Droppen

Jag klev upp extra tidigt i morse och tog en jättepromenad med Sebbe. Jag sorterade tankarna och jag visste att dagen var kommen. Frustrationen tog överhand och jag kände i hela min kropp att jag inte skulle klara av en enda dag till utan att bryta ihop. När jag kom hem igen packade jag min väska, suckade högt och satte mig för att vänta på den försenade tunnelbanan. Jag hade ingen musik i öronen och jag läste inte dagens tidningar. Jag tänkte och kände. Och jag visste att det var dags nu.
Fortsättning följer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *