vinter – Sida 2 – Kim da Costa

Privat: Plötsligt kom fru Vinter tillbaka

Ja, jag anade vårdoft häromdagen men det hade jag inte mycket för, ty plötsligt klampade fru Vinter in i stugvärmen. Hon sparkade av sig de grova kängorna i hallen, buffade upp frillan framför spegelväggen i hallen och därefter ställde hon sig under köksfläkten, tände en Blend och väste med sin karakteristiska whiskystämma: ”Finns det kaffe? Näskaffe. Fyra teskedar och en skvätt mjölk!”
vinter vintervy
sebbe sebbe

Privat: Nyårshelgen [Bildextra]

Här bjuder jag på ett gäng bilder från nyårshelgen – mitt bästa födelsedagsfirande sedan nån gång på 80-talet.

sebbe — Nyanlända tände vi brasan för att värma upp villan och oss själva.

Efter en god natts sömn klev jag upp för att arbeta. Passade på att snoka runt och fotografera snön.

Vi tog en promenad. Snöälskaren Sebbe glad och okopplad.

I den vackra trädgården hade värdparet skottat upp små gångar som Sebbe ilade runt i.

Jag hamnade framför TV:n i källaren. Tittade på Gospel Channel Scandinavia och mådde dåligt.

Promenad ner till sjön. Snö upp till knäna!

Två förälskade herrar och ett litet hundhuvud.

Jo, jag kämpade och kämpade och tog mig fram i snigelfart.

Fler gäster anlände, jag fick födelsedagspressa och det blev lunch och därefter spelkväll och en massa sprit.

På nyårsdagen låg Sebbe och tog igen sig lite.

Han gick snart ut på sin kissrunda. (Ensam.)

Jag gick från fönster till fönster och fotograferade.

Snart dök han upp vid ytterdörren. *Krafs, krafs*

Nyårskvällen: film och snacks i källaren.

Dagen därpå åkte jag hem. Sebbe blev kvar i ytterligare några dagar.

Simmar i snö

Jo men jag måste ju berätta en kul grej.
Igår, när han kommit hem från ännu en helg på landet, var Sebbe och jag på väg in och vi genade som vanligt runt knuten. På vintrarna brukar där ligga undanplogad snö i en stor, stor kompakt hög, så vi har för vana att helt enkelt inte gå runt, utan snarare över den.
Igår var snön väldigt porös, men det visste varken Sebbe eller jag. Han tog ett redigt kliv upp på högen och *tjoff* så försvann han. Han syntes knappt; det såg ut som att han dök och förtvivlat försökte simma. Mycket dramatiskt, så klart, men jag kunde naturligtvis inte låta bli att stormflabba.