Gårdagen var (som sagt) en väldigt jobbig dag, men nu är den över och jag började denna tisdag med en extremt snabb cykeltur (för att bli av med inte bara gubbfläsk utan även med spänningar och aggressioner). Möte med favoritflatan på det och allt känns bättre…
Igår när vi var ute på vårt uppdrag med grabbarna (bild nedan) så gjorde Sebbe succé. Han fann en dammvippa (ett av svenskans härligaste ord, är det inte?) som såg otroligt fluffig och rolig ut och ja… han ville väl helt enkelt para sig med den…
Aja, nu ska jag snabbsteka en omelett. Det blir en lång dag det här; väldigt mycket på jobbet, i privatlivet och i världspolitiken. Tja.
Förresten. Jag träffade en ny människa igår. Hon frågade mig hur länge jag har varit vegetarian och jag svarade: ”hmm, sedan jag var 19”. Hon: ”Och nu är du..?” Jag: ”Nu är jag 22”. Hon gick på det.
Etikett: vänner
Jobbig dag på många plan…
…Och Sebbe och jag har varit på uppdrag hela kvällen.
Mer om det nån annan gång, men ja, vi har umgåtts med judiska bögar. Så mycket kan vi konstatera.
Sebbe ligger på golvet, med huvudet på en kudde, och snarkar. Jag ska göra detsamma – dock inte på golvet.
”Du ser bra ut”, fick jag förresten höra ikväll, ”du har gått ner i vikt”.
Jo, jag kunde knappt andas eftersom jag ”befann mig i centrum” och drog in både kinder och mage och spände alla muskler jag har. Men jag tackade för komplimangen.
Flyttgubben i mig
Om ni undrar hur jag har spenderat eftermiddagen/kvällen så kan jag avslöja (underbart ord: av-slöja) att jag hjälpt en väninna att flytta. Jag var sen, sen pga jobb men hann ändå bära en del. Naturligtvis invigde vi kvarterskrogen så nu är vi mätta på tuben på väg hem.
Dusch väntar och därefter kastar jag mig i soffan och ser de fyra sista episoderna av Desperate Housewives (säsong 5) och laddar inför arbetsdag 8/14. Ja, jag är halvvägs nu. Älskar mitt jobb.
Man måste göra intryck på sina nya grannar!
Sebbe med damsällskap.
Hemlige gästen har lämnat mig
Min hemlige gäst kom från fjärran land. Jag och Sebbe mötte upp honom vid tuben och det värmde i hjärtat att återigen få se hans svarta lockar (ja, även ett gäng eleganta grå strån). ”Här var det hemtrevligt som vanligt”, sa han när han klev in i det Milrellska hemmet och jag var inte sen att hälla upp ett avkopplande glas rött. Han var trött; han hade rest hela dagen. Lite mat serverade jag honom medan Sebbe åt torrbacon och vi samtalade om livets stora frågor.
Att man, ju äldre man blir, snabbare kommer över sina ex – beror det på att man lärt sig hur man gör, eller beror det på att man faktiskt inte släpper dem lika nära? Att man inte är lika naiv? Att man väljer att hela tiden hålla dem lite, lite utanför den där innersta hjärteroten?
Stora frågor som sagt och vi kom väl inte riktigt fram till något slutgiltigt svar.
Båda hade vi haft en lång dag och det röda mustiga koshervinet fick sakteliga ögonlocken att hänga så vi bestämde oss för att gå och knyta oss.
Jag sov, mina vänner. Jag sov! Som jag sov! Som en stock. Som ett barn. Jag vet nu att lösningen på allt är en man i hemmet.
Jag vaknade utvilad och glad. På med kläderna och ut i snöyran. Är på jobbet nu och den hemlige gästen är på väg till Arlanda. Vi ses snart igen – om ganska exakt en månad.
Bild 1: Gott vin.
Bild 2: Gästens resväska plogade vägen för Sebbe.
Bild 3: Gästen.
Bild 4-5: Familjen Milrell.
Vilken bra dag
Tandjäveln gjorde riktigt ont hela gårdagen. Ja, den där som jag fick lagad förra veckan (det var en gammal lagning som gått sönder och jag trodde då att det var det som gjorde ont).
I morse ringde klockan fem i nio och nio prick ringde jag och fick en akuttid. När jag lade på undrade jag lite varifrån mitt solskenshumör kom. Jag hade kvittrat och skojat till det lite i telefon nämligen; mycket olikt mig. Sedan gick allt som på räls. Lämnade Sebbe hos Polaren och gick till käftis – den här gången en trevlig stor donna med östklingande namn. Det blir rotfyllning. 2800 kr. Nästa behandling på min födelsedag. Det gjorde redigt ont när hon rotade i käften min och bedövningen ville inte ta. Detta är för övrigt ett genomgående tema i mitt liv och i min personlighet; jag behöver mycket av allt. Jättestarkt kaffe, extremt kryddad mat, mycket sprit i drinkarna, det tyngsta sömnmedlet som finns på marknaden, de värsta antidepressiva osv. Efter fyra feta sprutor kände jag till slut äntligen inte så mycket. Skönt efteråt. Skönt att ha ett bedövat ansikte, att inte känna smärta.
Efteråt träffade jag Sebbe och Polaren och vi strosade från Odenplan till Gamla Stan och vidare till Slussen där det vankades mat. Tunnbrödsrulle med sojakorv för mig (45 kr) – jag vet att ni undrade. Det blev inte så mycket mat dock, eftersom jag inte riktigt kunde kontrollera fejset och maten rann hit och dit och jag bet mig såklart i läppen och.. ja.
Därefter superstros på Söder. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Avslutningsvis promenerade Sebbe och jag hem och nu ska han sova och jag sitter och hoppas att bedövningen inte släpper än på ett tag… Hoppas även att pillren jag äter för foten verkar även mot käftsmärtan när den kommer.
Ikväll kanske jag tar på mig finblusen och går på ARABISK BÖGKLUBB. Ja, i Stockholm finns allt.
Älska Stockholm!
