på tranståget, för att nu vara förenade i ett fruktansvärt Israelhat. De ÄR inte medvetna. De varken tänker eller känner. De bara agerar. Nu kommer de alla att tokälska Kamala Harris, utan att veta ett SKVATT om vad hon står för. Bara vänta lite och se. Det har redan börjat. Se bara på alla omedvetna ”journalister” som först år ut och år in gnäller om hur inkompetent Harris är, för att nu helt plötsligt se henne som självaste Messias.
Iaktta gärna detta skådespel, så förstår ni vad jag menar.
Men som det sägs på bild 3 kan även de medvetna personerna som är ”outsiders” (i detta fall homosexuella) falla i fällan. De börjar nämligen identifiera sig med sin läggning. Allt – det enda – de tror sig vara, är deras läggning. Därför är många gays lika lallande och omedvetna som alla andra. Därför ränner de runt med regnbågsflaggan utan att respektera vad den EGENTLIGEN och URSPRUNGLIGEN står för. De sväljer hela den totalitära ideologin som är HBT (bokstav, bokstav, bokstav) eftersom de har tappat bort sig själva. De har ingen kontakt med Det Verkliga Jaget.
Jaget som är en del av Alltet. De blir djupt olyckliga och super och knarkar och ligger runt på snuskiga klubbar och har ingen respekt för sig själva, för någon annan, eller ens för Livet.
Ja, livet skulle vara så mycket lättare om även jag bara lallade runt men jag skulle vara djupt olycklig. Sådan har jag aldrig varit. Inte ens när jag var ett litet gossebarn med vitt hår.
TACK FÖR DET!
Men en sak lärde jag mig faktiskt. Jag har älskat en annan människa (på ett romantiskt sätt) endast en gång. Äntligen förstod jag skillnaden. De andra försöken till romantik var i själva verket bara destruktiva (om än emellanåt roliga) beroenden.
Jag har nu eventuellt förstått att kärleken som redan finns inuti mig, behöver en mottagare, men jag måste lyckas öppna rätt mentala port för att Sändare och Mottagare ska kunna mötas (för att citera Arja Saijonmaas ”Högt över havet”). (Se, man kan vara djup men ändå lite festlig samtidigt. Det är min melodi.)
Avslutningsvis. De två sista sidorna i boken handlade om min så kallade ”fruga”. Jag ska inte tala mer om det nu, då jag aldrig hänger ut andra än mig själv på sociala medier. Men jag tänkte att det hade lika gärna kunnat stå: ”Hej ’fruga’, har du tänkt på det här…?” Jag höll på att smälla av. Det var så oerhört träffsäkert.
Jag ska läsa dessa sidor för ”frugan” när jag träffar henne nästa gång.
Under åren har jag titt som tätt tänkt på en serie vid namn Ärliga blå ögon och nu såg jag äntligen om den. Jag kom inte ihåg någonting av själva handlingen men jag kom ihåg vinjetten och signaturmelodin, samt att serien var spännande.
Ni vet hur det är: vissa filmer och serier sätter spår, av en eller annan anledning.
Under helgen började jag plötsligt att tänka på serien igen och äntligen slog jag slag i saken. Jag sökte efter den på youtube och hittade samtliga delar. Jag såg dem på raken och förstod varför den satt spår i mig – serien är ju toppen! Och ja, vinjetten kändes väldigt bekant.
Jag kollade på wikipedia och läste att serien är från 1977 och då kunde jag omöjligt ha sett den, men jag läste även att den gick i repris 1990. Plockade fram min dagbok och visst: sex tisdagar i maj skrev jag att jag, som femtonåring, kollat på Ärliga blå ögon. Jag hade även ritat en bild ur vinjetten. Ganska exakt 34 år senare såg jag alltså om denna serie och om du inte har sett den (vilket du säkerligen har gjort, om du är runt min ålder och bodde i Sverige år 1990) så rekommenderar jag den starkt.
I korthet handlar serien om en svindlerska (spelad av Anna Godenius) som iklär sig olika identiteter för att svindla folk på pengar. Hon spelar bland annat en amerikanska, en elegant finlandssvenska, en äldre dam, en dansk prostituerad och hon gör detta med glans! I slutscenen är hon en ung grabb. En mycket imponerande rollprestation, helt enkelt.
På wikipedia kan vi läsa: ”Man får följa den kvinnliga svindlaren som tack vare sina ärliga blå ögon och att hon byter skepnad lika smidigt som en kameleont lyckas lura sin omgivning för att stjäla pengar. Hon har en förkärlek för män som själva tillskansar sig pengar på ljusskygga sätt. Hon använder flera olika namn, och har sitt tillhåll i Uppsala, där hon gömmer pengarna i en gammal kakelugn.”
Det är så härligt att se alla dessa gamla vyer. Replikerna är så underbart föråldrade och inte särskilt politiskt korrekta. Det var så det var på den tiden och jag älskar det!
Som sagt: sök på youtube så hittar du hela serien. Du kommer inte att ångra dig.
När jag låg på sjukhus började jag titta på tv. Är ju (mycket) känd för att bara koppla in den när det är Eurovision och valprogram. Vet ni vad jag tycker är väldigt ångestframkallande? Påslagna tv-apparater som ingen kollar på. Det går så många sopiga program, kan jag konstatera.
Idag har jag kollat på Finlands tull och Vid Kanadas gräns. Det är så spännande och underhållande att se alla korkskallar som försöker smuggla med sig en massa märkliga saker.
Jag har dessutom fastnat för ett riktigt sopigt skräpprogram: 90 Day Fiancé, där det importeras (ev.) blivande fruar och män. Det är så trashigt och en kvinna är den värsta människa jag nånsin sett. Hon kom från Sydamerika till Michigan, till en reko och fin vanlig man och hon är en sån lycksökande häxa. Lipar och skriker när hon inte får som hon vill. (Jag känner faktiskt HAT när jag ser henne och den känslan är för mig mycket obekant.) Han gav henne pengar till en brudklänning och hon brände dem på att förstora röven! Sedan var hon missnöjd med ringen och ”hotade” med att ”den sitter lite löst så jag kan tappa den” och passligt nog ”tappade” hon den dagen därpå. Mannen köpte en ny. (Varför är män dessa häxor till lags?)
Förstår inte hur ett land med så få människor kan ha så många kanaler. 1, 2, MTV3, 4, Yle Fem, Femman, 6, MTV Sub, Liv, Jim, Frii och allt vad de heter.
Nyss kollade jag på Husdrömmar (rätt bra) och nu en dokumentärserie: När Finland förändrades. Intressant.
Jag kollade på skräpserien And Just Like That och jag blev så provocerad nu igen. Varför, VARFÖR, förstörde de fantastiska Sex and the City?
Det var ett par avsnitt som var okej, men i senaste var vi tillbaka i woke-träsket.
Jag hatar (och det är sällan jag verkligen hatar) allt med den vidriga, narcissistiska karaktären Che Diaz. En sån iskall kravmaskin som tror att världen kretsar kring DEM.
DE har inga större problem här i livet än vilket pronomen folk använder. Så DE kan ju kalla mig UFO då, annars blir jag kränkt. ”Åh, HUR många gånger måste jag rätta dig?” (Sagt med snipig mun.)
Det är just såna här människor (henniskor?) som får oss HBT-personer att se löjliga ut. (Nu kommer ett kraftuttryck, sorry..) FAN ta dem. USCH.
Och sen, vilket jag bloggade om tidigare, att de så tvångsmässigt var tvungna att skriva in ”icke-vita” personer i serien. Ingen – INGEN – är intresserad av deras krämpor och intriger. Oh, denna privilegierade donna, vars man är på vippen att bli en högt stående politiker, och hon är gravid fastän hon inte vill vara det, då det sabbar hennes karriär. Oj oj, hon har verkligen mina sympatier!
Och samtidigt, vilket de gjorde även på SATC-tiden, så framställer de homosexuella män på ett så stereotypiskt, vidrigt sätt att jag får kväljningar.
Jag hatar karaktären Anthony nästan lika mycket som jag hatar Che.
Så.
*andas*
Skönt att få detta sagt.
Bara ett avsnitt kvar av denna SKITserie och sedan glömmer vi den för alltid. (Jag måste ju se alla så att jag kan rikta mina allmänna aggressioner åt rätt håll.)
Om ni vill gotta er åt detta haveri så rekommenderar jag YT-kanalen And Just Like Crap. Det är skönt att HATA i samlad trupp.
(Och det handlar inte om ordet HEN. Jag har inget emot det, då det kan vara fiffigt och jag tror att många har fått det hela om bakfoten. Man använder HEN när man inte vet könet på den som man pratar om. Eller när det är ”ovidkommande”. Ordet handlar inte om att avköna någon. Jämför med finskan: det finns inget han eller hon, bara HÄN. Superfiffigt ju.)
