personligt, pop och politik
Jag går dock stolt vidare med tygkassen i min hand.
Tygkassen jag fick av min tyske vän.
Den används flitigt. Jag bär min matlåda och min kalender i den då dataväskan är full av det den är till för.
När jag ska handla har jag tygkassen med mig i fickan.
Kassörskor fnittrar. Grannar ler.
Ingen tygkassens storhet ser.
Det blir betydligt lättare att leva om man inte söker efter logiska förklaringar till människors absurda beteende, ty det existerar ingen som helst logik. Människor är idioter. Jag utgår numera från att alla är det tills de bevisat motsatsen (vilket de ytterst sällan lyckas med). De har baktankar. De manipulerar. De ljuger. De stjäl. De röker i tunnelbanan. De är som små gamar. De tvättar inte händerna efter toalettbesök. De krigar. De slåss. De plågar djur. De plågar barn (som sedan i sin tur blir minst lika knäppa). De anser att sättet de själva lever sitt liv är det enda rätta. De kastar skräp till höger och vänster. De kastar batterier på marken och orkar sedan gnälla över en endaste liten kvarglömd hundbaja (då påsarna var slut pga överaktiv tarm). De häller en massa ohälsosamma ämnen i maten som gör folk sjuka – allt för att få den egna ekonomin att blomstra. De till och med smaskar när de äter. Fy fuck.
Jag har tjatat om detta ett bra tag nu och häromdagen sa en vän (på väg hem från ännu ett besök hos psykologen); “Kim! Du har rätt! Du har haft rätt hela tiden.”
Så lyssna och lär.
Jag är inte bitter. Snarare klarsynt.
Jag mår illa när jag ser små skrymslen eller hål. Tänk undersidan av en svamp. Tänk pasta som på bilden ovan, som jag nyss knäppte på Ica Nära på Sveavägen.
Jag mår sååå illa. Bjud mig aldrig på konstig pasta.
Jag har haft denna fobi sedan jag var barn – sedan en gång då jag hade så hög feber att jag hallucinerade. Jag såg ett stort hål äta upp ett mindre hål (!) och det var då det började.
Innan dess gick jag hos en värdelös kärring. Jag överdriver inte när jag säger att allt hon gjorde med mina tänder fick göras om inte bara en eller två gånger – utan tre! Det var helt vansinnigt.
Sedan kom jag till denne underbare man som inte bara är vacker som en sommarnatt på Österlen utan dessutom en ytterst kompetent och bra tandläkare. Allt har gått kalasbra hos honom och han har varit ack så fin då han förklarat exakt vad han gjort och varför han gjort det. Samtidigt har han tittat in i mina blå med sina bruna.
Varför kan ingenting någonsin få vara som det är?
Måste allt konstant ändras?
Ge mig min kroatiske fotbollsspelande tandläkare tillbaka!
Arbetsdagen blir något kortare än normalt idag då jag ska till tandläkaren. Hoppas jag vågar ifrågasätta den förra tandläkarens kompetens.
Nu hoppas vi på en bra dag.