Om ni, liksom jag, är intresserade av Israel och judendomen så tycker jag att ni ska lyssna på podden Judefrågan.
Den legendariska Jean-Pierre Barda gästar det senaste avsnittet och ett ljuvligt och intressant samtal uppstår.
Jag lyssnar via Apple podcasts, men du kan lyssna även exempelvis här. Det finns många oerhört intressanta och informativa avsnitt, så lyssna loss, vetja!
Efter att ha lyssnat på podden så började jag lyssna på Army of Lovers. Första gången jag hörde dem (”Ride The Bullet”, som just hade släppts) så var det på Sveriges Radio. Jag låtsades vara sjuk och var hemma från skolan. Jag kan än idag känna hur jag får tvångsmässigt ont i halsen när jag hör låten, och ”febern” den stiger… Jag var väl 14, tror jag, och skolkade en del då jag var ett mobbat, finnigt (och jag menar inte akne – jag har har aldrig lidit av akne, faktiskt) bögbarn och trivdes bäst ensam hemma. Och så kom Army of Lovers! Wow, liksom.
Några år senare studerade jag i Vasa, Finland, och vi spelade den nysläppta ”Israelism” om och om igen i min studentbostad. Ännu fler år senare var jag tillbaka i Sverige och vi spelade den då nysläppta ”Give My Life” på alla våra förfester i Stockholm. Och tänk att jag jättemånga år senare drev en hemsida som hette israelism.se, där jag skrev om Israel.
Oj, vilka minnen. Och nu sitter jag i Helsingfors och lyssnar på dessa popmästerverk. Jag älskar popmusik.
Till minne av Hersh Goldberg-Polin, 23, Eden Yerushalmi, 24, Ori Danino, 25, Alex Lubnov, 32, Carmel Gat, 40, Almog Sarusi, 25, som hittats mördade i en tunnel i Gaza. Enligt preliminära uppgifter hade de skjutits i huvudet strax innan de hittades.
Goldberg-Polin, Yerushalmi, Danino, Lubnov och Sarusi kidnappades när de firade livet på Nova-festivalen den sjunde oktober i fjol, medan Gat kidnappades på kibbutz Be’eri.
I nästan elva månader satt dessa vackra själar kidnappade av Hamas, som många dåraktiga människor hurrat för och hyllat även på våra gator och torg, innan de avrättades. Istället för att låta dem komma hem till sina nära och kära mördades de. Grymheten är monumental.
Här kommer ett försenat inlägg (jag har faktiskt haft semester), men nu bjuder jag äntligen på några bilder från March in support of Israel and the remaining hostages, som ägde rum på dagen tio månader efter den fasansfulla terrorattacken och krigsinvitationen den sjunde oktober 2023. Vi samlades vid Aleksis Kivi-statyn i Helsingfors, där flera bra tal hölls (hittar jag dem inspelade någonstans så kanske jag publicerar dem vid ett senare tillfälle).
Själv blev jag ombedd att hålla högtalaren. Jag är ju verkligen känd för att vara en fysiskt stark och härlig karlakarl… (Se bildbevis.)
Efter talen tågade vi till Senaststorget (se kort video nedan).
Som en gravt homosexuell (eller -emotionell, som jag brukar säga) man måste jag ryta till. (Inte en dag utan att jag måste brusa upp!)
Alla dessa töntiga, lismande föreningar, organisationer, varumärken av vad som helst o.s.v. som smäller upp regnbågssymboler överallt, men som bara slår in öppna dörrar… Jämför exempelvis BMW och BMW Middle East. Så otroligt patetiskt. Oooh, tänk om de skulle våga riskera nåt i det svårt homohatiska Mellanöstern (minus Israel). Så tokigt det skulle vara!
Jag såg också en människorättsorganisation som basunerade ut hur gayvänliga de är. För bara några veckor sedan var de ack så Hamas-vänliga trots att Hamas vill ha ihjäl alla HBT-personer i denna värld.
Det är så äckligt.
Jag kom att tänka på detta när jag kom ut från apoteket i morse. Det nyöppnade apoteket som ligger i sjukhusbyggnaden där jag nyligen tillbringade tid på intensiven och där sjuksköterskan skämdes då hon tog för givet att jag varit gift med en kvinna (jag skrev om detta då). Jag tyckte ju inte att hon behövde skämmas det minsta, ty det ÄR så att man UTGÅR ifrån att folk är heterosexuella eftersom de allra flesta ÄR det. INGET KONSTIGT.
Men varför flaggar då samma sjukhus med ett tiotal regnbågsflaggor utanför entrén? De betyder ju ingenting. Bara godhetssignalering.
Som gravt homosexuell/-emotionell man är jag spytrött på dessa flaggor. De representerar inte mig och de representerar inte längre någonting fint. Det är heterosexuella personer som kallar sig ”queer” (och som har lustiga frisyrer i fantasifulla färger) som har tagit över denna flagga.
Alla dessa varumärken som låtsas vara HBT-vänliga – var fanns de för 20-30 år sedan när det inte var helt kosher att vara H eller B eller T?
Om opinionen skulle vända (eller egentligen: NÄR den vänder, tack vare de hysteriska människorna som jag skrev om här ovan, som bara sabbar och förstör allt) så kommer dessa varumärken och organisationer och föreningar att dra öronen åt sig. Samma med lismande politiska partier. GLÖM ALDRIG hur de svenska Socialdemokraterna strök HBT ur den där programpunkten* för att blidka de homohatande muslimerna. Vilka hycklande, maktkåta svin.
Slut på dagens (första) utbrott.
*Tro och solidaritets ställning som sidoorganisation till Socialdemokraterna, med en adjungerad representant i partiets verkställande utskott, har länge varit föremål för debatt. Förbundet har varit en tydlig röst för en human flyktingpolitik, och har varnat för att islamofobi får prägla det politiska samtalet. Samtidigt har de varit omskrivna för sitt samarbete med Sveriges muslimska råd och anklagelser om att liera sig islamister. En tidigare kontrovers handlar om att skrivningar för att värna hbtq-personers rättigheter ströks ur ett manifest för S-muslimer, som antogs av styrelsen för Tro och solidaritet. Den dåvarande ordföranden försvarade saken i en debattartikel med rubriken ”S-muslimer kan inte förväntas ha samma förståelse för HBT-personer”.
