Nu ska jag bjuda på ännu ett av mina episka språkrelaterade inlägg, och det gå ju ni igång på!
Idag på jobbet överhörde jag en far som talade med sitt barn. De var svenskspråkiga och talade alltså svenska med varandra. Det lät ungefär så här: ”Bla bla, på svenska, bla bla, lumilauta. Lite mer bla bla på svenska, bla bla lumilauta.”
Då kom jag att tänka på att det inte finns nåt svenskt ord för snowboard. (Väl?) Så fattigt!
Så när man talar om en snowboard så varför ska man använda det engelska ordet när det andra inhemska språket har ett eget ord? Alltså sa så klart dessa finlandssvenskar ”lumilauta” istället för ”snowboard”.
LUMILAUTA=SNÖBRÄDA. (Rak översättning.)
I finskan hittar man gärna på egna ord för saker och ting, istället för att göra sig till med engelska ord och uttryck. Det tycker jag är festligt! Varför gå över ån efter vatten, liksom?
Fotot har ingenting med inlägget att göra. Det är bara Blake som tittar på Bamse.
Idag blev det så där tokigt igen, flera gånger. Alltså att finlandssvenskar i butiken där jag arbetar just nu, talade svenska sinsemellan och sedan finska till mig.
Och alltid blir de lika glada och förvånade när jag svarar på brötig stockholmsk västgötska. Vid ett tillfälle var samtliga (!) i butiken svenskspråkiga. Mitt öra snappar upp allt! Då printade jag dessa för min namnbricka->. Det kändes så himla komiskt alltihop. ”Vi talar även svenska här hos oss”, kvittrade jag sedan.
Språk är lajbans. Ett språk är ett helt eget universum, som jag brukar säga. Och i Finland talar vi svenska. Också.
Det var även ett par grabbar från Sverige som talade värmländska (eller nåt) med varandra och sedan kämpade med finskan med mig. De blev lyckliga när jag svarade på svenska.
Min chef blev lite imponerad.
Det verkar bo fler svenskspråkiga i Åggelby där jag arbetar nu, än i slummen där jag jobbade tidigare. Bra så. Mindre arabiska. Mer svenska.
Äntligen måndag. Jag älskar vardagen och avskyr påtvingade helger, som valborg eller 1 maj eller vad det nu var för sossetrams som vi just var tvungna att genomlida. Usch.
Jag hittade en gammal pärm med tidningsurklipp från 1992. Där fanns en folder med bilder och intervjuer med den finska favoriten Kikka (RIP). Jag blev eld och lågor och gjorde ett kollage. Jag kanske borde skriva ett längre inlägg om varför jag älskar Kikka, men här är ett inlägg från i fjol, i samband med att det gjordes en radiodokumentär om denna legendar: Kikka!
Jag lyssnar för övrigt väldigt mycket på finsk musik just nu; det görs så vansinnigt mycket bra POP i det här landet och det är ack så synd att så väldigt få människor förstår det skogstokiga finska språket. Jag tackar dagligen mina föräldrar för att de lärde mig finska. Även om min finska är långt, långt ifrån perfekt. 1000 tack!
På den tiden (70- och 80-tal) var det superfult att tala finska i Sverige och jag har flera kusiner som hade föräldrar som inte var lika raka i ryggraden som mina – de talar ingen som helst finska idag.
Synd.
För dem.
Finskan är ett fantastiskt språk. Men ja, svenskan är – och kommer alltid att vara – mitt förstaspråk. Det vill säga det språk som jag tänker på, drömmer på, och inte minst RÄKNAR PÅ.
Dessa fyra album har jag just nu på shuffle:
Paula Koivuniemi ”Elämästä” Laura Voutilainen ”Miks ei” Sanni ”Trippi” Antti Tuisku ”Valittu kansa”
Lyssna på dessa alster om du vill höra god finsk – nutida – musik.
Blev irriterad häromdagen då en kvinna gjorde narr av vår kines på jobbet (och detta var inte första gången). Kinesen förstod nämligen inte ordet PYÖRÄILYKYPÄRÄ (cykelhjälm) (can you blame him?). Så hon fnittrade och suckade och himlade med ögonen. Jag blev illa till mods.
Man måste faktiskt visa lite förståelse för att en person som bott i landet i bara ett par år inte vet vad ordet PYÖRÄILYKYPÄRÄ betyder.
Ni kanske tror, pga min ovänliga inställning till ”flyktingar” som är vuxna män som låtsas vara barn och som inte har flytt från något annat än ett tradigt liv, att jag på nåt sätt är emot invandring. Då har ni ju fel som vanligt.
Jag har ingenting emot människor med en sund och mer eller mindre västerländsk attityd och livssyn, som vill komma till ett annat land och bli en del av gemenskapen. Som inte bara sitter hemma i ghettot och gnäller och kräver. Som jobbar hårt trots att vissa ibland fnissar och suckar och himlar med ögonen.
Och då får man faktiskt ha förståelse för att de kanske inte vet vad ord som PYÖRÄILYKYPÄRÄ betyder.
Vad jag har någonting (mycket) emot är människor som pga tradition, kultur, religion anser att jag ska dödas för att jag är fjolla. Eller som vill slå ned mig på grund av att jag bär en davidsstjärna runt halsen. Eller som tycker att kvinnan är underordnad mannen. Såna vill jag inte ha i min närhet (visst är jag tokig!). Såna mähän ska åka hem. (Jag vill även skicka UT beslutsfattare som skapat detta kaos, där ”nyanlända” (hatar detta pursvenska modeord) prioriteras framför ursprungsbefolkningen. Som inte ser sambanden mellan bostadslöshet samt fattigpensionärer etc., och massinvandring. Ut med dem bara. Stämpla ut och dra.)
Så. Om nån, som arbetar hårt och vill bli en del av samhället, inte vet vad PYÖRÄILYKYPÄRÄ betyder – himla inte med ögonen, ditt jävla pucko.
Det blev (hittills) en bra – men en smula tröttsam – vecka det här. Mina sömnproblem, nej!, mitt sömnHANDIKAPP, gjorde sig påmint. Inte bra. Gjorde klart på nya jobbet att jag rent fysiskt inte kan jobba annat än väldigt regelbundna tider. Annars blir min rytm uppfu*kad. Helt okej.
[Bildbevis nedan]
Blake var med mig på jobbet. Till allas stora glädje, ska tilläggas.
Kvällstid har vi kollat på serien The Crown på Netflix. Blake har ju upptäckt det här med att det ”rör sig” på skärmen och inte minst noterar han när djur visas i bild. I The Crown dyker det konstant upp hundar och hästar, så Blake gillar serien även han.
Igår klippte jag mig i stadsdelen Gårdsbacka, så nu ser jag ut i håret som alla förortsblattar.
Idag besökte jag Svenska litteratursällskapet där jag träffade två viktiga personer från Åbo Akademi. De kontaktade mig, via min fantastiska blogg, för ett halvår sedan och ville ha med mig i ett slags projekt som innehåller de flesta komponenter som gör mig glader: musik, språk och till och med en smula politik. Musiken (i det svenskspråkiga Finland) var nu grunden i det hela ändå.
Jag berättade allt om mitt enorma musikintresse och om ”musiken i vardagen”, som projektet kallas. Ni kan ju tänka er vilken mundiarré jag drabbades av när de frågade varför jag har ”personligt, pop och politik” som bloggslogan, när jag just hade förklarat att jag inte gillar att man blandar ihop musik och politik. (”Var sak på sin plats!” är ett bra motto på samtliga plan här i livet.)
Jag avskyr som bekant att någon vokalist som levt i en skyddad bubbla fullproppad med likasinnade i hela sitt liv plötsligt ska börja diktera för ”mannen på gatan” vad han ska tycka och tänka om saker och ting, som Vokalisten inte har någon erfarenhet av alls. Oj, vad jag tog ton. Skämt åsido. ”Kändisars” så kallade åsikter kastar jag omedelbart i soptunnan. Trots mina lugna nordiska gener så är jag väldigt passionerad när jag GÅR IGÅNG.
Jag fick tala om hur mycket jag saknar LP-skivans tid. Ni vet de där gyllene åren innan musik blev slit-och-släng, då man noga inhandlade sin musik och sedan lyssnade från början till slut, samt läste texterna i konvolutet. Man skippade inte de där spåren som inte kändes så intressanta där och då på studs. Det är ju de där mellanspåren som lever kvar än idag, i skymundan. Pärlorna finns mellan hitsen, helt enkelt.
Vi talade om hur mycket jag älskar Eurovision och om det att det intresset kom till av att jag älskar och fascineras av allt som har med språk att göra (ja, ni hör ju själva hur jag fick kombinera allt jag diggar). Samt om hur språkintresset vaknade av att jag växte upp i en tvåspråkig miljö och tidigt insåg att saker och ting inte alltid går att översätta, trots att man använder de ”rätta” orden, eftersom ett språk är så komplext med känslor, traditioner, historia etc. etc.
Jag fick tala om mitt stora karaokeintresse och om hur denna ”obetydliga” lilla hobby botade min sociala fobi och allmänna människoskräck. (Och om min signaturmelodi ”Det börjar verka kärlek banne mig”.)
Och eftersom temat i grunden var finlandssvenskt så sa jag också att jag ogillar att de på finlandssvensk radio om och om igen spelar gamla rikssvenska hits när jag hellre vill upptäcka för mig nya finlandssvenska vokalister (som sjunger på dialekt! eftersom jag går igång på dialekter). Och eftersom jag är som jag är så lade jag till att jag på samma sätt avskyr att de finlandssvenska dagstidningarna är så fruktansvärt Sverigebesatta. ”Om jag vill läsa om Sverige så kan jag göra det på svenska nyhetssiter. I finlandssvenska medier vill jag läsa om FINLAND på SVENSKA.”
Och allra sist fick jag sagt att jag hatar och föraktar allt som har att göra med Hip hop och rap. ”Varför då?” ”Det är aggressivt och texterna är människofientliga och våldsamma.” Ja, så är det. Och jag står för min gaggiga åsikt. Jag tackade för kaffet och gick.
