Tankar under AC:n

Detta känns helt klart som mitt livs konstigaste sommar. Jag sitter här klockan halv elva på kvällen, under AC:n, och våndas i denna helveteshetta och funderar på sommaren som är.

I snart fyra månader har jag väntat på att min tvångssemester ska ta slut och på måndag är jag äntligen tillbaka i gruppterapin igen. Saknar (!) såväl mina ’medpatienter’ som handledarna. Det är så skönt att inte bara jollra om sig själv (och folk faktiskt lyssnar) utan även att lyssna på, och ta del av, andras berättelser om vardagen samt allt som pågår i huvudet.

Jo, en vecka var jag ju på landet och var en återvändande stjärna på rehabiliteringen som jag lämnade den tredje december i fjol. Den veckan bara kom och gick men den gjorde mig gott. Den var bra för mitt självförtroende och för min självkänsla.

I onsdags gjorde jag den AA-grupp som jag besökt frekvent på senare tid till min så kallade hemgrupp. Gott folk där. Den här veckan har jag varit där tre gånger och det är skönt att prata av sig om ditt och datt, samt att (återigen) lyssna på andra. (Speciellt nu när terapin är på paus.) Man lär sig alltid någonting om sig själv, genom andra. Och om vad det innebär att vara människa.

Idag när jag satt på bussen bevittnade jag någonting romantiskt.
En man och en kvinna kom cyklande från varsitt håll. De sken som små solar. Möttes på en bro. Stannade och kysstes. 
Så vackert. 
De där romantiska filmerna kan bli rena rama verkligheten. 
Önskar oss alla himlastormande kärlek. Inga psykopater och inga otrogna svin.

Det skulle sitta bra med lite romantik nu. Lagom inför hösten, som förhoppningsvis snart är här.

Se ut som en luffare!

När jag besökte min dåvarande makes hemland Brasilien tvingade han mig att ta av mig mina smycken innan vi gav oss ut på stan. 
Hans familj bodde i ett ganska fint område i Rio de Janeiro och där var det relativt tryggt, även om det några dagar innan min ankomst hade varit skottlossningar runt husknuten. Men det är ju någonting som händer i mitt kära födelseland Sverige varenda dag numera.

Tillbaka till det där med smyckena.
Bara några år senare gäller tydligen samma regel även i Det Humanitära Dårhuset Sverige. 
Ska tänka på detta när jag kommer och hälsar på. Om jag nu någonsin kommer att våga återvända till Vilda Västern. 
(Vad fan håller ni på med?)

klä upp dig
Mitt motto (ett av många) gäller inte längre.

På de osmarta mobiltelefonernas tid

På de osmarta mobiltelefonernas tid kunde man beställa ”ikoner”, d.v.s. bakgrundsbilder (som ju inte var bilder) och ringsignaler och jag arbetade ett kort tag i kundservice, dit missnöjda kunder ringde. 
Naturligtvis var det de småekivoka ”bilderna” som sålde bäst. En gång ringde en ung kis som hade fått fel ”bild”. Jag frågade vad det var han hade beställt och kisen blev blyg och mumlade till slut fram att ”det var en sån där med tuttar”.
Rart.

I kundtjänsten hette jag Emil och det var ett par damer som blev förtjusta i ”mig”. De ringde ibland bara för att småprata.

Några år tidigare, i mitten av 90-talet, arbetade jag på en sån där partyline. Ni minns kanske de festliga reklamfilmerna som rullade på MTV. Till ”min” linje ringde glada homofiler från Australien. Jag underhöll dem bäst jag kunde och kopplade ihop dem när de ville tala på tu man hand. De fick inte snacka snusk och de fick inte ens svära. Jag kallade mig Ricky. På den tiden var nämligen Rickie Lake på tapeten. 
Jag fick beundrarpost till kontoret hela vägen från Australien och ibland faxade (!) kunderna små kärleksmeddelanden och foton på sig själva. ”Jag” var mycket populär.

Efter det jobbade jag en mycket kort sväng på en lite mer vågad linje. Dit ringde heta amerikaner som ville tala med en blond ung skandinav. Jag kallade mig Louis. Haha. 
De som ringde ville dock mest bara prata om ditt och datt då de var ensamma. När bomben smällde i Oklahoma ringde folk därifrån för att prata av sig sin oro. Sedan dök moralpolisen upp och dessa telefontjänster förbjöds. 
Jag har kvar dessa beundrarbrev och tittar på dem ibland när jag känner mig ful.

Ja, sånt sysslade jag med när jag var runt 20.

välmående
Det var då det.

Nu har jag varit på rehab igen

Förlåt. Jag tyckte att det var en fräsig titel på detta inlägg.
Men jo, jag har varit på rehab igen. Eller är fortfarande när detta skrivs; på ett veckolångt återbesök. Den tredje december åkte jag härifrån efter att ha fått de första verktygen till skapandet av ett bättre och fysiskt samt psykiskt mer välmående liv.

Det har var lite lite sommarkänsla här. På samma irriterande sätt som att en massa ställen håller stängt hela juli. Sparlåga så att säga. Dessutom ska verksamheten flytta i slutet av året så saker och ting mer eller mindre avvecklas i ett långsamt tempo redan nu.

Men här har vi varit, jag och Blake, hela veckan och i morgon bitti åker vi hem till Helsingfors igen.
Jag har varit på möten och i diskussionsgrupper precis som förra gången och i fredags höll jag mitt utlovade ”föredrag” då jag berättade om mig och mitt liv och om mitt sätt att se på saker och ting. Det gick bra och var roligt och jag fick applåder av bibliska mått och en handfull nyfikna frågor efteråt.
Handledarna var nöjda även de och en av dem kallade mitt ”föredrag” ”lysande” och ”inspirerande”. Kul att det var lysande och ännu roligare att det var inspirerande eftersom det är just det jag vill göra: inspirera andra. KAN JAG SÅ KAN DU.

Läs tidigare inlägg i ämnet med start här: Rehabilitering – dag 1 (incheckning)

När internet kom till byn

Alla är vi barn i början. 
Jag läste i min dagbok om när jag skaffade min första dator. 
Året var 1998 och jag hade lärt känna en man som vi kan kalla Björnen. 
Björnen arbetade som AD och han visade mig hur han jobbade och det var så spännande och jag gillade ju allt sånt där då jag är en sån där ”skapande” och ”estetiskt lagd” person. 
Så Björnen tyckte att jag skulle köpa en Mac. 
En stor, tung, svart Macintosh blev det och vi ”ringde upp internet” (lyssna noga, wifi-generation!).

Jag kände mig mycket blond då jag inte visste hur jag skulle hitta alla hemsidor som jag ville besöka. ”Hur vet jag vilken www-adress det är?”
Björnen visade mig Altavista. Därifrån fick jag söka. (Man ”googlade” inte på den tiden.)

Det var så spännande allting och jag hade sån respekt för den nya tekniken, som jag var en smula rädd för. (Obs. Jag var ingen farbror på den tiden, utan blott 23 jordsnurr!)

Och så när jag sedan satt inne på nån site och läste så ringde nån på min hemtelefon och internet kopplades ifrån och det var alltid lika frustrerande. (På den tiden ringde min telefon hela tiden eftersom jag var ung, pinnsmal och attraktiv och ett hett byte i Stockholms uteliv där jag tillbringade 75% av min vakna tid.)

Internet ja… Det var ju nåt mycket märkligt. 
Jag skrev att jag ”beställde en skiva _på internet_” och att jag ”fikade med någon _från internet_”. 😌 Som om internet var så att säga en enda sak. Så talar vi ju inte en dag. ”Jag beställde en skiva på CDON” eller ”jag fikade med nån från fika-akuten.com” el. dyl. säger vi ju idag.

Jag visste inte då att jag bara några år senare skulle vara utbildad webbdesigner och arbeta med hemsidor. 
Idag lever jag på det där beryktade internet. Som ju enligt vissa förståsigpåare skulle vara en fluga. Precis som ”hemdatorerna”.

Ah, det är roligt att läsa vad jag skrev för 20 år sedan.
Mycket lillgammal, men nu börjar tiden hinna i kapp och jag är ”i balans”.