Hårresande minnen

Det här med hår har alltid varit på tapeten i mitt liv.
Ja, jag tror att jag skulle ha kunnat bli en mycket bra frisör men nu blev det inte så.
Men.
Mina första barndomsminnen handlar om hår (och om grönt vått gräs, men nu koncentrerar vi oss på håret).
Jag och Tiina var hemma hos Agneta. Tiina och jag bodde i samma hus och Agneta i huset mittemot.
Det var blåvitröda tvåvåningshus på Prästskogsvägen i Fristad (de är i gulaktigt tegel idag).

Tiina var en fin finsk flicka med långt blont hår i flätor. Agneta hade kort ”pojkfrisyr” och jag störde mig på det. Jag tyckte att det var ”such a waste”.
Jag ville inget hellre än att vara flicka och långhårig. Flickor skulle – och ska – ha långt hår. Så är det bara.

När vi var hemma hos Agneta en eftermiddag frågade jag henne om hennes korta hår och jag minns hennes svar så tydligt: ”Jag hatar hår”.
Det var så konstigt.
Det var en solig eftermiddag och det var kvavt i det vita flickrummet och där stod Agneta och sa att hon hatade hår.

Ett annat hårresande minne är av nämnda Tiina.
Jag tyckte att hon skulle ha håret utsläppt och inte i strikta flätor. Hon fick inte för sin far. Han var halvdöv och mycket strikt (halvdöv + strikt kanske inte hade någonting med varandra att göra – jag bara återberättar mina minnen här).
Men en gång så lyckades jag övertala Tiina att släppa ut håret. Det fladdrade så vackert i vinden. Så fritt och luftigt. Jag var så avundsjuk där jag stod med mitt kritvita korta gosshår.
Och sedan blev Tiinas far arg.
(Kanske är detta en av anledningarna till att jag hatar allt vad instängda hår och så kallade slöjor heter.)

Ja. Jag älskade hår.
Och jag älskar hår än idag.

Tevetittaren

Blake har fått en ny hobby.
Det började med att vi för några veckor sedan kollade på ett naturprogram om giraffer. Han tyckte att det var väldigt intressant.
Sedan maratonkollade vi ju på Varuhuset och det dök upp en hundvalp i serien – mycket spännande.
Nu ser han att det rör sig på datorskärmen och han är så fruktansvärt nyfiken.

När teven står på så försöker han kolla _bakom_ apparaten för att se om de rörliga figurerna finns där. Och han springer in i badrummet – som finns bakom väggen som datorn står mot – för att leta efter vad det nu än är som rör sig på min skärm.

Man ser hur han med sin lilla hjärna tänker och analyserar. Det här med apparater och skärmar är ju verkligen inga naturliga grejer och de är inte lätta att förstå sig på.

Så jag knäpper ett foto och han ser sig själv och blir eld och lågor. ”Vad är det där för stilig kis?”

Åh, min älskade Blake Carrington da Costa.

God Jul, Glad Chanukkah

Det är en osedvanligt grå julafton i Helsingfors och jag firar ju inte på något vis, men jag passar ändå på att önska God Jul.
I afton tänds chanukkians tredje ljus (här ett foto från i förrgår). Om du vill se och höra mig tända det första ljuset så kan du uppleva detta i min senaste vlogg. 🙂

Jag och Blake tog sovmorgon idag och ska först nu, vid lunch, gå ut på morgonpromenad. Skönt att ha lite ledighet från nya jobbet. Det är jobbigt att kasta sig in i någonting nytt utan att ha tid att reflektera. Så det är vad jag gör nu – reflekterar!

Kom inte hit. Ni hör inte hemma här.

Tänk att gamla nazister från andra världskriget fortfarande jagas och ställs inför rätta (bra så), men av nån anledning åker diverse regeringar och hämtar ”hem” IS-pack – dagens nazister – för att ”avradikalisera” dem och ge dem en ”ny chans”. Gärna med hjälp av olika gräddfiler in i samhället.
Det är helt sinnessjukt. De har ingenting här att göra. De hatar oss, fattar ni inte det? Ingen liten ”kurs” kommer att ändra på det.

På finsk morgon-tv diskuterades detta flitigt igår (om jag minns rätt) och de frågade sig om det är värt att riskera (hederliga) medborgares liv genom att ta ”hem” dessa IS-avskum. De kom ungefär fram till att ”det är en risk vi får ta eftersom det handlar om mänskliga rättigheter” (ej rakt citat men ungefär så sa de).

I helvete heller, säger jag.

MF & Roxette. Några minnen.

”Look Sharp!”, ”Efter Stormen” samt en billig kassett från B&W.

I och med Marie Fredrikssons plötsliga bortgång så har vänner och bekanta delat med sig av sina musikminnen gällande denna fina svenska vokalist samt superduon Roxette.
Jag började då fundera på mina egna favoriter. Det är ju svårt att välja bara så där, så jag kollade min Last-FM. Här är mina (sedan år 2006) mest spelade låtar med Marie respektive Roxette.

Mina 20 mest spelade Roxette-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som synes så är jag en vän av ballader. Stora feta känslor går jag igång på. Jag diggar även poppiga bitar så klart, men i Roxettes fall så har det ofta varit Gessle som tagit hand om sången på upptempolåtarna och hans röst är ju faktiskt ganska obehaglig. Helt enkelt oerhört osexig. (Jag – nästan – hatar exempelvis ”Joyride”.)
Med det sagt så skriver han ju fantastiska låtar men vi vet ju alla att utan Marie så hade Roxettes alster bara varit mellanmjölkiga popdängor.
Detta märks tydligt när man lyssnar på gamla demoinspelningar där Per står för sången. Som ”Dressed For Success”. Med Per bakom mikrofonen! Oacceptabelt!

Lite lustigt mitt i all misär är att jag inte hade lyssnat på vare sig Roxette eller Marie på många år, men i somras när jag var bortrest så gjorde jag det – med råge. Jag vet inte varför men jag matade in hela Fredrikssons och Roxettes diskografier i telefonen och så låg jag i solen (och i skuggan) på landet och toklyssnade.

Mitt Roxette-lyssnande nådde överraskande en ny topp i somras.

Mina första MaRixette-minnen då? Jo, jag kommer ihåg att jag såg dem framföra ”Neverending Love” i nåt tv-program och jag köpte ”Efter Stormen” på kassett när den släpptes.
Sedan fick jag ”Look Sharp!” i julklapp och jag älskade LP:n! Som jag älskade den! Inhandlade en billig kassett på B&W – tror att det var 1986 – med sololåtar samt tidiga Roxettedängor.
Därefter var jag ett Roxettefan och köpte samtliga album fram till ”Room Service” (2001). Även samlingarna ”Pop Hits” och ”Ballad Hits” (2003) köpte jag på CD.
De sista släppen ”Charm School” (2011), ”Travelling” (2012) samt ”Good Karma” (2016) skaffade jag mig först i efterhand. (De är inte särskilt bra men jag ska ge dem en chans till och lyssna igenom ordentligt.)

Maries solokarriär följde jag (sporadiskt) fram till samlingen ”Äntligen” (2000). De sista albumen har jag men jag är inte särskilt förtjust i dem heller; ska ge även dem en ärlig chans på nytt.

Mina 10 mest spelade Marie Fredriksson-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som ni vet så ÄR musik till stor del rena minnen. En del låtar som kanske inte är särskilt mycket för världen betyder väldigt mycket för en själv. Detta just på grund av de minnen som förknippas med de mer eller mindre ljuva melodierna.

– Efter Stormen – allmän känsla av trygghet i barndomshemmet.
– Sleeping Single – jag var sjuk men nöjd och hemma från skolan och spelade ”Look Sharp!” på repeat.
– Sparvöga – på radio. Hela tiden. Så bra. Bra tider.
– Hotblooded – första fyllan på Åland.
– Spending My Time, Fading Like A Flower (Every Time You Leave) – ungdomskärleken blommade.
– Queen of Rain, Almost Unreal – jag studerade i Vasa och livet var så nytt och spännande! Var på böghemmafest för första gången och Roxette spelades på MTV.
– Sleeping In My Car – levde med min första kärlek i Stockholm.
– Tro – så deppig och olyckligt kär jag var.
– Wish I Could Fly – var ihop med Den Sjukligt Svartsjuke Miljonären.
– You Can’t Put Your Arms Around What’s Already Gone – kryssning till Helsingfors, direkt efter nattjobbet. Ungdomligt!
– Köpte CD:n ”Have A Nice Day” på Åhléns i Stockholm och jag var lite tipsy och åkte hem och lyssnade + åt chips. Ett chipsigt album med en svag stank av öl alltså.
– Milk And Toast And Honey – ingen bra tid. Instängd i ett ohälsosamt förhållande.
– A Thing About You – tvättstuga efter nattjobbet i dåvarande ettan i Vällingby.

Ja, det var bara ett litet skrap på den enorma ytan som är mitt musikaliska känsloliv.

Tack för musiken, Marie.
Vi hörs.

På nya jobbet spelas Roxette på radion

Här på nya jobbet går det bra. Alla är väldigt trevliga och välkomnande och jag är ju en ’easy going’ skojfrisk man med hög arbetsmoral så…
Idag slutade han vars arbetsuppgifter nu är mina. Han tog mig i hand och sa: ”Såja. Nu lämnar jag över ansvaret åt dig. Jag kommer att sakna mina böcker.”

Fick mina passerkort etc. så nu är även jag en sån där viktig typ med grejer kring halsen. Dessvärre med ful arbetsklädsel men jag piffar upp helheten med fin frisyr och lite bling.

De spelar mycket Roxette på radio och nu förstår jag ju varför. Ledsamt. Marie Fredrikssons bortgång kom lite oväntat. ”Efter stormen” är en favorit-LP. Eller -kassett faktiskt.

Låt oss återigen komma ihåg att leva idag (och vara vänliga mot varandra) (och artiga!), ty morgondagen kan vara en myt.

A-ha!

Nu ska farbror vara nostalgisk och sentimental igen.

Lyssnar på ett av historiens bästa album: ”Hunting High and Low”, som norska popgruppen A-ha välsignade världen med år 1985.
Jag minns att jag som tioåring köpte LP:n på Ljudrummet i Borås strax före A-has stora genombrott. Jag fick fråga personalen efter skivan och jag tyckte att det var pinigt eftersom jag var rädd för människor och led av svår social fobi. Men med LP:n i näven åkte jag sedan hem till vår idylliska röda villa med vita knutar i Tärby.

Tillbaka till musiken. Jag minns att jag tyckte att vissa av låttitlarna var väldigt konstiga.
”Train of Thought” – Vad är det för konstigt tåg de sjunger om?
”Hunting High and Low” – de är uppenbarligen ute på jakt, men vad då högt och lågt?
”The Sun Always Shines On TV” – HAHA! Jag minns så tydligt hur jag framför mig såg solstrålar mot en (tjock-) teveapparat i ett dammigt rum. Ständigt dessa solstrålar mot teveapparaten, liksom! Så att man inte ser vad TV1 och TV2 just nu bjuder på. (Och blinkar det inte uppe i hörnet, vilket betyder att ett annat program börjar i den andra kanalen?) (Ungdomarna förstår nu inte alls vad fabror jollrar om.)
”Living a Boy’s Adventure Tale” hade i min värld nånting med serietidningar att göra. ”Adventures of Donald Duck”, eller låt. (En av bröderna prenumererade på Kalle Anka, den andre på Motorsport och jag – så klart – på Okej.)

Sedan måste jag erkänna att jag än idag har problem med ”Take On Me”. ”Take on me… Take me on…”, som texten går, låter fortfarande konstigt. Men catchy så klart.

Jag minns också att jag tyckte att Morten Harket var ”attraktiv” på fotot på LP:ns inre fodral (vad det nu hette – själva skivpösen alltså). Jag var tio som sagt, och redan fullfjädrad fjolla.

Musik är minnen. Goda, hemska samt ibland lustiga.