Vem vill bajsa på asfalt?

Jag drar på mig ytterkläderna och det irriterar mig att det ännu inte är sommargarderoben det gäller.
Blake får på sig kopplet och vi kommer snart ut på gatan. Jag är allmänt grinig.
Känner mig trött på det mesta. På corona. På vintern som inte kom. På våren som dröjer. På det plötsliga jävla snöfallet.
Jag snörvlar. Fick i förrgår plötsligt feber; jag vaknade mitt i natten och darrade.
Jag har huvudvärk och känner mig dimmig. Det svider i ögonen.

Solen skiner och det är förvånansvärt mycket folk i rörelse. Klockan är strax efter fem på eftermiddagen. En massa joggare – så fruktansvärt hurtiga ränner de runt. Att de orkar. Hästsvansar och slappa lemmar vaggar i hysterisk takt.
Gott om hundar. Blake morrar och skäller.

Vi svänger av och passerar snart ambassader och Nya barnsjukhuset som är så färgglatt. Saudiarabiens flagga irriterar mig. Vem fan sätter ett jävla svärd på sin flagga? Men ja ja, med hjälp av svärdet spred ju krigsherren, Den Så Kallade Profeten, sitt sinnessjuka budskap över världen.

Vi fortsätter framåt i ett rasande tempo men plötsligt slår Blake arslet i marken och han gör det inte på trottoaren utan på andra sidan staketet eftersom där finns gräs. Vem vill bajsa på asfalt?

Vi hastar vidare (jo, jag städade efter min hund) och någon har hängt upp ett lakan med ett stort rött hjärta från ett fönster.
Undrar om denna vänlighet som jag upplever att har kommit med Viruset stannar kvar när Viruset är borta? Ett tag kanske.

Det är så vackert i Tölö. Solen kämpar. Man känner att våren inte är långt borta.
Ja, enligt meteorologerna är väl våren redan här men det märks ju inte eftersom det fortfarande ligger lite snö här och där efter morgonens snöfallschock.

Byggnaderna är vackra.
I Tölö bor bara lyckliga människor.
De lever sina harmoniska, härliga liv i de välstädade, minimalistiskt inredda hemmen.
De har sitt på det torra.
De är två. Eller många fler. Men allra minst så är de två.

Vi går och går och till slut gör vi en liten avkrokning från rutten och börjar gå mot väderstrecket som vi kom ifrån.
Vi genar över Mejlans sjukhusområde.
En massa ansiktsmasker. Heter det så? Munmask? Käftmask? En ansiktsmask är väl en skönhetsprodukt?
Inte fan vet jag.

Jag nynnar någonting och någon tittar upp. Sjukhusbyggnaderna är enorma på både höjden och bredden. Så många liv där inne. Vissa på väg att slockna.
Livet är skört.
Livet är nu.
Idag.

Vi går mot röd gubbe och in på gården. Hissen upp och nyckeln i låset.
Jag har fortfarande ont i huvudet men jag är inte lika grinig längre.
Om detta är min sista dag i livet – varför ska jag slösa bort den genom att vara sur?

Pipande hund

Blake just nu.

Alltid är det nåt och just nu är det Blake.
I förrgår pep han till – som av smärta – ett par gånger. Bara helt plötsligt. Han gjorde det en gång för några månader sedan men dagen därpå var allt som vanligt. Men nu har detta hänt tre dagar på raker och nu som har husdjur (eller barn, kan jag tänka mig) vet hur det känns. En blir så orolig.

Dessutom känns han väldigt varm. Det slog mig nyss. Har han feber?

Jag har en väninna som arbetat inom ”djurbranschen” så jag ska fråga henne om råd. Kanske blir det en tur till veterinären.

Jag är så orolig och kan inte tänka på någonting annat.
Min älskade Blake. Han är en så fantastiskt fin och kärleksfull och tillgiven hund.

Han äter (mat) som vanligt och dricker (kanske mer än normalt?) men han är inte sugen på kvällsgodiset. Han vilar mest.
Har du någon idé så lämna gärna en kommentar.

En onödig dag som snabbt glöms bort

Veckan började helt okej.
Jag ringde – trots min enorma och ologiska telefonskräck – ett par samtal som jag skjutit upp alldeles för länge. Det får ni den stora äran att se i nästa finskspråkiga vlogg! Den första finns här, om ni har råkat missa detta mästerverk.

Så satt jag och bläddrade i min kalender i förmiddags och jag har väldigt mycket att stå i under denna vecka, men just den här måndagen var helt blank. Min måndagspromenadskompis avbokade dessutom, så jag och Blake har varit alldeles ensamma.

Vet ni. Dagarna bara går. I ett rasande tempo. Och det är det här som är livet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Så känns det idag.
Vissa dagar är bara så omärkvärdiga. Nästan lite onödiga.
Då känns det extra skönt att ha hund, ty för honom var jag allt annat än omärkvärdig och onödig.

Vi måste helt enkelt stå ut med varandra

Gott folk, jag har fått ta del av så många livsöden på sistone och detta i kombination med min extrema åldersångest har fått mig att inse att vi har bara nuet. Inte nästa vecka. Inte i morgon. Inte ens nödvändigtvis om en timme. Vi har bara nuet.
Och vissa av er medmänniskor är vansinnigt irriterande men nu är det så att vi får försöka stå ut med varann. För plötsligt har vi inget att stå ut med.

Älskade vän!

När min goda väninna Seija låg för döden för ett tag sen blev det så tydligt för mig att ingenting spelade nån roll. Inga materiella ägodelar. Inga titlar. Ingenting sånt. Inte ens hennes ångestframkallande räkningar som låg hemma som aldrig skulle komma att bli betalda. Det enda som hade nåt värde när hon låg i sjukhussängen som hon aldrig skulle komma att lämna var hennes relationer med andra människor (och djur). That’s it! Det är allt vi har som spelar nån som helst jävla roll.

Jag är tacksam över att ha min judiska tro. Utan den skulle jag vara ett vrak. Jag litar på min Skapare och jag tror på att det finns en plan. Även för mig.

Låt oss tacksamma stå ut med all jävla bullshit och alla irriterande as.

Där låg det. Havet.

För tolv år sedan besökte jag spådamen Dana och jag har aldrig glömt att hon sa att jag i framtiden skulle komma att leva och vara lycklig på ett ställe där jag kan se havet medan jag äter frukost.

Jag är ingen bra frukostätare, så jag kanske skulle börja med att ändra på det för att möta min livslycka.
Ett steg i taget. Små steg.

Igår när jag i sällskap av nyfikna ekorrar och matletande fåglar städade bort höstlöven som elegant dansat ner på min balkong och lyfte på huvudet så såg jag hur det gnistrade där borta.
Jag kisade.
Där låg det.
Havet.
Närmare bestämt Fölisöfjärden.

Skärmdump: Google Maps

När löven nu har börjat falla så kan jag se annat än träden som står stolta och stadiga kring mitt bostadsområde.
Åt ena hållet syns den hårt trafikerade vägen som leder till Munsnäs. Och åt andra hållet syns det underbara havet.

Jag log för mig själv. Har jag kommit hem nu, på riktigt? Är det nu det är dags för mig att få må bra och vara lycklig? Eller åtminstone ’stabilt välmående’?
Jag har bott i nya hemmet i sju veckor nu och jag trivs bara bättre för var dag som går.

Jag har alltid känt på ett psykiskt plan att jag vill bo nära vatten. Jag har analyserat saken och kommit fram till att vattnet är en flyktväg. Om någon kommer för att ta mig så ger jag mig ut till havs.
Tidigare var finländaren rädd för den ökände Ryssen, men jag tror nog att det numera är ”nysvenskarna” som skrämmer mest.