Israel – Sida 3 – Kim da Costa

Därför jollrar jag om Israel

Innan jag stänger ner datorn och ger mig ut på stan (för att få nåt annat att tänka på) så vill jag bara säga några saker. För jag har ju vissa problem med att knipa näbb…

Jag talade med en finsk-israelisk väninna idag. Vi talade om detta med hur media vrider och förvränger. Alltid, alltid till Israels nackdel. Hon (som bor i Israel sedan många år) hade ju också noterat detta. Jag gav ett par konkreta exempel.

Här i Helsingfors har vi de senaste veckorna haft en massa manifestationer och demonstrationer där vi har stöttat Israel. Media har HELT ignorerat oss. Hur många vi än har varit. Men, om fem personer stått med en tramsig ”palestinsk” flagga på nåt torg så har det genast dykt upp i nyhetsflödet. ”Oh, se vilket stöd!”
Detta är inte ärlig journalistik!

Men jag är van. I Stockholm var jag under flera år med om att organisera demonstrationer och vi blev ignorerade även då. Detta hat mot Israel äcklar mig.

Nu är det så, att jag skriver om Israel, eftersom jag älskar Israel och Israels folk, och passar det inte, eller om jag tröttar ut dig, så går det bra att avfölja.
Detta är min uppgift här i livet. Så är det bara.

Det hela började år 2008 då jag besökte landet för allra första gången (och jag har tappat räkningen, men jag har varit där 20-25 gånger). En fantastisk nation!

När jag sedan kom hem till min dåvarande hemstad Stockholm så bröt ett krig ut. Som vanligt startade islamonazisterna det, och när jag sedan läste de svenska tidningarna så hajade jag ju bums att de ljög. Och därför blev jag ”Israelbloggare” o.s.v.

Sedan kom jag till Finland och eftersom folk är lite smartare här än i Sverige så fanns inget behov av att vara ”aktivist”. Men nu har jag insett att jag har en hel del att ta itu med även här.

Men vet ni hur jädrans skönt det är att ha lite kött på benen? Och att helt ha tappat tålamodet? Jag låter ALLT komma ut. Helt ocensurerat. Jag har ta mig tusan ingenting att förlora.

Puss på er.
Och länge leve Israel.

Jag har tappat tålamodet

Först slängs judarna ut ur hemlandet, av ockupanter.
Sedan slängs judarna ut ur land efter land efter land efter land efter land efter land efter land… Och judarna återvänder till hemlandet. Men inte ens där får de vara i fred.

Lilla, lilla Israel. Ett litet streck på kartan, omringat av dysfunktionella, hatiska islamist-stater som lever endast för att hata. Och som älskar döden över allt annat. (Samtidigt som dessa islamister ockuperar och förstör hela västvärlden.)

Det lilla, lilla Israel är för mycket för muslimerna.
Och våra politiker gullar med dem eftersom de vill vinna val. Media mörkar och förvränger. (Och vi betalar för eländet, eftersom vi måste.)
Folk ränner runt på våra gator och torg och skanderar ”From the river to the sea, ’Palestine’ will be free” och frågar du dem vilken flod de jollrar om så kan de inte ens besvara frågan.

De fattar inte att de hyllar en andra förintelse. Så bänga är de. Och en dag kommer de att styra och ställa och vara presidenter och premiärministrar.

För att inte tala om dessa bögar som kallar sig ”Queers for ’Palestine'”. Vad är det för fel i huvudet på dem? Hur många sekunder skulle de överleva i det så kallade ’Palestina’? Vet de inte att bögarna från de så kallade ’palestinska’ områdena har flytt til lsrael, för att få leva i fred och frihet?

Jag höll ett föredrag om bl.a. detta i Malmö för många år sedan. Är rätt stolt över det, så här i efterhand.

Och var är alla så kallade feminister? Varför talar de inte om de av Hamas våldtagna kvinnorna? Nej, helt tyst.
Ett sånt hyckleri. Är det nåt jag verkligen hatar så är det HYCKLERI och RYGGRADSLÖSHET.

Jag må vara en enkel man men jag har en rejäl ryggrad och jag hycklar aldrig, och dessutom står jag alltid för vad jag säger (och jag säger saker endast efter att jag har analyserat och tagit reda på fakta).

Allt ser så mörkt ut. Jag har helt tappat hoppet.

Ja, hörni. Ur led är tiden.

Ni är dumma i huvudet. Så är det bara.

Om några timmar har det gått fyra veckor sedan den fruktansvärda terrorattacken. Det betyder att jag knappt har sovit på en månad. (Men när jag väl har sovit så har jag drömt om det inträffade. Detta är högst personligt för mig.)

Jag har tagit del av så många vittnesmål och sett så många klipp på kidnappade kvinnor som släpas längs Gazas gator, med blödande underliv eftersom dessa bedrövliga islamister är så sexuellt frustrerade, medan folket hurrar. (Man blir nog frustrerad när man tvingar sina damer att klä sig i människofientliga skynken och man gör dem så fula som möjligt. Sen kommer en elegant ”sexig” israeliska och vips får ballen nytt liv. Fy satan vilka neanderthalare.) De så kallade ”palestinierna” ÄR Hamas. ÄR för terror och död och elände. Låt oss sluta sponsra dem med våra skattepengar.

Samtidigt har den förfärliga vänstern visat sina rätta färger. Jag är så tacksam över att jag är normalbegåvad, så jag lämnade vänstern ca år 2010. De hurrar – tillsammans med sina muslimska ockupanter – på våra gator och torg. I fantasifulla blå och gröna frisyrer gapar de om att den judiska staten – och det judiska folket – ska raderas. Jag mår så illa.

De river ner affischer med bilder på de kidnappade barnen.

Jag mår så illa.

Detta handlar helt enkelt om judehat. Inget annat.

Men tack för att ni visar ert rätta jag.

Och de frågar: ”Har detta verkligen hänt?” Trots en miljard videoklipp etc. Exakt samma sak som under Förintelsen. Mänskligheten har inte lärt sig NÅGONTING.

Att ni inte skäms.

Men ”on a positive note” så har jag återupptagit (eller har återupptagits) kontakten med en massa judiska bekanta världen över. Vi är starka tillsammans, och när sånt här händer så struntar vi i våra olikheter och står rakryggade tillsammans.

Och så har vi media. Skräpmedia. De jollrar på om stackars ”palestinska” barn men ignorerar helt vad som hände de israeliska barnen den där morgonen den 7 oktober. Det är helt sinnessjukt. Och de använder Hamas som en trovärdig källa.

”Ja men Hitler sa så, så så måste det vara”. Samma jävla skit.

Och folk undrar hur det som hände under Förintelsen kunde hända: på samma sätt som idag. FÖR ATT NI ÄR SÅ JÄVLA TYSTA OCH BÄNGA. Fattar ni verkligen inte det?

Och alla dessa patetiska ”Queers for Palestine”-människor. Ni är fan dumma i hela jävla huvudet. Jag skäms å era vägnar.

Mina vänner är just nu och slåss för Israel och för judarnas överlevnad. All heder åt dem. Får rapporter varje dag.

Med det sagt så önskar jag er en trevlig helg och Shabbat Shalom.

#BringThemHome

Det som sker i mitt tredje hemland

Jag har jättemycket att säga om det som händer i Israel. Jag har varit helt paralyserad i tre veckor och därför har jag inte bloggat nånting. Men nu kommer ett litet inlägg.

Igår kväll samtalade jag med min allra första israeliska vän. Det var han som bjöd dit mig för alla dessa jättemånga år sedan. En resa som förändrade mitt liv för all framtid. Som öppnade såväl mina ögon som min själ. Jag är evigt tacksam.

Han gav mig tillåtelse att citera honom (han säger samma sak som andra israeliska vänner har sagt till mig).

Han sa, och jag översätter ungefärligt från engelska till svenska, att ”Var inte så orolig. Vi är vana vid det här. Inte bara med tanke på Förintelsen, utan vi blev ju utslängda från Spanien och de muslimska länderna. Och nu är vi omringade av nazister (eller islamonazister, som jag brukar säga) som vill ha ihjäl oss. Det som pågår är Förintelsen 2.0, men vi har alltid klarat oss och vi kommer att klara oss även denna gång.”

Sedan sa han, vad många av mina andra israeliska vänner har sagt, när jag frågade hur han ser på alla dessa anti-israeliska, ANTI-JUDISKA, demonstrationer över världen: ”Vi bryr oss inte om vad folk tycker längre. Vi vill bara överleva.”

Han sa också, vad jag har sagt länge, att ”’palestinierna’ ÄR Hamas. Det går inte att skilja dem åt.” Och så är det ju.

Israel lämnade Gaza, som hade kunnat bli en fantastisk plats, men vad gjorde de när de gick till val? Röstade fram Hamas att leda dem. Terrorister, alltså. Vars enda, ENDA, mål är att ha ihjäl världens alla judar.
Så: hittepåfolket ”palestinierna” ÄR Hamas ÄR islamonazister.

Och vi ser ju det på våra gator och torg när de ilar runt och hurrar över mördade judar och sjunger om hur de vill förinta inte bara Israel – utan även det judiska folket.

(Detta tillåts alltså. Detta är inte ”hatbrott”. Världen har blivit helt jävla galen.)

Min vän avslutade med: ”When you see these rallies, it’s just a modern form of anti-semitism. But please, if you don’t want to fight for us, then at least fight for your own protection.”

Han menade alltså inte MIG här, så klart, utan européerna. Och han har ju helt rätt. Europa står näst i tur. Men i och med detta som hänt i Israel, så kanske, kanske folk börjar fatta att vi har samma ondska här. Kanske förstår de vad Israel tampas med.

Denna ondska är kanske inbjuden av dig, men sannerligen inte av mig.

Jag vill inte ha dessa judehatande, homohatande, hundhatande, kvinnohatande människor i min närhet.

Hela deras ”kultur” går ut på att hata.
Så är det bara.
De har ingenting annat att komma med.
Absolut ingenting.

(Arkivbild från ett av mina 20-nånting besök i Israel.)

Hemma i judendomen

Jag måste yttra mig, ty jag är så berörd.
Som jag skrev i förra inlägget så började jag läsa Anne Franks dagbok på nytt. Hade inte läst den på ca 15 år. Men hennes språkbruk! Vilken stjärna! Jag som älskar allt som har med språk att göra blev återigen eld och lågor.
Det absolut finaste var när hon skrev om hur hon – som en tonårstös – blev kär i den underbare Peter, som hon tillbringade drygt två år med, som gömd. Hon skrev så otroligt vackert om hur hennes ”kvinnlighet vaknade”.

Sedan kom jag att tänka på det här med att jag, som inte är född jude, men som är konverterad – med allt ELÄNDE som det innebär – så är jag ju faktiskt född gay. Så de där nazisterna hade ju mördat mig bara för det. Alltså för att jag är den jag är. På samma sätt som de mördade judarna för dem de var.

Det är så sinnessjukt.

Jag blir lite privat nu. Jag tänker inte be om ursäkt för det.
Jag skriver vad jag vill här. Läs eller scrolla.

Jag har sedan barnsben haft en tro. Men först när jag fann judendomen så hittade jag ”hem” spirituellt. Så enkelt är det.
Och av någon anledning, när jag var barn, så satt jag på biblioteket och läste böcker om judendomen, medan de andra barnen läste Kalle Anka. (Flera andra konvertiter har berättat samma sak. Vi liksom har alltid haft det inom oss, ty våra själar har alltid varit judiska.)

Jag blir helt matt när jag tänker på den kärlek som jag har mött från den judiska gemenskapen.
Jag är så oerhört tacksam.

Tack för att jag fick komma HEM.

Nu blev jag kanske lite onödigt blödig, men ni vet vad jag menar.