Schlagerfjollans död

Sätt er ner så ska ni få höra nåt ni inte trodde att ni skulle få höra från schlagerfjollans trut.
Jag har tappat intresset. 
Det har gått mig förbi att MF börjar i afton.
Anledningarna är nog många. MF började haverera när tävlingen började kallas ”Mello” (fy fan) och allt skulle bli så mjäkigt och nåt som tilltalar alla. Och så de där patetiska förbannade ballongerna som publiken måste vifta med.
Och så musiken… Rap-crap och annat skräp. Borta är de tydliga refrängerna och de spirituellt upplyftande tonartshöjningarna.
För att inte tala om den så tvångsmässigt politiskt korrekta inramningen av programmet. *gäsp*

Och i år – då Eurovision äger rum i Israel – så kommer svenskens ohälsosamma och mycket vulgära Israelbesatthet in i bilden. Redan innan tävlingen har dragit igång så har hjärntvättade svenskar synts paradera med skyltar med budskap som ”nej till apartheid”. 

En gång för alla: det existerar ingen apartheid i Israel. Bara SLUTA!
Tänk att min kille som i sitt hemland blev uppfostrad till att hata judar och Israel har kommit på andra tankar då han har ”utbildat” sig, men för svensken är detta helt jävla omöjligt. Men så har h*n ju en antisemitisk regering och lögnaktiga, lismande, Israelhatande journalister i stora lass. Värre än i islamistiska helveteshålan Irak alltså…
Så lycka till!
Framtiden ser ljus ut.

Hjälp och stöd

Har varit på polikliniken idag och jag måste säga att jag har ett helt TEAM omkring mig. Ett team som vill mig väl och som ”står på min sida”.
Jag blir alldeles rörd. 
Förutom den unga kvinnan på polikliniken så har jag FPA-personer som hjälper med en miljard jobbiga blanketter och annat vardagstjafs som mitt huvud inte orkar hantera just nu. 
Damerna i öppenvården. De på rehab som jag fortfarande kan ringa till. Läkare. Psykolog. Samt de nya vänner som jag har lärt känna under denna rumba. 

Alla vill de mig väl. En fantastisk känsla mitt i all misär. Känner mig inte helt kasserad

Tack för hjälpen, Helsingfors stad. (Av dig har forna hemstaden Stockholm en hel del att lära.)

Lite ansiktsvård nu. Efter 40 måste man kämpa lite…

Livet är trist nog som det är

Varför skriva en tråkig inköpslista när man kan skriva en festlig?
Gäller allt här i livet: varför göra allting så tråkigt och grått när det kan göras färgglatt och festligt? Är inte vardagen tradig nog så det räcker?
Mina inköpslistor sparas under året och förvandlas till ett konstverk i januari 2020. 
(Idén kom till mig när jag levde med Ryssen och våra inköpslistor var trespråkiga.)

Livets sista hållplats

Det känns som att jag står på livets sista hållplats. Tanken och känslan har vevat runt i mig en hel del under den senaste tiden och i dag blev det så konkret.
Jag stod ensam och väntade på bussen. Fortfarande. Ensam.
Med frusna fingrar i minus tolv grader.

Tanken har mognat i mig under de tre senaste månaderna då jag har gått i väldigt intensiv terapi. Varje dag. 24/7.
Det som jag alltid har velat ha kanske inte ens existerar. Eller om det existerar så kanske det aldrig kommer att hända mig. Och jag måste vänja mig och förlika mig vid tanken.
Acceptera verkligheten.
Jag är inte rädd för mycket men jag är livrädd för ensamheten.
Den ofrivilliga.
Betydelselösheten.
Känslan av att vara en parentes.

Jag är lastgammal nu och jag står fortfarande och väntar på den där jävla bussjäveln. Ensam. Med frusna fingrar.

Jag kan inte göra någonting mer.
Jag släpper kontrollen. Skaparen har bollen.
Jag litar på Skaparen.
Gör vad du vill med mig. Jag ger upp. Jag kan inte påverka mer.
Jag kan bara försöka ha någonting ynkligt att leva för, som kan ge mig någon typ av glädje nån gång då och då.
Jag är anspråkslös och ödmjuk.

Jag är inte längre bowlingklotet.
Jag är käglan.

Allting har sin tid

Jag är ett enormt fan av tv-serien Dynastin (min hund är döpt efter Blake Carrington, för tusan!) men jag hade ingen aning om att serien återuppstod 2017. Jag har nämligen ingen koll på nya serier, filmer, musik etc. Allt bra har redan gjorts och allt finns att finna i mina enorma musik- och filmhyllor. Allt nytt är massproducerat, tillrättalagt skräp utan själ.
Men jag gav nya Dynastin en chans.

Så jäkla värdelöst. Fattar producenterna inte det? ”Det här håller inte.”
Varför skapar de då inte en helt ny serie?
Ja just det. Ingen skulle ju titta på den. Jag hade ju aldrig kollat på denna dynga hade kopplingen till Dynastin inte funnits där.

Men nej, hörni. 
Allting har sin tid. Det går inte att göra om en succé. (Gäller allt här i livet.)
Njut av minnena istället. Se om filmen/serien. Spela en LP på repeat. Se på gulnande fotografier från en lycklig period som du ändå inte skulle vilja ha tillbaka eftersom omständigheterna inte är de samma idag.

Låt saker och ting vila i frid.

Och våldta för f@n inte Dynastin!

Så ska det se ut!
Det var bättre förr.