Musikens Magiska Kraft

Jag lyssnar på denna LP ( se bild —>) och vips färdas jag tillbaka till sommaren 1994.
Det var en väldigt varm sommar i Stockholm och jag upplevde mitt livs första kärlek. Eduardo hette han (vilket mannen som jag senare gifte mig med också hette, men det var inte samma sak och det var väl delvis därför det inte höll…) och vi bodde tillsammans på Dannemoragatan i Vasastan.
Cajsa Stina Åkerström hade ett fett hitalbum ute och vi spelade låtarna om och om igen. Livet kändes nytt, kärleken var stor, Stockholm var vackert och Åkerström sjöng sina fina låtar med sin monotona röst.
Och som vi älskade varandra!

Hösten kom och vi hyrde filmer i videobutiken i samma hus (VHS, ungdomar. VHS!). Vi såg Mångalen med Cher och vi var så lyckliga.
Och Åkerström sjöng vidare. Jag var 19 och han 23 och vi visste allt men ändå absolut ingenting.

Sedan kom vintern och Eduardo ville ha lite ”space” (så förutsägbart!) och allting fick ett abrupt slut och jag var förkrossad.

Men idag, 26 år senare, när jag lyssnar på Cajsa Stina eller när jag ser filmen Mångalen, så minns jag sommaren 1994 och Mitt Livs Första Kärlek®️.
Och jag känner tacksamhet. Alla får faktiskt inte uppleva sådan kärlek och sådan passion. Någonsin.

Musikens kraft, alltså. Musikens kraft. Jag kan känna doften av -94 just nu.

Sinnessjuka tider

Det är märkliga tider vi lever i.
Ett virus härjar och det ställer till det. Minst sagt. Människor blir arbetslösa och kanske till och med hemlösa.
En massa islamister ränner runt på gator och torg. I dessa moderna tider måste vi vara beredda på att bli halshuggna så fort vi går utanför dörren. Orimligt.
De styrande politikerna bara sabbar och förstör och hela EU är ett gigantiskt skämt.

Ett pågående presidentval i ett fjärran land. Media och ”tyckare” hatar och föraktar den ena kandidaten. Dag ut och dag in matas vi med propaganda. Den andra kandidaten är mer eller mindre senil, men detta talas det om med mycket små bokstäver. Att han i tid och otid kallar sin motståndare för ”George” (vilket han ju inte heter) tigs ihjäl.
När en amerikans tidskrift publicerar artiklar som inte är till den av media älskade kandidaten så svarar sociala medier med att helt sonika stänga ner tidskriftens twitterkonto. Förstår ni hur sinnessjukt detta är? Det går inte att tweeta länkarna till artiklarna, ty då blir det ”error” och ”något gick fel”.
Orimligt, sinnessjukt och minst sagt odemokratiskt.

Jag förstår inte hur journalister (eller ”journalister”) står ut med sig själva, så som de förtiger, mörkar och ljuger. Det finns bra och riktiga Journalister också, men de är ta mig tusan inte många.

Ur led är tiden.

Och här sitter en enkel människa och försöker få rätsida på allting.
Det är inte lätt att hålla humöret uppe år 2020.

Det är åtminstone vackert.

En bra första vecka!

Första arbetsveckan på nya jobbet är avklarad och det har gått SÅ BRA och jag är så nöjd och så tacksam.
Kollegorna är trevliga (precis som på förra stället) och för varje dag som går så kommer jag mer och mer in i de nya rutinerna.
Det är ju väldigt stressigt och pressigt att komma till en ny arbetsplats men så sakteliga så börjar jag komma in i det hela.

Nu har jag även lyckats lista ut hur jag ska ta mig hem från Esbo när jag jobbar sent. Vid den tiden trafikerar inte samma busslinje sträckan, så som den gör på morgonen, och detta orsakade mig huvudbry första kvällen.
Som en yr tupp irrade jag runt mellan motorvägarna, längs viadukterna och vägkanterna i mörkret och hemresan den kvällen tog en och en halv timme. Det vill säga tre gånger så länge som den borde ha gjort.

Kväll nummer två hittade jag rätt och smidigt och snabbt tog jag mig hem till Helsingfors. Underbart!

Jag har varit psykiskt och fysiskt helt slut efter jobbet och jag har – tack och lov – lyckats sova gott.
Idag är det lördag och jag är ledig och jag var uppe med tuppen för att ta tag i dagens bestyr.
Jag har hunnit tvätta och handla och sopsortera och småstäda och hundpromenera och nu står min legendariska vegetariska lasagne i ugnen.

Det känns SÅ SKÖNT att livet är SÅ NORMALT just nu.

Nytt jobb (igen)

Första tre dagarna på nya jobbet är avklarade.
Nu pendlar jag till Esbo men väljer jag rätt buss så klarar jag mig från dörr till dörr på en halvtimme (valde fel buss på hemvägen…).

Trots att jag har jobbat på firman sedan i december (inkl. coronapaus) så är ju så mycket helt nytt och jag är mör i huvudet av all information. Och man måste ju fråga om exakt allt, vilket blir jobbigt, och nu jobbar jag på ett varuhus istället för i en rar liten boutique. Vet ni hur många och långa korridorer det finns bakom kulisserna i ett varuhus? Och avdelningar och lastbryggor och enorma förråd och… Jag gick vilse flera gånger. Och att gå från ca sex kollegor till ca 85! Hur ska jag komma ihåg ansikten och namn?

Men de på ”min” bokavdelning var mycket rara och hjälpsamma.
Och tänk att jag är helt botad från min sociala fobi. Ni (få) som växte upp med mig minns kanske… Jag är inte rädd för människor längre. Dels på grund av åldern och erfarenheterna, men även väldigt mycket på grund av att folk i Finland är så väldigt mycket mer avslappnade och ”naturliga” än i Födelselandet. Så är det, vilket jag har skrivit om många gånger. Det kommer nog att bli bra det här, men nu måste jag vila lite. Huvudet är som sagt helt mört av alla nya intryck.