Vecka läggs till vecka

Jag har haft två väldigt bra veckor på raken – både på jobbet och.. ehm.. humörvis.
I måndags kallade chefen in mig på kontoret för att ”diskutera min framtid” och det visade sig att hon ville förlänga mitt kontrakt, med ”mer ansvar” och ”något fetare lön” och hela baletten. Det kändes ju toppen att höra!

Som jag nämnde så var det en okänd ung man som skrek bögjävel efter mig (vilket inte hade hänt under de senaste ca 20 åren) och eftersom jag är som jag är så bestämde jag mig för att visa världen hur en bög ser ut. En bög som inte har någonting att dölja. Därav mitt eleganta örhänge.

Den här veckan bara kom och gick. Blake har varit med på jobbet som vanligt, och vaktat i konferensrummet.
Jag har fått premiärtrycka på larmet för att tillkalla väktare. Lite spännande… Det stryker runt en hel del suspekta typer i den stadsdel som jag nu råkar jobba i.

Äntligen fredag och helgen blir lugn. Melodifestivalen är i stort sett det enda på mitt schema. Måste vila!

Retro: Pet Shop Boys – Behaviour

I vår fantastiska PSB-tillbakablick har vi nu hunnit fram till album nummer fyra. Året var 1990 och Behaviour känns lite lugnare och mer introvert än tidigare alster.

  1. Being Boring 5/5
    Kommer ni ihåg att/visste ni att Being Boring inte blev någon jättehit när den släpptes som singel? Det är svårt att tro idag. Låten nådde som bäst ”bara” plats 20 på singellistan i Storbritannien. Idag älskar alla denna fantastiska låt så klart.
  2. This Must Be the Place I Waited Years to Leave 5/5
    Lite mystisk och Twin Peaksig är denna fina midtempo-bit som jag alltid har tyckt väldigt mycket om. Bara titeln är ju värd en full femma. Jag måste ta och analysera texten någon dag, känner jag.
  3. To Face the Truth 5/5
    Stor hjärtesorg i denna ballad.
    If you don’t believe what I have said
    take a look, my eyes are red
    ’cause I’m so in love with you
  4. How Can You Expect to Be Taken Seriously? 5/5
    En helt fantastisk låt med en ännu mer fantastisk titel. Hade funkat bra i Eurovision Song Contest.
  5. Only The Wind 5/5
    Ännu en plågsamt vacker ballad med en text som måste analyseras ordentligt.
  6. My October Symphony 3/5
    Efter fem femmor är det tyvärr dags att drämma till med en trea. Är inte jätteförtjust i denna förvisso finstämda melodi som handlar om Sovjets sönderfall.
  7. So Hard 5/5
    Oh, vad jag alltid har älskat denna rökare som jag ända sedan den kom har ansett vara uppföljaren till It’s a Sin.
  8. Nervously 4/5
    Lugn och mycket fin kärlekslåt.
  9. The End of the World 5/5
    90-talsdunk och härligt melodiöst. Vi vet alla hur olycklig kärlek känns.
  10. Jealousy 5/5
    Ja, då är det dags för denna bedårande vackra ballad. Vi vet alla hur svartsjuka känns.

BETYG: PET SHOP BOYS – BEHAVIOUR: 4,7

Retro: Pet Shop Boys – Introspective

Färden genom Pet Shop Boys albumdiskografi fortsätter nu med LP nummer tre – deras bäst säljande album Introspective, från 1988.
Denna kassett (!) fick jag av en dåvarande väninna och jag blev eld och lågor.

Låtarna är som bekant väldigt långa eftersom PSB ville göra ”tvärtom”. Istället för att göra ”normallånga” poplåtar med förlängda versioner (så kallade extended versions) på kommande maxisinglar så blev albumspåren superlånga och låtarna kortades sedan ner när/om de släpptes som singlar.
Tokigt va!

  1. Left to My Own Devices 4/5
    Jag har alltid gillat texten och jag gillar låten mycket mer idag än vad jag gjorde då.
  2. I Want a Dog 4/5
    ”I want a dog/ a chihuahua/ when I get back to my small flat/ I want to hear somebody bark”. Ja, det stämmer ju fint in på mitt liv för tillfället. Fast Blake skäller inte. En sorgsen sång om ensamhet.
  3. Domino Dancing 5/5
    Åh, kära hjärtans så bra. En av mina absoluta PSB-favoriter. Ligger helt klart på min topp 3.
  4. I’m Not Scared 4/5
    Denna var en favorit då. Det sentimentala tilltalade mig (redan då). Bra än idag.
  5. Always on My Mind/In My House 5/5
    Tillåt mig citera mig själv: Åh, kära hjärtans så bra. En av mina absoluta PSB-favoriter. Ligger helt klart på min topp 3.
  6. It’s Alright 2/5
    Nä. Jag har aldrig riktigt förstått mig på denna houseiga sak. Inte alls min kopp te.

BETYG: PET SHOP BOYS – INTROSPECTIVE: 4,0

Retro: Pet Shop Boys – Actually

Igår toklyssnade jag alltså på Pet Shop Boys debutalbum och idag fortsatte jag mitt nörderi genom att spela uppföljaren på repeat, för att nu skriva några rader om LP:n ifråga: Actually från 1987.

  1. One More Chance 4/5
    Precis som Two Divided by ZeroPlease känns den medryckande och något udda producerade One More Chance som en perfekt albumöppnare. Många detaljer i den ack så spännande ljudbilden.
  2. What Have I Done to Deserve This? 5/5
    Denna hit är en av mina feta favoriter. Den är bara så… perfekt.
  3. Shopping 5/5
    Lite lustigt är det att ytliga människor tror att denna bit handlar om att… handla… när den i själva verket är en politisk sång om regeringens utförsäljning av ditt och datt. En poppärla i vilket fall som helst.
  4. Rent 5/5
    Texten! Melodin! Alltihop är popperfektion!
  5. Hit Music 4/5
    En låt om hitmusiken som spelas på radio. Kan ju knappast gå fel.
  6. It Couldn’t Happen Here 3/5
    En av de där såsiga PSB-låtarna som jag inte uppskattade förr i tiden (när jag var ett vithårigt gossebarn) men som jag har vett nog att tycka om idag. Melodin i verserna är dock inte ”all that” så betyget stannar på en trea.
  7. It’s a Sin 5/5
    Vi kan alla vår It’s a Sin så jag har inte så mycket att tillägga, annat än att jag är svag för låttexter om synd, sex, religion och ”förbjudna” tankar och känslor. I allmänhet alltså.
  8. I Want to Wake Up 3/5
    Mycket bra låt i midtempo (?). Åttiotalet skramlar och plonkar i bakgrunden och jag gillar det. Det blir dock ”bara” en trea i betyg just idag.
  9. Heart 5/5
    Denna lite bortglömda hit skrevs ju från början för Madonna som inte ville ha den. Synd på så rara ärtor; man kan riktigt höra Madonna sjunga Heart (med den ikoniska åttiotalsrösten, före sånglektioner etc.). Låten hade passat henne.
  10. Kings Cross 5/5
    Åh jistanes, så vacker den är, Kings Cross. Ännu en sån där melankolisk, seg PSB-låt som jag inte gillade då, men som jag stormälskar idag. Enormt fin.

BETYG: PET SHOP BOYS – ACTUALLY: 4,4

Retro: Pet Shop Boys – Please

För att göra livet roligare och för att inte bli uttråkad på mina resor till och från jobbet så har jag bestämt mig för att grundligt lyssna igenom samtliga Pet Shop Boys-album och ”recensera” dem.
Ett album per dag kommer jag att lyssna på, för att sedan skriva några rader om alstret i fråga.

Vi börjar naturligtvis från början. Året är 1986 och Neil Tennant och Chris Lowe har just släppt debut-LP:n Please. Spännande va!

Nej men ärligt talat så köpte jag inte PSB:s tre första album när de släpptes. Jag var helt enkelt för ung! Jo, jag gillade singlarna som hördes på Tracks men skivorna köpte jag (ännu) inte.

  1. Two Divided by Zero 4/5
    Detta är en sån där perfekt öppningslåt. Ej singelmaterial, men väl finemang som inledning. Lite mystisk och härligt blippbloppig.
  2. West End Girls 4/5
    Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått storheten med genombrottslåten. Idag gillar jag den skarpt, javisst, men när det begav sig var West End Girls ingenting för mig.
  3. Opportunities (Let’s Make Lots of Money) 5/5
    Denna fantastiska popbit har jag dock alltid älskat. Underbar är den!
  4. Love Comes Quickly 5/5
    Åh, en så vacker och hoppfull ballad detta är. Ganska bortglömd men den bör dammas av.
  5. Suburbia 4/5
    Albumversionen är mycket olik den singelversion som så småningom kom att släppas. Går igång på denna något ”lugnare” inspelning. Bra att slippa hundskallen (som ej är populära i vårt hundiga hem).
  6. Opportunities (Reprise)
    Detta är ingen låt så något betyg sätter jag inte.
  7. Tonight Is Forever 4/5
    För mig hänger spår 7, 9 och 11 ihop på något sätt. Mer eller mindre samma (härliga) känsla och melankoliska, desperata längtan.
  8. Violence 5/5
    Det tog bra många år innan Violence föll mig så hårt på den darrande underläppen att jag skulle belöna den med en full femma. Men nu är dagen kommen. Texten! Melodin! Soundet!
  9. I Want a Lover 4/5
    Så himla härlig! Men låten känns en smula som en demo; som om den inte är riktigt färdig än. Men! Jag gillar den skarpt; melodin, texten, soundet. Tidvis en smått hysterisk och desperat känsla och det går jag igång på.
  10. Later Tonight 3/5
    Finstämd ballad men på gränsen till lite för seg. Texten räddar låten.
  11. Why Don’t We Live Together? 4/5
    Även denna lite som en demo. Hade 7, 9 och 11 hottats upp lite i produktionen så hade de belönats med feta femmor.

BETYG: PET SHOP BOYS – PLEASE: 3,81

Miljödårar då och nu

helsingforsregionens miljötjänster

I fredags var jag på ”miljöutbildning” på jobbet, för att erhålla ett så kallat ekopass. (Eller ”ekopassi” som det så klart heter på finska – vad trodde du?!)
Då kom jag att tänka på när jag för närmare 20 år sedan hade ett förhållande med en tvättäkta miljöpartist (ni vet då, innan MP fick makt och vi började få bevittna hur skogstokiga och hycklande de är).
Denne unge man, vi kan kalla honom Rille, lärde mig att sopsortera ”på riktigt”. Dessförinnan hade jag sorterat lite slarvigare (dock förmodligen flitigare än gemene man, eller ”gemene hen” som det heter numera). Rille lärde mig att ta bort det lilla ”fönstret” på kuvert osv. På den nivån alltså.

Jo, Rille dårå, som är en väldans nära vän idag och som ingen av er kan identifiera; han var extrem på den tiden och är det kanske än idag. Men det hedrar honom, vilket jag kommer till senare.

För att skölja plastförpackningar utan att använda onödigt vatten så lät han vattnet som kom ur diskmaskinen skölja. Och för att klara sig med en liten kyl så ”tillverkade” han ett extra kylskåp genom att hänga ut en kundkorg utanför fönstret.
Så om ni såg en röd korg hänga på en husfasad på Kungsholmen så var det Rilles ”kylskåp”.

Exemplen är många och dessa minnen kom över mig när jag skaffade mitt ekopass. Jag hade förresten nästan alla rätt när det kom till sortering. Det här med att glasflaskor och -burkar ej ska blandas med dricksglas var en nyhet för mig.

Jo, jag sorterar vidare trots att jag (som jag har berättat tidigare) är skeptisk till vår sopsorteringshybris efter mitt besök i Brasilien och jättestaden Rio där ingenting sorteras.

All heder åt Rille. Han lever som han lär och beter sig inte som dessa vidriga ”miljömedvetna” hycklande ”kändisar” som dikterar hur vanligt folk ska leva medan de själva flänger runt i privatplan och bor i jättelika elslukande villor etc. etc.
Jag föraktar dem. Det finns en grej som jag hatar mer än det mesta, och det är hyckleri. Samt godhetsposörer.

Fotot: info från HRM (Helsingforsregionens miljötjänster). Det här med språk är viktiga grejer men nu slösades det eventuellt lite på papper.

Pet Shop Boys – Hotspot

Pet Shop Boys är en av de där popakterna som jag har följt från start och som jag lyssnar på än idag. Deras två senaste album Super (2016) och Electric (2013) har jag inte riktigt tagit till mig (jag kanske måste ge dem en ny chans; jag kanske bara har haft så mycket annat för mig) men idag släpptes så nya Hotspot.
Albumets två första singlar uppmärksammade jag när de släpptes men jag tyckte att de var en smula… sömniga (även om Dreamland har ryckt upp sig en smula vid det här laget; Burning the Heather är dock fortfarande ett litet frågetecken), medan den tredje – Monkey Business – kändes härlig redan vid första lyssningen.

  1. Will-o-the-Wisp 4/5
    Ja, jag var tvungen att googla titeln: something that is impossible to get or achieve. Aldrig hört! Med det sagt så är detta en skön upptempobit som låter som en pärla från förr.
  2. You Are the One 5/5
    Jo, vi har läst att PSB numera delvis bor i Berlin men alla dessa referenser till staden i fråga känns lite… töntiga? Ja, vi vet att Berlin är en fet bögstad där man kan pippa och partaja (jag fann min då blivande make – numera ex-make – på en gata i Berlin). Med det sagt: jag älskar denna lugna, typiskt PSB:iga låt som bland annat innehåller dessa rader:
    And every bird in the sky’s a performer
    A tingle-tangle, chittering and chattering
    By the fountain, spluttering and splattering
    Det kallas popkonst!
  3. Happy People 4/5
    Oj, detta låter som PSB på 90-talet. Soundet ger rejäla flashbacks. Lite Army of Lovers-vibbar dessutom. Faktiskt.
  4. Dreamland 4/5
    Det tog som sagt ett bra tag innan jag tog albumets första singel till mig. Nu belönas den med en svag fyra. Ett minus för de politiska inslagen i texten – jag är *SÅ HÄR* trött på ”kändisar” som uttrycker vänsterextrema åsikter om gränslösa samhällen och jadajadajada. Lägg av!
  5. Hoping For a Miracle 4/5
    Åh, så vackert och melankoliskt. Doftar mycket tidiga PSB.
  6. I Don’t Wanna 5/5
    En omedelbar favorit; medryckande och svängigt om en blyg kis som inte vill gå ut och dansa.
    In a song, he hears that rhythm’s a dancer
    And it won’t take no for an answer
    Suddenly, he thinks he might reluctantly
    Go looking for some company
    He summons up the energy
  7. Monkey Business 4/5
    Nåt slags sjuttiotalssväng (?) på nya singeln. Kommer aldrig att hamna på någon lista över PSB:s bästa singlar, men en svag fyra får den nu av mig i alla fall. För nu.
  8. Only the Dark 5/5
    Lugnt och ack så romantiskt. Återigen en ”gammal” PSB-låt.
    Don’t be scared
    For only the dark
    Can show you the stars
    I’ll be there
    The moment the dark
    Reopens your heart
  9. Burning the Heather 2/5
    Gitarriga balladen som släpptes som singel nummer två, och som jag inte förstår mig på. Men jag lärde mig att ljung heter heather på engelska. Alltid nåt.
  10. Wedding in Berlin 4/5
    För det första så tycker jag att det är festligt att Mendelssohns brudmarsch samplas i denna härliga dänga. För det andra så gillar jag den enkla texten om ”varför vi gifter oss idag”. Bra avslutning!

Härligt med ”bara” tio låtar, så som det alltid var förr i tiden (10 eller 12 spår). När vissa album släpps numera så innehåller de upp mot 20 bitar och det är ju på tok för mycket. (Nästan) Allt var bättre förr.

När jag nu skummar igenom mina betyg för var och en av låtarna så inser jag att jag gillar LÅTARNA mer än ALBUMET som helhet. Så tokigt det kan bli.

Värdelösa föräldrar och störiga minoritetsmänniskor

Idag när jag var ute på lunch hände någonting som jag inte upplevt på sisådär 25 år: en ung grabb skrek ”bögjävel!” efter mig. Jag blev helt paff.
På nittiotalet hände ju sådant här konstant – ja, nästan dagligen faktiskt.
Men nu?
2020?

Hade jag inte blivit så paff så hade jag svarat på ”tilltalet” men nu gjorde jag ju inte det. Det paffigaste av allt var att zigenarpojkens mor inte brydde sig om sonens uppförande.

Och just såna där likgiltiga (VÄRDELÖSA) föräldrar har jag råkat ut får SÅ många gånger tidigare. Som den där gången då en muslimgosse spottade på mig i Stockholms tunnelbana medan hans förtryckta insvepta mor lät det hela passera.

Jag är trött på:

  • värdelösa föräldrar
  • minoriteter som kräver förståelse och daltande medan det ta mig fan hela jävla tiden är människor ur just dessa minoriteter som ger sig på oskyldiga hederliga medborgare

Tvi vale, säger jag.
Mitt tålamod har varit slut i många herrans år.
Här finns ingen tolerans för de intoleranta.

Innehållsrik men sömnlös vecka

Det blev (hittills) en bra – men en smula tröttsam – vecka det här. Mina sömnproblem, nej!, mitt sömnHANDIKAPP, gjorde sig påmint. Inte bra. Gjorde klart på nya jobbet att jag rent fysiskt inte kan jobba annat än väldigt regelbundna tider. Annars blir min rytm uppfu*kad. Helt okej.

[Bildbevis nedan]

Blake var med mig på jobbet. Till allas stora glädje, ska tilläggas.

Kvällstid har vi kollat på serien The Crown på Netflix. Blake har ju upptäckt det här med att det ”rör sig” på skärmen och inte minst noterar han när djur visas i bild. I The Crown dyker det konstant upp hundar och hästar, så Blake gillar serien även han.

Igår klippte jag mig i stadsdelen Gårdsbacka, så nu ser jag ut i håret som alla förortsblattar.

Idag besökte jag Svenska litteratursällskapet där jag träffade två viktiga personer från Åbo Akademi. De kontaktade mig, via min fantastiska blogg, för ett halvår sedan och ville ha med mig i ett slags projekt som innehåller de flesta komponenter som gör mig glader: musik, språk och till och med en smula politik. Musiken (i det svenskspråkiga Finland) var nu grunden i det hela ändå.

Jag berättade allt om mitt enorma musikintresse och om ”musiken i vardagen”, som projektet kallas.
Ni kan ju tänka er vilken mundiarré jag drabbades av när de frågade varför jag har ”personligt, pop och politik” som bloggslogan, när jag just hade förklarat att jag inte gillar att man blandar ihop musik och politik. (”Var sak på sin plats!” är ett bra motto på samtliga plan här i livet.)

Jag avskyr som bekant att någon vokalist som levt i en skyddad bubbla fullproppad med likasinnade i hela sitt liv plötsligt ska börja diktera för ”mannen på gatan” vad han ska tycka och tänka om saker och ting, som Vokalisten inte har någon erfarenhet av alls. Oj, vad jag tog ton. Skämt åsido. ”Kändisars” så kallade åsikter kastar jag omedelbart i soptunnan.
Trots mina lugna nordiska gener så är jag väldigt passionerad när jag GÅR IGÅNG.

Jag fick tala om hur mycket jag saknar LP-skivans tid. Ni vet de där gyllene åren innan musik blev slit-och-släng, då man noga inhandlade sin musik och sedan lyssnade från början till slut, samt läste texterna i konvolutet. Man skippade inte de där spåren som inte kändes så intressanta där och då på studs. Det är ju de där mellanspåren som lever kvar än idag, i skymundan. Pärlorna finns mellan hitsen, helt enkelt.

Vi talade om hur mycket jag älskar Eurovision och om det att det intresset kom till av att jag älskar och fascineras av allt som har med språk att göra (ja, ni hör ju själva hur jag fick kombinera allt jag diggar). Samt om hur språkintresset vaknade av att jag växte upp i en tvåspråkig miljö och tidigt insåg att saker och ting inte alltid går att översätta, trots att man använder de ”rätta” orden, eftersom ett språk är så komplext med känslor, traditioner, historia etc. etc.

Jag fick tala om mitt stora karaokeintresse och om hur denna ”obetydliga” lilla hobby botade min sociala fobi och allmänna människoskräck. (Och om min signaturmelodi ”Det börjar verka kärlek banne mig”.)

Och eftersom temat i grunden var finlandssvenskt så sa jag också att jag ogillar att de på finlandssvensk radio om och om igen spelar gamla rikssvenska hits när jag hellre vill upptäcka för mig nya finlandssvenska vokalister (som sjunger på dialekt! eftersom jag går igång på dialekter).
Och eftersom jag är som jag är så lade jag till att jag på samma sätt avskyr att de finlandssvenska dagstidningarna är så fruktansvärt Sverigebesatta. ”Om jag vill läsa om Sverige så kan jag göra det på svenska nyhetssiter. I finlandssvenska medier vill jag läsa om FINLAND på SVENSKA.”

Och allra sist fick jag sagt att jag hatar och föraktar allt som har att göra med Hip hop och rap. ”Varför då?” ”Det är aggressivt och texterna är människofientliga och våldsamma.”
Ja, så är det. Och jag står för min gaggiga åsikt.
Jag tackade för kaffet och gick.

kim da costa

Irritationsmoment i vardagen

Innan jag åker till jobbet tänker jag bjuda på ”irritationsmoment i vardagen” (har åkt mycket spårvagn och metro på sistone, och det märks).
Alla har vi ibland lite dåliga, förbjudna tankar. Det är mänskligt.
Brasklapp: Detta är en smula humoristiskt (men ändå på blodigt allvar) så ta inte åt dig. Vill inte kränka nån lättkränkt.

IRRITATIONSMOMENT I VARDAGEN

– Människor med krimskrams som hänger på väskan. Ni vet gosedjur och reflexer och andra ”smycken”. De hänger och flänger och fastnar i saker. Fult! Plottrigt!
– Ryggsäckar. Är du över 14 så är du för gammal för ryggsäck. Såvida du inte traskar runt i fjällen eller nåt.
– Plottriga människor överlag. Stilrent är snyggt.
– Afrikaner som tror sig vara afroAMERIKANER fastän de de facto är typ somalier bosatta i en nordisk förort. Sluta bete er och se ut som gangsterrappare från Harlem.
– Långsamma människor. Värst är de som dessutom är korta och knubbiga eftersom de rör sig pingvinaktigt med utsträckta armar och tar upp om möjligt ännu större utrymme där de – långsamt – vaggar fram.
– Luggar som fastnar i ögonfransarna (gärna med klibbig mascara). Det svider i mina egna ögon när jag tvingas iaktta ert hysteriska blinkande.
– Hår som uppenbarligen irriterar då det hela tiden måste strykas bort från ansiktet. Gud skapade hårspännen av en anledning. Använd dem, som vi normalbegåvade människor gör.
– Snygga människor med fula frisyrer. Sånt slöseri.
– Föräldrar med fler barn än de kan hantera.
– Människor som äter på allmän plats (om ej restaurang).
– Mysbyxor. De hör hemma i hemmet. Och bara där.
– Par där den ena går ett par meter bakom den andra. Om de är så trötta på varandra så borde de göra slut och sluta att – själviskt – ockupera en annan människa som skulle kunna uppskattas av någon ofrivillig singel.
– Såna där sena as som sliter upp tågdörrarna så att tåget försenas och _alla_ blir sena bara för att dessa slashasar var sena. (Metron går dessutom med fem minuters mellanrum, så om fem minuter är en katastrof för dig så bör du se över dina prioriteringar.)
– Snipkäftar och buttra typer. Le lite för f@n.
– Såna som noggrant väljer sittplats i kollektivtrafiken. De vaggar runt och väljer med omsorg och byter plats och håller på – och vips var det dags att kliva av. Bara sätt dig ner på första lediga säte, håll käften och bara åk. Du åker några stopp i kollektivtrafiken, inte på nån j@vla jorden-runt-resa.
– Tiggare. Obs! Jag har inte stött på EN ENDA tiggare i metron, på bussen eller på spårvagnen under mina dryga tre år i Helsingfors. Fatta! Men minnena av ”hej hej” och aggressiva tiggare som följer efter folk som kliver av tuben i Stockholm plågar mig ännu.
– Långhåriga (oftast ”snygga” brudar) som kastar med håret så att det loppiga svallet vidrör oskyldiga medmänniskor.
– Människor som helt sonika börjar tafsa på din hund (och naturligtvis helt ignorerar dig).
– Och så alla dessa apor som stannar precis framför rulltrappor eller entréer. Sinnessjukt beteende.

Ha en bra dag.
Uppför er gärna. 💁🏻‍♂️