Torsdag betyder schlager och schlager betyder kärlek
Pride Park förvandlades återigen till ett hav av schlagerälskare och förra årets något ljumna torsdagsafton föll snabbt i glömska. I år svängde det mer och allsångspubliken på Skansen skulle ha haft en hel del att lära. Det är en nästan obeskrivbart underbar känsla att stå bland alla dessa människor och skråla med i låtar man inte hört på ett decennium eller två. Sol, öl, musik, glada människor och en romans därtill är total lycka. Bättre än så blir det bara inte.
Kvällens drottning var utan konkurrens Arja Saijonmaa. En mer parant donna är lika svårfunnen som havre på ett risfält. Hon bjöd så klart på ”Högt över havet” och ”Vad du än trodde så trodde du fel”, som ju kändes kultförklarad redan innan hon floppade med den i Melodifestivalen. Som bonus fick vi höra ”Om natten”, låten hon valde bort till Jessica Folckers stora glädje. Det var också underbart att se Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen sjunga ”Dag efter dag” som Chips. Andra efterlängtade duor var systrarna Kätkä i Cat Cat (”Bye Bye Baby”) och Karin & Anders Glennmark (”Kall som is”).
Närmare paradiset kan man som schlagerbög inte komma, än att stå bland tusentals människor som också kan koreografin till Bel Airs ”1+1=2”. Man fylls lätt av en nostalgisk overklighetskänsla när barndomsidolerna plötsligt bara står där och sjunger sina gamla låtar. Jag menar, har jag någonsin hört Annica Burman sjunga ”I en ding ding värld” bortsett från den där kvällen 1988? Jag tror inte det. Och så bara hon uppenbarar sig och texten sitter som klistrad i mitt huvud. Anna Book har ju uppträtt både på Pride och i andra gaysammanhang hur många gånger som helst, ändå är det alltid lika lovely att höra hennes ”ABC”. Trots Lasse Holms oersättliga bidrag till schlagervärlden trodde jag väl aldrig att jag skulle få se honom på en Pride-scen. Men det fick jag, och med Monica Törnell dessutom!
Mina personliga höjdpunkter denna kväll var ändå då Elisabeth Andreassen sjöng en av mina absoluta favoritlåtar, ”I evighet”, samt Anabel Condes framförande av ESC-tvåan ”Vuelve conmigo”. Två drömmar som gick i uppfyllelse.
Man kan ju spekulera hur mycket som helst i hur det kommer sig att schlager är så poppis bland homosarna, men det får någon annan göra. Jag älskar artisterna och jag älskar det lättsamma och glättiga och alla over-the-top-kreationer, men framförallt älskar jag musiken. Så enkelt är det faktiskt i mitt fall. Inget slår en schyst refräng. Ja, det skulle väl vara en riktigt läcker tonartshöjning i så fall.
Månad: augusti 2005
Drama
Har precis mailat in min andra krönika.
Hade en underbar dag igår. Först öl med Havre och PM på Söderkällaren. En kille undrade om jag ville vara med i en filminspelning under natten som komma skulle. Jag skulle badat i en fontän. Jag tackade nej. Taxi till Pride Park för att inte missa början av schlagerkvällen. Öl. Fest. Lovely. Berättar mer sedan. Allt slutade med drama. Fick skicka hem Havre i en taxi. En kvinna i hennes tillstånd kan inte åka kollektivt. Skulle just hem då fröken Gucci hörde av sig och hade drama med sin KK/pv/whatever. Som tur var befann hon sig på samma gata som jag så jag hämtade henne och tog med henne hem.
Lite stressad nu. Ska äta lunch/middag med MM och ML på Göken. Sedan är det ju Dolly Parton tribute i parken. I love Dolly.
Finally
Nu är jag glad igen. Är publicerad på Prides hemsida:
År efter år ses vi som avlägsna släktingar
Under invigningen av Stockholm Pride slog det mig hur Pride betyder olika för olika människor. Efter att ha varit med sedan Europride 1998 plus några Frigörelseveckor åren innan har meningen med Pride för mig gått från något väldigt politiskt till en fest och självklar semestervecka. Under Priden i allmänhet och i Pride Park i synnerhet träffar jag människor jag aldrig annars träffar – år efter år ses vi som avlägsna släktingar. För andra är det första gången de deltar och ett sätt att synas, ett sätt att komma ut och sällan är väl publiken så mixad som under den här veckan.
Till onsdagens höjdpunkter hörde uppträdanden med Alcazar, Afro-Dite och Sylvia Vrethammar. Personligen såg jag mest fram emot att se Pay TV, som ju verkar vara en lika självklar del av Stockholm Pride som de regnbågsfärgade ballongerna i entrén.. I år gjorde Pay TV bland annat en härlig version av Madonnas ”Material Girl”.
Årets tema, hatbrott och homofobi, kändes plötsligt läskigt aktuellt i och med den skadegörelse som skedde redan innan festen hunnit börja. Länspolismästaren Carin Götblad sade i sitt bejublade, både allvarliga och humoristiska, invigningstal bland annat att Pride behövs för att provocera det som är norm, vare sig det handlar om sexuell läggning eller traditionella könsroller.
Grinig
Så här är det: jag satt på jobbet, alldeles ensam på hela kontoret, precis som jag var hela gårdagen. Efter enormt lite sömn tänkte jag lägga mig och vila en timme men knappt hade jag kastat mig i soffan förrän det ringde på dörren. Inte bara en gång, utan plötsligt var det fyra personer på kontoret, varav en städare (lokalvårdare?) med en dammsugare i högsta hugg. Ingen vila. Är fortfarande kräkfärdigt trött.
Halv fyra ska jag träffa kamrater på sunk-Carmen på Söder. Hoppas en billig bira får igång denna arma lekamen.
Min gode vän PG:s visdomsord idag: “Anledningen till att förhållanden funkar med yngre killar är att de inte hunnit bli så skadade ännu, så de vågar kasta sig in i något med huvudet före”.
I know, my friend. Alla är vi mer eller mindre skadade. Jag har slösat på tok för mycket tid och energi på dåliga, urkassa, pojkvänner. Jag är alldeles för snäll och foglig. När jag väl ska protestera så fungerar inte det. Om jag t ex bestämmer mig för att komma försent till ett möte med någon för att den personen alltid är sen så slutar det så klart med att personen i fråga kommer ännu senare. Eller om jag minsann ska vara djärv och stänga av telefonen för att inte kunna bli nådd så är det självklart ingen som ens försökt. Slutsats: mina små protester är värdelösa.
Läste just i en blogg någonstans att folk inte tvättar händerna efter toalettbesök. JAG VET! På jobbet delar vi kontor med en massör, vars kunder går på toaletten mitt emot där jag sitter exakt just nu och de tvättar ofta inte händerna! Vuxna kostymkarlar som ska vara så himla viktiga och de vet inte bättre än så! Tvi vale! Det är en sak som gör mig riktigt upprörd! Jag ska berätta om fler äcklosaker nästa gång jag är trött och grinig. Nu ska jag lyssna på Gwen och dricka mitt kaffe. See you.
Mupp
Usch, vilken mupp. “Män måste ju inte raka sig, de gör det mest för att bli snyggare.” Man blir så trött.