Kim da Costa – Sida 140

Diplom, Molempi parempi, Flirt, Kulturministern

Nu har jag fått ett diplom igen, då ännu en etapp idag avslutades.
Först sex veckor på rehab.
Sedan två olika program i öppenvården. Sammanlagt sex veckor.
Jag tar itu med mina demoner och försöker få min psykiska hälsa på fötter. (Inte lätt när man ser hur världen ser ut. En ny depression väntar runt varje gathörn.)
Två möten de kommande dagarna för att fundera ut vilket tåg jag ska hoppa på härnäst. Det lutar åt en ny – mycket psykologisk – etapp med slutstation någon gång närmare hösten.

Tack Helsingfors stad för hjälpen.
Bu för alla mobbare och andra vidriga j@vla as som har förstört så mycket genom åren. F you.

Räck upp handen om du är en överlevare. 🙋🏻‍♂️

västra psykiatri- och missbrukarcentralen helsingfors stad — Västra psykiatri- och missbrukarcentralen, Helsingfors stad

Fick fin post idag.
Det pågår en kampanj för att uppmärksamma republikens tvåspråkighet och jag deltar så klart. Eftersom jag är som jag är.
Väldigt fräsig slogan på finska: MOLEMPI PAREMPI (båda två bättre). Känns bra i käften: må-lemm-pi-pa-remm-pi.

Ett språk är som sagt en helt egen värld, så molempi parempi.

tala gärna svenska med mig — Tala gärna svenska med mig

Alltså. Jag är så flirtig. Det är en del av min fantastiska personlighet.
Jag var på FPA (ung. Försäkringskassan) i blatteghettot Östra Centrum. Först betjänad av en arg rultig kärring i obligatorisk aggressiv kort frisyr.
Sedan dök en två meter lång ungtupp vid namn Constantin upp eftersom kärringen inte förstod mina viktiga papper på det fantastiska svenska språket. Därför hade jag ju bokat ett möte på republikens andra nationalspråk till att börja med.
Constantin hjälpte mig och han taalade såå vackär finlandssvenska och jag flirtade som ett våp. Tihii hit och tihii dit. Jag kan inte tygla mig när jag har ståtliga karlar omkring mig. #jättebög
Jag beter mig hjälplöst och då vill de hjälpa mig, styra upp och ordna saker. De tror att de har kontrollen men i själva verket är det ju jag som manipulerar efter egen agenda. Win-win.

Den där kärringen mjuknade förresten en smula när jag drog känslokortet och blev känslosam. Rekommenderas vid myndighetskontakter. Bli inte arg. Bli känslosam!

Och så några rader om Sveriges nya kulturminister:

Okej, tala mindre om er (tack och lov inte min) kulturministers fula frilla och tala mer om hennes gullande med islamister.
Enligt hennes älskade islamist är hon en ägodel som, liksom hans tre övriga fruar, ska lyda sin make och göra som hon blir tillsagd.
(Själv ska jag ju mördas.)

Islamisten ”begick misstag” enligt hennes reviderade historiebeskrivning, men är ”en del av vår historia”. Han ska därför tackas för att han åtminstone var grön.
Varför inte hylla några avdankade nazister också, som ”begick misstag” men ju är ”en del av vår historia”?
De tänkte säkert också på miljön. Och självaste Hitler var väl vegetarian och på så sätt en fin karl?

När ska dessa vänsterextremister förstå att islamism och kommunism är samma eländiga människofientliga totalitära skit som nazism?

Om detta ska ni tala. Inte om hennes extremt fula loppbo till frisyr.

I am Kim. Kim I am.

Den andra delen av öppenvårdens ”kurs” tar slut den här veckan och vi hade därför ett möte då jag berättade om hur jag upplevt allt och därefter kom gruppen samt handledarna med feedback.

Vad jag så här rakt upp och ned kommer ihåg av det som sades:

Tydligen har jag en ”vacker själ” och jag är inte bara ärlig – jag är genomärlig.
Jag kan tala om sånt som de flesta andra inte kan/törs tala om. (Hallå, liksom!)
Jag är mycket känslosam och har inga problem med att våga vara sårbar. (Mm-hmm.)

När jag berättar om nåt jobbigt så avslutar jag det hela ändå på nåt positivt sätt och med ett leende. Överlag ler jag väldigt mycket. (En nyhet för mig.)

Jag bör städa bland mina mänskliga kontakter eftersom vissa människor inte är bra för mig och de gör mig stressad. (Kvasten plockade jag fram redan i somras.)
Jag är en ”bra kamrat” och mycket reko och punktlig (de var på vippen att ringa efter ambulans idag då jag var sen pga två försenade bussar).

Jag får inte vara för snäll och godtrogen och öppna livets dörrar för vilken gangster som helst. (Jag har börjat förstå det…)
Jag är ”lugn och fin” men man märker att det slår gnistor inne i mig.
Jag kommer väl överens med alla typer av människor (förutom med sådana som inte kan uppföra sig).
Det är fint att jag inte är cynisk med tanke på mina erfarenheter. (Det är ett mirakel.)

Ja. Som ni som känner mig väl hör, så stämmer allt.

(Mor! Jag fick mycket beröm för min stickade tröja.)

Bland gamlingar

För det första: hatten av för HRT – Helsingforsregionens trafik. Tidtabellen sa att bussen skulle landa på Järnvägstorget kl 21:00 och trots trafikkaos, en halvmeter snö, halka etc. så slog klockan exakt 21:NOLL NOLL när vi var framme. Imponerande.

Jag träffade den där 67-årige mannen som jag sprang på på nyår. Han som tyckte att jag var en så ”obeskrivligt intressant människa”.
Vi satt och talade om livets stora ämnen i en och en halv timme. Bra. Vi ska ses på biblioteket i veckan. Och så sprang jag av en slump på Den Finlandssvenska Professorn som jag brukar äta middag med en gång varannan vecka. Han är ju halvblind och snart 70 och vi har alltid bra diskussioner.

Vet inte riktigt varför men under de senaste åren har det dykt upp en massa ”gamlingar” i mitt liv. Det är betydligt mer givande att samtala med såna som är 20-30 år äldre än jag. Och jag är ju så klart också klok som en bok och i min späda kropp bor en extremt gammal och erfaren själ.

Förresten. På öppenvården i fredags fick jag äntligen lite ensamtid med den där 63-årige ”kollegan”. (Inte den där jobbiga glappkäften i noppiga kläder, utan den välartade mannen av samma årgång. Han som man ser på att var en heting när han var yngre – man ser att han fällde pumor på löpande band, likt skogshuggare hugger träd i skogen. Han föredrog väl en helt annan typ av ’buske’ dårå.)
Vi promenerade tillsammans efter ”kursen” och det är så härligt att hänga med dessa kloka ”gamlingar” och de verkar gilla mig och min lastgamla själ också.

Det vara bara det. Nu på bussen hemåt. Saknar Blake som väntar på mig. Saknar ”Zlatan” också, men han är på väg till sitt skitnattjobb. Han är ju bara 36 men eftersom han är blatte så ser han betydligt äldre ut. Även han klok pga god uppfostran och traumatiska upplevelser. Typ IS och homofientliga skäggiga, fula imamer.

Kretsloppet

Så här ser livet – kretsloppet – ut för de flesta människor i vår del av världen:

Du har ett okej jobb med en okej lön som du kan försörja dig på och du får lite cash över. Du betalar skyhög skatt som används till skräp.
Du är inte direkt olycklig men du känner meningslöshet och tomhet.
Efter dina fem dagar i gruvan så går du ut och super för att försöka glömma hur trist och meningslöst allting egentligen är. Du låtsas ha så j@vla roligt men det har du inte. Du – och alla omkring dig – fejkar.
Du lägger upp ”lyckliga” bilder ur ditt fantastiska liv på sociala media och alla andra gör samma sak och alla vet att allting är fake och polerad yta.

Dagen därpå mår du sämre och du bestämmer dig för att hitta mening och mål. Att förändra någonting.
Du hinner dock inte mer än tänka tanken för sedan ska du in i ledet igen, då det blir måndag igen och allting fortsätter som vanligt i ekorrhjulet. Kretsloppet.

Du kommer till en punkt i ditt liv då du behöver hjälp. Du får kämpa förtvivlat för att få någon hjälp över huvudtaget och du undrar vart dina skattepengar tog vägen då den som just anlände till landet och aldrig har bidragit med någonting får allt det som du inte får. Du anser att detta är orättvist och du försöker påverka genom att byta politiskt parti.
Över en natt går du från att ha varit en lydig lobotomerad robot till att vara paria. Och rasist och nazist och fascist. Och gu’ vet vad.

De sopiga politiska partierna – som har ställt till med all skit och som trots det, i de lobotomerades värld, fortfarande anses vara kosher – gör allt för att din röst ska kvävas. De hittar på diverse överenskommelser, såsom DÖ och JÖKEN och gu’ vet allt, för att du ska känna dig ännu mer värdelös och betydelselös. Du är ingenting värd och existerar bara för att finansiera det pågående bygget av Helvetet.

Frustrationen bara växer.
Sedan har du media också, som istället för att granska makten numera istället granskar folket. Sinnessjukt.
Den som inte diggar det jag nyss beskrev hängs ut och stämplas som olydig.

Du funderar återigen lite på vart de där skattepengarna egentligen tar vägen och du inser att ditt lands regering sponsrar mördardiktaturer. Du betalar alltså för terror mot dig själv och i det långa loppet finansierar du din egen undergång.

Du super och knarkar för att psykiskt stå ut med skiten.
Och så är det måndag igen och allting börjar om.

Är det värt det?

Seriöst

Dagarna är fyllda av terapi- och diskussionsgrupper och efter dagens öppenvård (som jag avslutade med mitt livs första jogapass – en succé!) så har vi haft veckomöte här hemmavid.

Jag lärde mig ett nytt finskt ord: HILPEÄ. Aldrig hört. ”Typ glad”, fick jag som förklaring. ”Uppsluppen” hälsar google translate.
Så under loppet av några dagar har jag fått höra att jag LYSER och att jag är GLAD/UPPSLUPPEN. Och det stämmer ju.

Jag är mitt uppe i mitt livs viktigaste resa och den äger rum inuti mitt huvud.
Efter sex veckor på rehab och snart sex veckor i öppenvården mår jag bättre än någonsin, skulle jag vilja påstå. En vecka kvar. Sedan ska jag söka till nästa etapp som heter Mangeln och där rotar man runt ännu mer och extremt intensivt i skallen i hela sex månader.

När man går igenom nåt omvälvande och förlorar nästan allt så inser man vad som är viktigt här i livet. En klassisk klyscha men klyschor har uppstått av en anledning.

Varför skriver jag om så många privata angelägenheter på sociala medier, blogg etc? Därför att det är mitt sätt att uttrycka mig och om jag inte uttrycker mig så kvävs jag. Det spelar inte ens nån roll om någon läser eller inte. Måste bara få vräka ur mig.
Och trots att jag numera har en rejält inoljad käft så är det via tangentbordet som jag uttrycker mig bäst.

I drygt 40 år sökte jag glädje, trygghet, mening genom andra människor men nu har jag slutligen insett att allt det där måste jag finna inuti mig själv. (Ännu en klyscha som man inte riktigt på allvar kan ta till sig bara så där.)

Och jag har börjat älska mig själv. Det finns j@vligt mycket att älska! Och om man inte älskar mig så har man svårt att inte åtminstone tycka om mig eftersom jag är så festlig, vänlig och allmänt hyvens. (Jante bor fortfarande inte här. Jante har hängt sig.)

Igår uttryckte jag mina kärlekskänslor i ett långt meddelande till ”Zlatan” och han svarade nåt i stil med att han blev glad och varm av mina ord. Och att han inte kan uttrycka sina känslor på samma sätt. ”You are the writer.”
Men han avslutade med att skicka ett sällsynt ❤️ och orden ”love you always” och vad mer kan jag önska mig? Ingenting.

Sedan är det ju så att min bror dog när han var lika gammal som jag är just nu, så varje dag är en bonus. Vad f@n har jag att gnälla om?
Inte så mycket.
Jag har förlorat så mycket men jag har funnit så mycket mer. Inom mig. Och det betyder så oändligt mycket mer än allt krimskrams i världen.

Nu kastade min rumskompis Herr Finlandssvensk en snusdosa på mig. Jag har lärt känna så många bra människor på sistone.
Han har förresten ett nytt smeknamn: Knu**kungen. (Ska inte säga så mycket mer om det men en liten hint: dambesök, viagra och en sönderkn***ad säng.)

Det var allt för nu.