Författare: Kim da Costa

Hittade ett gammalt inlägg

 Oj, det här var spännande. Jag hittade ett gammalt opublicerat inlägg (från 2018) och jag kommer verkligen inte ihåg detta.
Med tanke på årtalet så måste detta ha hänt när jag gick i gruppterapi i ett halvår (en fantastisk upplevelse). Detta var nog en av våra ”uppgifter”. Vem ”vännen” var vet jag dock inte. En man, men jag har väldigt få manliga vänner. Kanske var det den där som jag hängde med ett tag men när han skaffade sig en (idiotisk, kontrollerande) muslimsk pojkvän så fick min ”vän” inte längre umgås med mig. (Och han valde den kontrollerande, konstant otrogna muslimen…)
Nu till själva inlägget:

— — —

Jag fick ett papper med frågor om mig som jag bad en vän att fylla i.
Här är hans svar (fritt översatt från finska) och mina kommentarer.

– Han är en människa som tycker om: Att sjunga. Karlar. Hundar. Israel. Människor som beundrar honom. (Kommentar: allting stämmer.)
– Däremot bryr han sig inte om: Gräl. Människor som inte beundrar honom. Svårigheter. Vardagen. (Kommentar: stämmer. Gillar dock vardagen, beroende på hur den ser ut.)
– Han värdesätter: Sig själv. Glamour. Beundran (han tror sig själv vara en stjärna). Musik. (Kommentar: jag ÄR en stjärna. Jag har huvudrollen i mitt liv. Glamour gillar jag dock inte. Däremot uppskattar jag en polerad fasad i kombination med ett stökigt innehåll.)
– Det bästa med honom är enligt mig: Humorn. Musiksmaken. Utseendet. Trivsamheten. Rösten. (Kommentar: jo, jag tackar.)
– Om man måste rätta till honom (örfila honom!) på nåt område så är det…: Han borde ta tag i saker. Vara ärligare. Sluta att klassificera folk. (Kommentar: okej.)
– Nån dag skulle han vilja…: Ha ett hem, en man, ett äktenskap. (Kommentar: svar ja.)

Sammanfattning: ”Aina tunteet sata lasissa” – ”allt eller inget”, eller ”glaset är aldrig halvtomt”, ungefär.

— — —

Jodå, det mesta stämmer än idag.

Har ni gått i terapi?
Jag har gått ensam i två olika omgångar, i gruppterapi samt på sorgbearbetningskurs efter min fars död.
Mycket givande.

Ekorrar och Hengaillaan

Blake och jag hälsade på vår vän i Esbo och det är så trevligt att titta på ekorrarna som bor i trädet utanför. Även här i Helsingfors har vi ekorrar i träden bakom vårt bostadshus men jag har inte sett dem på ett tag. Undrar vart de har tagit vägen. De kanske blev störda av att det i ett par år har byggts en massa i området.

Ekorren i Esbo hade gömt en kotte i snön på staketet och kom och grävde fram den och började mumsa. De är så söta.
Vi som har uppnått en viss aktningsvärd ålder har som nöje att iaktta ekorrar.

Ja, det var ett trevligt besök på alla vis, med mat och snack och jag färgade min väns gråa strån (själv har jag väldigt få på huvudet men desto fler på rattarna). Vi kollade även på Hengaillaan – alltså den finska versionen av På spåret, som jag för övrigt aldrig har kollat på. Hengaillaan var överraskande underhållande och till både min och min väns enorma förvåning kunde jag en massa frågor som hade med sport att göra. Jag vet ju ingenting om sport, men dessa människor kände jag till eftersom jag haft koll på dem på grund av deras sköna yttre…

Sån är jag.

Namnet på programmet kommer från Finlands underbara Eurovision Song Contest-låt från 1984. För övrigt en av få finska låtar som jag ofta drar när jag besöker någon karaokebar.
Läste förresten att det just har öppnats ett nytt karaokeställe här i stan, som är öppet 24 timmar om dygnet. Fatta så underbart! Tokio Karaoke heter det och det ligger på Mikaelsgatan 8 i Helsingfors, och jag ska besöka stället inom en snar framtid.

Födelsedagsmaten

På min födelsedag, på nyårsafton, lagade jag och en vän fantastiskt god chilisörja. Eller chili sin carne kanske man kan säga.
Med världens största (inte längsta, utan största) inköpslista (tvåspråkig så klart) handlade vi följande:

Vitlök
Lök
Paprika
Chili
Salsa (stark)
Tacokrydda
Majs
Bönor (blandade)
Yoghurt
Salladsblad
Tortillabröd

Det låter inte så speciellt va? Men jistanes, vad gott det var.
Vi hackade och skar i bitar och vevade ihop allt i en stekpanna och lät det stå och puttra ett tag.
Lassade på sörjan på brödet och toppade med yoghurt och salladsblad.

Så simpelt. Så billigt. Så gott.

Ännu en bok om Madonna

När jag skrev mitt tidigare inlägg om boken Madonna: rebellen så nämnde jag en annan bok, som folk som läst bägge, föredrar. Döm om min förvåning när jag sedan stod framför min bokhylla och såg att jag hade just den boken, som i original heter Like an Icon. Den är skriven av en pigg kvinna vid namn Lucy O’Brien. Där stod den i hyllan, i finsk översättning dessutom! (Jag har en massa bortglömda böcker från min tid som bokavdelningsansvarig.)

Jag, som just hade fått en överdos av Madonna, började läsa och kunde inte sluta. Detta blev min fjärde bok som jag läser från pärm till pärm på det skogstokiga men fantastiska finska språket.

Och ja, jag håller med om att denna bok var bättre. Författaren (som är ett stort Madonnafan) skriver inte enbart positivt – hon är även en smula kritisk och det var något jag saknade i boken av Mary Gabriel.
Jag glömde förresten att nämna att Madonna: rebellen var ganska slafsigt översatt. Många var tillfällena då jag inte förstod vad jag läste (på svenska) och jag var tvungen att lista ut vad som kan ha stått i det engelska originalet och då fattade jag. Som sagt: många klumpiga översättningar.

Hur översättningen är i denna finska version av Like an Icon, som kort och gott heter Elämäkerta, vill jag inte uttala mig om då finskan inte är mitt förstaspråk.

Men nu vet du det. Vill du läsa en bok om Madonna, så läs Lucy O’Briens bok!

Hon kidnappades av Hamas

Här hoppar vi som bekant mellan ämnena och efter ”personligt” och ”pop” så är det nu dags för ”politik”.

Jag såg klippet nedan och läste även en artikel i Jerusalem Post, så detta får bli dagens tips.

Sapir Cohen berättar hur hon och pojkvännen Alex Troufanov hälsade på familjen i kibbutzen Nir Oz, dit de monstruösa terroristerna tog sig den sjunde oktober 2023; slaktade alla som kom i deras väg och kidnappade en massa människor som de tog med sig till Gaza. Däribland Sapir och Alex (var för sig).

Sapir berättar om hur de gosiga (sarkasm) civila människorna i Gaza mottog henne genom att slå henne där hon satt livrädd på en motorcykel; hur hon togs till en tunnel och hur fasansfullt det var.

Efter 55 helvetiska dagar släpptes Sapir men Alex är kvar i Gaza – om han fortfarande lever är det ingen som vet.

Sapir hade också en religiös upplevelse, men den skriver jag inte om här, utan ni får helt enkelt kolla klippet. Det är väl värt er tid.

Foto: skärmdump, youtube