Månad: september 2008

Dagen så här långt

Jag slog mig ner på tuben, på ett sånt där underbart ensamsäte längst bak i vagnen. Jag trivdes. Läste Metro, som idag innehöll den ljuvliga bilagan Living. Läste om Agneta Sjödins villa. Funderade över hennes frisyr. Läste om hur bostadsrättspriserna varierar i de olika stadsdelarna. Kastade ett öga på perrongen och insåg att jag glömt kliva av. Så det gjorde jag. Tog tuben tillbaka, läste insändarna, klev av och gick till jobbet. Trots dramat hade jag tio minuter till godo. Drack en kopp kaffe. Hällde mjölk över bordet och golvet när jag fixade frukostflingorna. Drack ytterligare en kopp kaffe (med socker fastän det inte var fredag!).
Såg mig i spegeln. Noterade ett grått hårstrå ovanför vänster öra. Mitt hår är för övrigt monchichilångt. Inte snyggt alls. Det får lov att växa en centimeter till nästa vecka, annars måste jag raka av ‘et. Mitt ansikte är skäggigare än någonsin. Det är såå tråkigt att raka sig. Det tar sån tid och det gör ont. Det är hårt att vara man. Mycket, mycket hårt. Slitgöra!
Det var väl det.

Tack för att du äter vegbacon istället

Jag hade tänkt blogga om det i morse när jag läst mailet jag fått från Peta men jag blev så ledsen att jag inte orkade.
Sedan fick jag ett fint mail från veggiemind.com:
Hej Kim,
Jag tycker du ska lägga till din välgjorda blogg/hemsida
på VeggieToppen – www.veggiemind.com/veggietoppen
Den platsar verkligen där.
Och nu såg jag att Expressen skriver om det så jag känner att jag måste uppmärksamma grisarna igen.
Det finns inga “fina” slakterier. En människa som slaktar kan helt enkelt inte vara en reko person. Det rimmar illa. Så nästa gång du sätter tänderna i grisen tänker du på hur slaktarna torterat stackaren, hur de petat in saker i ögonen, kört upp en stav i stussen för att få grisen att “stå still”, hur de för skojs skull sprayat färg i ansiktet på den osv. osv. osv.
Nu måste jag återigen gråta en skvätt. Med Sebbevofs i famnen min.
Rädda grisarna, hojtar han. Just do it!

Fånerier

Jag känner mig så korkad ibland. Hemskt jobbigt är det.
Det är små vardagssaker som jag inte har någon erfarenhet av som får mig att känna mig riktigt blåst. Jag ser mig själv med himlande ögon och munnen halvöppen. Som ett fån.
Alltid är det nån sån där redig man inblandad. Nån som inte vet någonting alls om sådana saker jag vet mycket om. Kanske har han levererat paket i 25 år och vet allt om både paket och leveranser och så står jag där som ett fån och inte vet att jag ska signera på en elektrisk sak som ser ut som en fjärrkontroll med fönster. (För övrigt såg det ut som en treåring hade signerat så vad spelar min signatur för roll? Jag är lika bra på att signera elektroniskt som jag är på att rita i datorn.)
Eller så ska jag kopiera en nyckel och den sura gubben säger “den är låst”. Som om jag skulle veta vad det betyder. Vadå låst? Jaha, nyckeln är skyddad mot kopiering. Men säg det då.
Jag vill inte känna mig som ett fån. Jag vill känna mig som en smart ass hunky dude.
Så jag kämpar vidare…
Jag har växlat pengar idag och jag lovar och svär att varken mannen med paketet (lät det hett?) eller nyckelgubben vet vad de har för valuta i Israel. Så det så.