Månad: maj 2009

Droppen 3

20 minuter senare loggade jag in på MSN igen.
Jag stirrade på hans namn. Jag visste att jag inte hade något val.
“Jag mår skit”, skrev jag.
Han undrade varför och jag förklarade att de senaste tre veckorna har jag varken ätit, sovit eller levt. Jag klarar det inte längre. Vi måste komma till någon slutsats. Eller avsluta det hela.
Han förstod mig.
Han förklarade att han på grund av barn och arbete förmodligen inte skulle kunna komma till Sverige på tre månader.
En månad.
Två månader.
Tre månader.
Jag sa: då skippar vi det hela. Jag kan inte gå runt och längta i tre månader. Det går inte. Eller jo, det går om jag vet att det ÄR tre månader. Men det vet jag ju inte.
Så då gjorde vi slut.
Så nu är jag singel.
Ensam.
Tillgänglig.
På marknaden.
Jag förklarade situationen för min chef och fick ledigt ett par dagar.
För att inte tänka för mycket gick jag ut och åt middag med en vän, men så fort jag kom hem brast det. Jag grät som ett barn och jag hyperventlierade vid min ytterdörr.
Det känns så tomt.
I fem månader hade jag honom “där”. Dygnet runt. Nu blir det tomt och tyst.
Det är förjävligt.
Jag älskar honom som jag aldrig någonsin älskat någon, men jag kan inte gå runt och längta längre. Det. går. inte. längre.

Droppen 2

Tunnelbanan kom och jag ställde mig i trängseln och tog ett krampaktigt tag om en stolpe. Jag iakttog den rakade, solglasögonprydde mannen som jag så ofta ser på morgontuben. Undrade om han var lycklig. 12 minuter senare klev jag av och vandrade med tunga steg längs perrongen, tog rulltrappan upp och kom ut på den soliga gatan. Gick över det livsfarliga övergångsstället och tog till vänster. Strax därpå till höger. Slog in koden och klev in i porten. Vred om nyckeln och klev in på kontoret. Hälsade på S som berättade något kul varpå jag skrattade till och medan jag gick ut i köket tänkte jag att jag är allt en rätt bra skådis som kan få fram ett så pass naturligt skratt med tanke på tankarna som studsade runt i mitt för dagen välkammade huvud.
Fixade en kopp kaffe, hällde upp ett enormt glas vatten, smällde i mig en banan och slog på datorn. Vände mig om, sträckte mig efter telefonen och ringde åtta snabba samtal. Sedan loggade jag in på MSN. Men loggade snabbt ut igen.
Fortsättning följer.

Droppen

Jag klev upp extra tidigt i morse och tog en jättepromenad med Sebbe. Jag sorterade tankarna och jag visste att dagen var kommen. Frustrationen tog överhand och jag kände i hela min kropp att jag inte skulle klara av en enda dag till utan att bryta ihop. När jag kom hem igen packade jag min väska, suckade högt och satte mig för att vänta på den försenade tunnelbanan. Jag hade ingen musik i öronen och jag läste inte dagens tidningar. Jag tänkte och kände. Och jag visste att det var dags nu.
Fortsättning följer.

Den bandagerade mannen

Igår när jag gick hem från den där lyxiga bögterrassen stod jag vid röd gubbe och fipplade med iPhonen. På andra sidan gatan stod två män. Den ene hade ett helt bandagerat ansikte – endast hans ögon och en liten del av munnen var synliga. Han stirrade intensivt och hade han inte sett ut som hämtad ur en skräckfilm hade jag antagit att han fann mig het. Nu blev jag lite rädd istället.
De två männen passerade mig och Sebbe då jag fortfarande fipplade med iPhonen och just när vi började gå vände den bandagerade mannen om och kom fram till mig.
“Ursäkta mig”, sa han på amerikansk engelska. “Jag undrar om du vet om det finns någon kosherrestaurang här i närheten.”
“Hmm”, svarade jag. “Jag vet faktiskt inte om det finns nån i hela stan, men finns det nån borde den väl ligga på Östermalm där synagogor och Kosherian ligger.”
“Ahaa”, sa den bandagerade mannan. “Jag såg din hebreiska tröja och tänkte att du kanske visste.”
“Haha”, skrattade jag. “Okej. Jag är ledsen, men lycka till.”
(Nu vet jag att Hemma hos Julia är kosher.)