Klockan är sex denna söndagsmorgon och här är vi uppe med tuppen. Det är ju nämligen valdag och en vill ju se proper och välkammad ut när en bankar på dörren till vallokalen.
Skoja’ ba’. Så galen är inte ens jag.
Efter toalettsuccé är det gott att somna om.
Uppe med tuppen för att min underbara hund, som blev rumsren först när han var 2,5 år, har lärt sig att väcka mig när han vill uppsöka herrarnas. Upp som en blixt och ut, toalettsuccé och nu kan dagen börja. Denna spännande dag! Njut den! Äg den!
Senare:
Då har farbror gjort sin viktiga röst hörd. Det är smidigare att rösta i Finland än i Sverige då du slipper en massa valsedlar. Du antecknar helt enkelt din kandidats nummer på den lilla lappen. Valhemligheten är således total. (Och inga valsedlar kan mystiskt gå upp i rök.)
Det talas så mycket om pressen på kvinnor men jag vill inflika att vi män inte heller har det särskilt lätt. Vi ska vara stora, starka och trygga familjeförsörjare men ändå mjuka och rara och goa och vi ska helst se ut på ett visst sätt.
Själv är jag bara 175 cm lång. Tio cm till skulle behövas (bar platåskor i många år pga detta komplex). Jag har fortfarande inga magrutor och överlag för mycket mage och för mycket röv.
Jag har rätt reko och manlig näsa. Den gillar jag. Lite för rund i ansiktet – på ett omanligt vis. Tack och lov har jag väldigt mycket hår på huvudet och om hårgenerna inte hoppar över en generation så lär jag dö med ett rejält burr på skallen. Dessvärre har jag därför även mycket hår här och där. Vissa gillar en hårig bringa men inte många uppskattar en hårig rygg. Sorry, men jag har vaxat den en gång och finnarna jag fick den gången vill jag inte ha tillbaka. Har dessutom börjat få hår på öronen och såna där feta, långa strån i ögonbrynen, som gubbar ofta får. Jag har många pincetter, tack och lov.
Mina lår är okej. Om man kollar snabbt så kan man tro att de är muskulösa men det är de inte. Tidigare var mina ben sexigt håriga men med åren har de gått till att bara vara mjäkigt fjuniga.
Rejäl skäggväxt. Det är ett stort plus!
Jag har genetiskt dåliga tänder, vilket är plågsamt, tidskrävande och dyrt. Ena ”huggtanden” står ut för mycket. Män ska ju helst ha en vit, rak tandrad.
Fötterna är av storlek 43 och det är ju rätt manligt. Efter lite fotvård är mina gubbafötter rätt mysiga att gosa med.
Mina läppar är för tunna men jag vet hur de ska användas.
Jag har knappt några axlar. Stort komplex. Jag vill så gärna ha rediga breda axlar som man kan gråta ut mot. Sorry. Men jag är bra på att lyssna så det kanske kompenserar en smula.
Fortplantningsapparaturen passerar utan anmärkningar. Varken bu eller bä och allting fungerar som det ska.
Ja. Det är alltså inte bara damer som upplever stress och press gällande det yttre. Alla har vi en massa förväntningar att leva upp till. Kom ihåg det.
Idag vill jag berätta om mitt livs musikaliska höjdpunkt. Det var tisdagen den 21 mars 1989 då Madonnas album ”Like a Prayer” släpptes. Titelspåret hade släppts som singel 2,5 veckor tidigare och jag minns så väl när jag hörde detta mästerverk för allra första gången. Melodin! Texten! Sången! Körerna! Helt enkelt briljant. Dessutom fanns några riktigt bra remixar på de två maxisinglarna.
Den där tisdagen i mars gick jag till Rydéns skivbutik på lunchrasten för att se om de hade fått in dagens (veckans?) leverans. Men nej.
Jag gick tidigare från skolan den dagen (skolkade lite grann) och tillbaka till butiken och där fanns den! (Pris: 85 kronor.) Med det fantastiska konvolutet. Så classy. Så sassy. Så stiligt. Så perfekt. Missade skolbussen och promenerade hem. Sju kilometer. Och jag ville bara komma hem för att lyssna! Ni förstår, ungdomar, att på den här tiden läste vi om ett kommande skivsläpp i tidningarna flera månader innan släppet och sedan fick vi snällt vänta. (Tidningarna i mitt fall var svenska Okej och tyska Bravo.) Inga märkliga nedladdningar. Inga snabba klick. Nej. Väntan! Musiken var värd någonting på den tiden.
Jag kom hem och plockade ut LP:n ur fodralet. Ur högtalarna strömmade den ljuva musiken. Aldrig hade Madonnas röst låtit så ”nära”. Så skör men stark på samma gång. Jag njöt i mitt pojkrum och vårsolen sken. Jag minns det så tydligt.
Poppärla efter poppärla: ”Express Yourself”, ”Love Song” (med Prince), ”Till Death Do Us Part” (om äktenskapet med Sean Penn), den fantastiska balladen ”Promise To Try”, barnsligt underbara ”Dear Jessie”, superballaden ”Oh Father” samt familjekärlekslåten ”Keep It Together”. Och så fick vi den bortglömda balladen ”Spanish Eyes”, i vilken Madonnas röst spricker några gånger, och det låter så äkta och känslosamt.
Ett musikaliskt och konstnärligt mästerverk från början till slut. LP:n var parfymerad och en liten ljusblå papperslapp med ”The facts about AIDS” låg i konvolutet (året var som sagt 1989). På fotografierna fick vi se en mörkhårig Madonna och hon var så jäkla snygg.
För hela 30 år sedan kom detta album och det håller än idag. När jag lyssnar på låtarna, när jag ser fotografierna och den snygga layouten samt när jag tänker på vad ”Like a Prayer” har betytt för mig så blir jag en smula tårögd. Och tacksam!
Inget album har lyckats slå ”Like a Prayer”. Men nämnda donnas ”Ray of Light” kom nio år senare i närheten.
Idag fick jag beröm i gruppterapin. Till och med en liten spontan applåd och – håll i er nu – ett HANDHJÄRTA! Dagen började med att jag sa att jag var så irriterad att ”idag kommer jag till och med att svära”. Sedan kräktes jag ur mig en massa som irriterar mig. Måste ju inte gå in på några detaljer men kortfattat om de orättvisor som uppstår då nyanlända serveras rubbet medan ursprungsbefolkningen går och samlar burkar efter ett helt yrkesliv med höga skatter och pisspension etc. Har så mycket att säga om detta och sitter på så mycket ’inside information’ tack vare mina ”flyktingkontakter”, men mer om det nån annan gång.
Det var skönt. Mina handledare samt ’medpatienter’ blev eld och lågor över att få se en ny ”mer passionerad” sida av mig, som alltid verkar så ”lugn och diplomatisk”. (”Eeh. Jag är sån på grund av att jag kommer från det mjäkiga Sverige”.)
Ja. Skönt var det i alla fall och dagen blev fantastiskt bra. Har hamnat i en så hjärtlig och ärlig terapigrupp och det gör mig glad.
