Fredag som känns som onsdag

God fredag.
Hur mår jag då, kanske ni undrar.
Jo tack. Jag mår okej. Är tillbaks på jobbet och sitter och hinkar kaffe och lyssnar på dagsfärsk musik.
Gårdagen tillbringade jag i soffan och det gjorde mig gott. Gårdagen var också den första dagen på fem månader som jag inte talade med Y, vilket kändes tomt. Som han sa en gång när en vän frågade om han och jag pratar varje dag: “Det är inte det att vi pratar varje dag – vi pratar hela dagarna”. Ja, så var det.
Nåväl. Livet går vidare. Och gör det inte det så dör man och då bryr man sig ju inte.
Det känns segt att jobba hela helgen, men jag antar att även det gör mig gott.
Bu, jag behöver något att se fram emot. Madonna i Helsingfors känns avlägset och just nu inte särskilt kittlande.
Min isravän Ron frågade igår om jag vill göra honom sällskap på hans skandinavienturné i sommar. Det kanske vore nåt.
Njut fredagen.

Samtal med Sebbe

Vi har ganska djupa samtal, Sebbe och jag. Kanske på grund av att jag bor ensam med honom.
“Förlåt att husse är lite tragisk just nu”, säger jag.
“Men det får man vara när man är ‘nyseparerad’”.
Han ler och förstår.
Och får godis.
Jag är tråkig idag, men tack och lov är Sebbe trött. Han har ju trots allt varit på krogen två kvällar i rad!
Igår —>

Musikminnen

Vad gör jag på min spontana semesterdag, kanske ni undrar.
Jag ligger i soffan och lyssnar på mina och Y:s låtar.
Av de 14 cd:s jag köpte under min senaste (men inte sista – jag har så klart redan nya resplaner) Israelresa har jag lyssnat mest på Ritas Remazim (antydningar). Kanske på grund av att jag de sista dagarna hos Y satt på hans balkong och lyssnade på detta finfina album.
Ingen har nog så sammetslen röst som Rita.