Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av den ordningssamme Jontas.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Då trodde jag att jag skulle dö
Kommer ni ihåg när vi på Stenåldern betalade våra räkningar genom att fylla i en miljard olika siffror och mottagare på en liten pappersbit som vi sedan lade i ett kuvert tillsammans med räkningarna och därefter lade på lådan?
HAHAHA. Ungdomarna förstår såklart inte vad jag yrar om.
Hur som helst. Jag var alltid fruktansvärt nervös när jag fyllde i det där pappret. Ofta gjorde jag det på jobbet, och någon kollega fick dubbelkolla att alla kontonummer var korrekta. Jag läste högt och kollegan kollade att allting stämde.
Därefter ringde jag varje dag till min bank för att kolla att pengarna dragits från kontot. Oftast gick det på ett par dagar men jag minns ett par gånger då det tog över en vecka. Och ja, jag trodde att jag skulle dö! Jag klarar inte av ekonomiska dramer. Ordning och reda ska det vara. Räkningarna ska betalas i tid. Punkt slut.
En inte lika ordentlig och präktig (dåvarande) vän (jag kan ju inte umgås med sådana människor på lång sikt) berättade att hans räkningar en gång helt försvunnit när han skickat in dem. Vilket lett till att han fått påminnelse efter påminnelse och när han sedan betalat dem hade plötsligt det där första kuvertet på något vis kommit fram, vilket lett till att samtliga räkningar till slut betalats två gånger.
Jag blev yr bara jag lyssnade på eländet. Var tvungen att sätta mig ner. Ja, skulle något sådant ha hänt mig så skulle jag helt klart ha fått vara med om en näradödenupplevelse.
Därför bet jag i morse ihop och riktigt njöt (well well) när jag loggade in på internetbanken. Fatta vilka sköna, moderna tider vi lever i.
Månad: september 2009
Dagens hår
Men jag vill inte gå ner på karln
När jag gick hemifrån började regnet plötsligt ösa ner och nu sitter jag på jobbet iklädd byxor som limmar sig mot låren. Tröttheten är påtaglig och den extra långa arbetsveckan ligger framför mig som en evighetslång banan.
Vad får mig då att inte tappa humöret? Anna Anka såklart. Det blir en riktig Anna Anka-kväll på både TV3 och TV8. Jag kommer dock inte att ligga och smaska på någonting onyttigt i TV-soffan, nej det törs jag inte, då jag vill vara lika fin och smäcker som Anka. Se, hon är en finfin förebild och inspirationskälla.
– I USA är folk uppåt och glada, men här är de så sura i kassan på Ica att man undrar vad man har gjort. Ett litet smajl skadar inte, säger Anka till DN och jag sitter och nickar instämmande. Fuck vad jag stör mig på otrevlig butikspersonal, som den där subban på min lokala matbutik. Hennes kö är oftast obefintlig medan de andra ringlar långa. Usch. Jag, och tydligen många med mig, väljer bort otrevliga inslag så ofta vi kan. Visst är det tragiskt att vi lever i ett samhälle där man blir överraskad och glad – ja, nästan lite småförälskad – när någon är trevlig!
Skulle jag byta denna sju dagar långa arbetsvecka, då klockorna ringer i kör klockan 05:30, mot Anna Ankas fantastiska liv? Javisst. Jag skulle dock inte vilja gå ner på den fule Paul. Där går gränsen. Så kudos till Anna som tar den i munnen så ofta maken önskar.
Den perfekta söndagen
Jag har lite söndagsångest och jag fantiserar därför om det perfekta avslutet på en ok vecka.
- Vakna sent, idka lite förspel i bingen
- Långpromenad med hund i skogen
- Lätt liten lunch
- Tidningar och internet
- Promenad och smådjupa samtal på parkbänk
- Dusch
- Fet, kryddig pizza
- Skräp-tv
- Sex
- Sista pizzabiten
- Skedsovning
Hur svårt kan det vara?
Är mina önskemål helt out of this world?
VAD FAN!
Ta mig på bröna
Man vet att ”det var ett tag sedan” när man tycker att det är trevligt när främmande, berusade män tar en på bröna. Man riktigt hjälper till så att de får in handen under finblusen. Tack för uppmärksamheten.
Dj:n fotade mig och Dansken. Norskan var upptagen med nån karl. Det är då själva fan att brudar alltid får till det på bögbar. Det måste vara gott att vara kvinna.
