Jag är inte kommunist, men…

madonna like a prayer maxi single
Som barn arbetade jag för min veckopeng – som jag så klart spenderade på skivor.

I köpcentret som jag för tillfället arbetar i finns en avdelning – eller snarare en hörna – med begagnade leksaker och nu kanske du blir förvånad och förvirrad men låt mig till att börja med lugna dig: jag har inte blivit kommunist!

Men. När jag ser ”mindre bemedlade” familjer besöka denna ”hörna” så gör det ont i hjärtat. Så pass att det bränner i mina ögon.
Jag ser dessa barn som blir så lyckliga över att få något begagnat småsunkigt gosedjur eller en docka som saknar en arm. Eller kanske en barbie som någon har klippt av håret på.
Dessa barn blir så tacksamma över så lite och jag tänker att världen är så orättvis.

Men. Å andra sidan är ju glädjen och lyckan densamma. Dessa barn känner ju ren lycka och de vet ej hur det känns att leva i överflöd eller hur det är att få allt man pekar på och ändå ha ett tomrum inuti. Ett hål som inte går att fylla.
Det kanske inte alls är ”synd” om dessa barn – de kanske är de verkliga vinnarna? De kanske lär sig att uppskatta saker och ting? De kanske redan tidigt förstår det som undertecknad förstod först i vuxen ålder – att det lilla i det livet är det stora?

Jag vet inte.
Men.
Det gör ont i mig.

Klimat schlimat

så jävla irriterad

Åh nej, nu måste jag skriva av mig igen. Jag halkade in på en podd om ”barnfrihet” (vet ej hur det gick till) och jag blev PROVOCERAD.

Det tog inte lång tid innan dessa fnittriga jäntor började tala om att det inte är bra att skaffa barn ”för klimatets skull” och de använde hjärndöda uttryck som: ”Det finns fortfarande folk som inte ’tror på klimatet’!” (Vad f*n betyder det?) Och naturligtvis började de jollra om att allt, allt, allt är Den Vite Mannens eviga j*vla fel. Och de började räkna upp alla roliga saker de skulle göra för ”den miljon kronor som ett barn kostar fram till att det fyller 16”. Och ”det är ju bättre för klimatet” så klart.

Nä, hörni. Skaffa en massa barn om ni vill det och tänk inte på det där j*vla ”klimatet”!

Är jag förresten själv barnFRI eller barnLÖS? Jag vet faktiskt inte. Jag fyller 45 om sex dagar (jag vet att det är svårt att tro!), så det tåget har förmodligen lämnat stationen. Men jag vet att jag skulle bli/ha blivit en festlig och lagom strikt pappa och ja, jag blev lite upprörd när jag för två-tre år sedan fick veta att mitt livs enda ”intima” flickvän hade blivit gravid men valt abort. Vilket jag då alltså fick veta drygt 20 år senare och insåg i samma ögonblick att jag hade kunnat ha ett vuxet barn. Men det är en annan diskussion, så vi tar det nån annan gång.

Men det här med ”klimatet” alltså. Jistanes. ”Skaffa inte barn för det heliga klimatets skull”, liksom. Bullshit.

Så, jag har inte barn, jag har inte bil eller ens körkort, jag är vegetarian sedan 20+ år och senast jag kollade min lokala matbutiks app så framgick det att jag under det senaste året har köpt en (1) plastpåse (denna nya dödssynd) – så hur många klimatpoäng får jag för det?
Och tänk att jag trots dessa miljoner klimatpoäng ändå inte har gått med i den där förfärliga klimatsekten och jag har inte drabbats av denna vansinniga masspsykos.

Ni kanske minns att förra gången denna masshysteri var aktuell så skulle vi sluta använda vanlig hårspray. Detta för att rädda planeten. Istället använde vi lydigt såna där vidriga pumpflaskor och vad fick vi för det? Fult, frissigt hår och här är vi nu med samma hysteri.

Skärp er och sätt fler glin till världen om ni så vill!
Jag blir så trött på alla dessa extrema jollrande människor som ”skäms för människan” och ”allt är mannens fel” och ”allt för klimatet”.
Tvi vale.

Hårresande minnen

Det här med hår har alltid varit på tapeten i mitt liv.
Ja, jag tror att jag skulle ha kunnat bli en mycket bra frisör men nu blev det inte så.
Men.
Mina första barndomsminnen handlar om hår (och om grönt vått gräs, men nu koncentrerar vi oss på håret).
Jag och Tiina var hemma hos Agneta. Tiina och jag bodde i samma hus och Agneta i huset mittemot.
Det var blåvitröda tvåvåningshus på Prästskogsvägen i Fristad (de är i gulaktigt tegel idag).

Tiina var en fin finsk flicka med långt blont hår i flätor. Agneta hade kort ”pojkfrisyr” och jag störde mig på det. Jag tyckte att det var ”such a waste”.
Jag ville inget hellre än att vara flicka och långhårig. Flickor skulle – och ska – ha långt hår. Så är det bara.

När vi var hemma hos Agneta en eftermiddag frågade jag henne om hennes korta hår och jag minns hennes svar så tydligt: ”Jag hatar hår”.
Det var så konstigt.
Det var en solig eftermiddag och det var kvavt i det vita flickrummet och där stod Agneta och sa att hon hatade hår.

Ett annat hårresande minne är av nämnda Tiina.
Jag tyckte att hon skulle ha håret utsläppt och inte i strikta flätor. Hon fick inte för sin far. Han var halvdöv och mycket strikt (halvdöv + strikt kanske inte hade någonting med varandra att göra – jag bara återberättar mina minnen här).
Men en gång så lyckades jag övertala Tiina att släppa ut håret. Det fladdrade så vackert i vinden. Så fritt och luftigt. Jag var så avundsjuk där jag stod med mitt kritvita korta gosshår.
Och sedan blev Tiinas far arg.
(Kanske är detta en av anledningarna till att jag hatar allt vad instängda hår och så kallade slöjor heter.)

Ja. Jag älskade hår.
Och jag älskar hår än idag.

Tevetittaren

Blake har fått en ny hobby.
Det började med att vi för några veckor sedan kollade på ett naturprogram om giraffer. Han tyckte att det var väldigt intressant.
Sedan maratonkollade vi ju på Varuhuset och det dök upp en hundvalp i serien – mycket spännande.
Nu ser han att det rör sig på datorskärmen och han är så fruktansvärt nyfiken.

När teven står på så försöker han kolla _bakom_ apparaten för att se om de rörliga figurerna finns där. Och han springer in i badrummet – som finns bakom väggen som datorn står mot – för att leta efter vad det nu än är som rör sig på min skärm.

Man ser hur han med sin lilla hjärna tänker och analyserar. Det här med apparater och skärmar är ju verkligen inga naturliga grejer och de är inte lätta att förstå sig på.

Så jag knäpper ett foto och han ser sig själv och blir eld och lågor. ”Vad är det där för stilig kis?”

Åh, min älskade Blake Carrington da Costa.

God Jul, Glad Chanukkah

Det är en osedvanligt grå julafton i Helsingfors och jag firar ju inte på något vis, men jag passar ändå på att önska God Jul.
I afton tänds chanukkians tredje ljus (här ett foto från i förrgår). Om du vill se och höra mig tända det första ljuset så kan du uppleva detta i min senaste vlogg. 🙂

Jag och Blake tog sovmorgon idag och ska först nu, vid lunch, gå ut på morgonpromenad. Skönt att ha lite ledighet från nya jobbet. Det är jobbigt att kasta sig in i någonting nytt utan att ha tid att reflektera. Så det är vad jag gör nu – reflekterar!