Kombinationen av att jag går i terapi och att jag går igenom mina gamla dagböcker har fått mig att fundera mycket på det här med mänskliga möten.
Jag tror inte på slumpen. Jag tror att varje möte har något slags betydelse. Liten eller stor. Eller kanske enorm. Det kan vara någon som irriterar dig i matbutiken som får hela din dag att kännas pissig. Eller så möter du någon fantastisk människa som vänder upp och ner på allting.
Jag läste i min dagbok från 1993 att en människa som jag träffat ”av en slump” ville bjuda med mig på en resa. Jag hade verkligen ingen lust att åka, skrev jag. Men det gjorde jag. Hade jag inte åkt på den där resan så hade jag inte träffat en person som kom att betyda oerhört mycket för mig. Vi har inte haft någon kontakt på över 20 år men han blev en betydelsefull pusselbit i mitt liv.
Eller den där gången när jag skulle välja vilken stad jag skulle studera i. Jag kom in på samma utbildning i två städer och jag valde väl rätt, eftersom jag där träffade en person som hjälpte mig att acceptera mig som jag är och på så vis kom att ha en alldeles enorm inverkan och påverkan. Hur skulle mitt liv se ut idag om vi inte hade träffats ”av en slump”? Jag kan inte ens föreställa mig ett annat scenario.
Eller när jag träffade min numera före detta make. Hade jag inte lärt känna min vän J och han flyttat till Berlin så hade jag aldrig åkt dit och där ”av en slump” mitt på gatan träffat min då blivande make, som även han (fastän vi numera är skilda), kom att betyda oerhört mycket för mig.
Samma sak med avslutade kärleksrelationer överlag. När det gör som mest ont så önskar man att man aldrig hade träffat personen i fråga, men med tiden så hajar man varför man gjorde det. Man kanske lärde sig någonting. Eller lärde den andra något. Men ”fick ut” någonting av det hela.
Så nej, jag tror inte på slumpen. Jag tror att vi är på rätt plats just exakt när vi ska vara det. Titeln på 2007 års bloggbok handlar om just detta. Jag samtalade med en vän en fredagskväll. Jag ville bara stanna hemma men kände att jag kanske skulle komma att missa någonting. ”Tänk om detta är kvällen då något underbart händer”, pep jag i luren. Min vän försäkrade mig om att så inte var fallet. ”När det väl kommer att hända ’något underbart’ så kommer Universum se till att du är på plats.”
Så är det.
Tänk om detta är kvällen då något underbart händer.
Året var 1993 och detta gubbåbäke var 18 år. Tänker nu berätta för ungdomarna hur det här med sociala kontakter fungerade på den tiden.
Jag bodde i en studentbostad och där fanns ingen telefon. Mobiltelefoner fanns så klart inte. Samma sak med internet. Ville man kontakta mig så fick man helt enkelt skriva ett brev. Eller så kunde man försöka nå mig via växeln i skolan.
Avtalade tider höll man på hårt. Till familj och vänner ringde jag på avtalad tid från en telefonkiosk (en sån där ”hytt” med en telefon, där man tryckte ner mynt i en springa). På utsatt tid satt mottagaren hemma och inväntade det inkommande samtalet.
Skolkamrater (även de telefonfria) kunde ibland dyka upp bakom ytterdörren. De kom för en fika eller för att bjuda med mig på en tur på stan. På den här tiden kunde man verkligen få oväntat besök och det var inget konstigt med det. De flesta var inte psykopater, som numera, så man behövde inte vara rädd.
På den här tiden lånade man också saker av varandra. Jag minns att jag lånade en minimal TV av en bekant. Skärmen var max 30 cm bred. Jag kunde se på ett fåtal TV-kanaler och jag hade tur eftersom jag kunde ratta in MTV. Utan bild, men med ljud! Och det var ju musiken jag var ute efter eftersom MTV på den tiden var en musikkanal.
Ja, det låter väldigt stenålders och oerhört trist och fattigt, men vi visste inte bättre. Det var som det var och vi var ju så ”moderna” i jämförelse med vad våra föräldrar berättat om dåtiden.
I ur och skur och genom snön tog jag mig till och från skolan. Hade kedjan på cykeln hoppat eller om jag inte hade råd till en bussbiljett så promenerade jag många många kilometer. Inga sura miner. Vi var inte så bortskämda på den tiden.
Det var ett blygsamt liv vi levde då. Men jag tror nog att vi var lyckligare.
Jag har flyttat en hel del under de senaste åren och en massa prylar har jag gjort av med. Det är lite lustigt att inse hur lite man egentligen behöver. De viktigaste ägodelarna är naturligtvis sådana saker som jag har plockat på mig under livets gång, som har något slags värde bara för mig. Exempelvis alla mina gamla dagböcker. Jag blev ju en skrivande person när jag var elva år ung och på den vägen är det.
För att inte dessa dyrgripar ska gå förlorade så kopierar jag dem. Jag skriver helt enkelt av dem och sparar dem på flera olika ställen så att de inte ska kunna försvinna, ty det vore en katastrof.
Igår gick jag igenom år 1992 och det var en tid av stora förändringar. Bland annat upplevde jag min första ”intima kontakt” med en person av samma kön. Hela den grejen är ett annat inlägg, för nu vill jag bara konstatera att det var ganska deprimerande läsning. Jag ville alltså ha då, för 27(!) år sedan, exakt samma sak som jag vill ha nu. I 27(!) år har jag längtat och trånat efter Honom som inte lämnar mig.
I väntan på min årskrönika kommer här några rader från Facebook.
1 januari
Blake springer in när smällarna smäller. Och det smäller som vanligt dygnet runt i flera dagar. Tycker ni vuxna människor verkligen att det är ”häftigt” med dessa vulgära fyrverkerier och – ännu värre – med alla dessa smällare? *Boom!* liksom. Verkligen jättekul! Exploderar det inte tillräckligt i alla era sinnen? I hjärtat? I hjärnan? I könsorganen? Väx upp. Och tänk på djuren, om inte annat.
1 januari
Republikens president Sauli Niinistö höll ett okej nyårstal. Här är min favoritdel. De svenska vi gillar olika-töntarna har en del att lära. (Ni vet de där som låtsas ’gilla olika’ men egentligen bara gillar såna som tycker som de själva – dvs är vänsterextremister. Samt att de anser att alla som inte tycker som de är ett ”hot mot demokratin” då de uppenbarligen inte ens vet vad ordet demokrati betyder. Tvi vale.) Spola fram för svenskspråkiga delen.
1 januari
Samtalade i natt, medan de vulgära fyrverkerierna fyllde Helsingfors himmel, i flera timmar med en (tills då för mig okänd) 65-årig morfar som sa nåt i stil med: ”Du är en oerhört intressant person” (vilket låter mycket bättre och betydligt ’starkare’ på finska) ”och många irriterar sig förmodligen på dig medan andra blir starkt attraherade, men i vilket fall som helst så gör du intryck och man kommer ihåg dig.”
Det var väl en fin komplimang till någon som ser det som Livets Stora Skräck att vara en grå mus – en s.k. ”blyertsperson”. Nån som inte riktigt syns och som lätt går att sudda ut. En parentes. NEJ TACK. Får ångest av blotta tanken. Mycket nöjd med kvällen. Nu plockar vi alla fram nya kalendern och fyller den med roliga och bra saker!
1 januari
Oli kyllä sellainen karaokeilta että huh-huh. Kyllä tämä vanha kääkkä jaksoi hoilata. Vähintään 11 biisiä, kun nopeasti päässäni lasken. Jengi hoilasi mukana (ja tanssivat kiihkeästi) erityisesti kun vedin ”Tule luo”, ”Evighet”, ”Sata salamaa” sekä ”Kärleken är evig”. Aika upea tunnelma kyllä.
Eräs 65-vuotias isoisä jututteli minua ja kerroin elämäni stoorin ja kun kuuli kokemuksistani hän sanoi kyllä ymmärtävänsä miksi olen masennukseni käynyt läpi. ”Juu… No mitäköhän tohonkin asiaan nyt sanoisi.” Ja sitten här sanoi yhtäkkiä: ”Sinä olet uskommattoman mielenkiinotinen yksilö.” 😮 Ja: ”Sinä varmasti ärsytät joitakin ja viehätät kovasti joitakin, mutta teet aina vaikutuksen. Sinut muistetaan.” Olipa kauniisti sanottu! Lähdinpä neljältä kotiinpäin ja sanoin herralle: ”Sain tänään ensin päivällä viisi tuntia ryhmäterapiaa ja nyt sinun kanssa muutaman tunnin. Olipa hyvin terapeuttinen päivä. Kiitos siitä.” Hyvin tyytyväinen tähän iltaan.
2 januari
Jag behöver sällan handla mat numera och förklaringen till det är att matbutikerna och restaurangerna här i flådiga Tölö lämnar in all överbliven mat (med utgångsdatum typ idag, dvs den är fullt ätbar i minst en vecka framåt) till en butik runt hörnet från stället som jag är på ”kurs” på här på Mechelingatan*. De ställer ut ett par lådor på gatan varje förmiddag och jag kom just därifrån med en hel matkasse bestående av bland annat fil, bröd, en fryst pizza för en dålig dag, keso (grynost på finlandssvenska), en wrap etc.
Som vi alla vet så är det en stor synd att slänga mat, så detta är ju en god idé. Lådor finns lite överallt i stan.
*Gatan har fått sitt namn efter Leopold Mechelin (1839-1914) – en finländsk liberal politiker och professor.
2 januari
Nu verkar stormen som ”utlovades” i förrgår ”äntligen” svepa in över landet. Det är inte lika illa här på fastlandet som det är på Åland. Där råder kaos och kalabalik. Här hemma råder en annan typ av kaos då jag flyttar. Ja, bara en trappa ner alltså, då jag får ett betydligt större rum. Trodde aldrig att jag skulle trivas med att bo i ett kollektiv eftersom jag är en mycket privat person (förutom på sociala medier dårå) men jag trivs mycket bra. Här finns trevliga människor och på första våningen bor de allra trevligaste: herr Finlandssvensk, Fotbollsspelaren samt de två mycket artiga och mycket unga ”männen”.
På övervåningen bor ”bögen och hans bitch”. De är helt reko och hyvens men de lever i sin egen tvåsamhet och välkomnar inte riktigt utomstående. Hur man än försöker konversera så uppkommer ingen konversation från deras sida. Lite trist, men men.
Här finns _alltid_ nån att prata med, som vet vad en går igenom. Det är skönt. Denna form av boende passar mig överraskande bra och det är ju härligt att ha folk omkring mig 24/7 då min största skräck i livet är ofrivillig ensamhet.
I dagens sista diskussionsgrupp på ”kursen” talade vi om just skräck. Det var tydliga plus och minus på tavlan där vi var och en skulle fylla i vad som är bra och dåligt just nu. Och varför. Och motivera inför hela gruppen. Och jag valde just Den Ofrivilliga Ensamheten™ som det allra värsta och den största skräcken. Man får sannerligen gräva djupt i själen på denna ”kurs” och det är nyttigt men även psykiskt utmattande.
3 januari
Nu börjar de äntligen få lite uppskattning – finländarna som hjälpte till att bygga upp den svenska välfärden som nu, tack vare inkompetenta politiker, raseras i ett rasande tempo. Vi finnungar mobbades och föraktades men numera låter det – tack och lov – annorlunda. Så kan det gå. Sevärd serie.
”Under 1950-70-talen kom hundratusentals finländare till Sverige för att arbeta och söka ett bättre liv. Det här är en serie om de som kom – hur levde de, hur gick det för dem i det nya landet?”
3 januari
God morgon från ”kursen”. Igår hade vi besök av en mycket inspirerande äldre herre (som hela tiden kallade mig ”herrasmies Kim”, ”gentlemannen Kim”) som berättade om sitt långa händelserika liv. Bortlämnad av föräldrarna. Barnhem. Hemlöshet. Ett liv på gatan med droger. ”Så vaknade jag upp en dag, nyktrade till och jag mådde skit och hade fått alla virus som man kan tänka sig – inkl. hiv – men jag fick ordning på livet till slut och nu föreläser jag.”
Vad lär vi oss av detta? Minst två saker: – börja inte knarka – sätt inte barn till den här världen om du inte kan/vill ta hand om dem och ge dem trygghet och villkorslös kärlek. Mycket simpelt egentligen.
3 januari
Kort dag på ”kursen” idag (passande då vi har en massa möten och diskussionsgrupper på hemmaplan på torsdagar) och vi talade bl.a. om det här med att ge och ta emot positiv och negativ feedback. Och just det här med att det negativa alltid tar över.
Konkrekt exempel: under skoltiden när vi redovisat någonting (oftast en bok) så skulle alla då komma med feedback. Vad var bra och vad var dåligt? (På den tiden var man inte lika försiktig så man sa ”dåligt” istället för dagens ”mindre bra”.) Jag minns endast det dåliga: ”Kim talar för tyst och han är för blyg och bunden till manus.” Nio år senare ville jag skrika: ”Har ni ännu inte förstått och accepterat är det är sån jag är? TYST och BLYG!” Men det vågade jag ju inte då jag var just det. (Annat är det idag…)
Sen kom jag på att jag på nyårsafton fick två komplimanger av två främlingar. Den ene sa att jag var stilig och den andre sa att jag var intelligent. Det är ju kul att höra att nån finner en fysiskt attraktiv men det är ännu roligare att höra att någon finner en intelligent. Så gammal är jag nu, att insidan är viktigare än utsidan. Fatta!
Idag kör vi ett inlägg på engelska. Ett romantiskt minne.
Today I will share something romantic with you, because it’s Sunday and it’s snowing for the first time this winter, and the sun is shining and it puts me into a very, very romantic mood.
I just remembered that three years ago today I did something very romantic. I had moved to Finland a few months earlier and I had gotten to know this gorgeous, highly intelligent young man from a kibbutz in Israel (we met online of course).
We decided to meet and we were very spontaneous.
”So let’s meet halfway”, we said, ”and where would that be?”
”Well, in Budapest.”
”Okey, see you in Budapest on Monday.”
So we met at the airport and this bloke had rented a very romantic (needless to say) apartment for us and we spent three days in this wonderful, beautiful city.
We went to all the Jewish places, like the enormous synagogue and all the Jewish tourist spots and cafes and so on. It was oh so romantic.
One evening this dude fainted and I panicked. He had forgotten his medicin at home. You see, he was once poisoned by Hamas and if he eats spicy food his stomach cannot digest it. Of course I had taken him to an Indian restaurant that evening, not knowing about his condition.
So he woke up while I was running around panicking and he cried and he told me the story from the war. It was so scary and so overwhelming, yet so über romantic.
Then he went back to Israel and I went back to Finland and the following month I met him in Jerusalem. He had organised this thing for my birthday. A very ROMANTIC hotel at a kibbutz, and a few historical events in the city. My best birthday ever.
At this time I was finishing my conversion to Judaism and this secular guy who grew up in a religious family in Jerusalem answered all my ’stupid’ questions and he was very supportive all along. And every week he told me about what they had been talking about in synagogue during shabbat.
A few weeks later he came to Finland and we spent some time in Helsinki and then we went up north to Rovaniemi, where he had rented a place in the countryside, in the middle of nowhere. It was in February and there was so much snow and it was so quiet and – yes – ROMANTIC.
We still meet whenever I’m in Israel, but of course the distance killed the romance.
He’s a very close friend today.
Today I will share something romantic with you, because it’s Sunday and it’s snowing for the first time this winter, and the sun is shining and it puts me into a very, very romantic mood.