Ibland dyker de mest otippade tankar upp i det förvirrade måndagshuvudet. Har ovanligt mycket att göra på jobbet men finner mig förlorad i ett minne jag trodde jag tappat för länge sedan.
En gång, för länge, länge sedan, var jag på en date med en jämnårig politikerkille. Minns ej vad han hette eller hur han såg ut men jag minns att han hade ohälsosamt torra läppar (vilket i och för sig inte säger så mycket då det kommer från en lypsyloman) och att han tog mig till någon obskyr technoklubb + att jag för första gången i mitt liv åkte spårvagn den natten (detta var i Helsingfors).
Några månader senare bara råkade han stå bredvid mig på en stockholmskrog och han log;
“Är det inte du som är Kim?”
“Nej”, hörde jag mig själv säga. “Jag heter Joakim.”
“Är du säker på det..? Har inte vi träffats förr?”
“Nej, det måste ha varit någon annan.”
Alltså, varför? Ibland gör man sådana där märkliga – hjärndöda – saker och det går ju heller inte att ångra dem. Man kan ju inte gå tillbaka till personen och säga; “Jo, det är jag, ville bara skoja till det lite”.
Dagens lärdom är således att det sköna med att bli äldre är att man gör färre och färre hur-mår-jag-egentligen-saker.
Dejten från i fredags mailade förresten idag och tackade för senast. “Jag hade roligt”.
Etikett: minnen
Through the years
Igår kväll när jag skulle lägga mig ringde mobilen. Trots att mannen som ringde var mer än lovligt berusad blev jag glad ända in i själen. Sedan låg jag sömnlös ett tag. I och med att min hemsida stängdes ner och väntar på att återuppstå när den blivit nyregistrerad kom jag att tänka på att den varit igång i exakt ett år och det har hänt enormt mycket under året som gått. Snarare; under de två senaste åren har det hänt mer än under alla andra år sammanräknade. Jag har blivit dumpad, flyttat, fått sparken, fått nästan samma jobb på nästan samma företag, blivit ihop med X, trott jag haft en hjärntumör, blivit deprimerad och sjukskriven, gått hos en kurator, ätit antidepressiva, blivit singel, blivit ihop med X igen, varit på bröllop, träffat halva min släkt (för första gången på över tio år), sagt ä-ordet och menat det, nästan blivit sambo, blivit singel, skaffat hund, dejtat BM, dejtat M, gråtit efter X, dejtat Z, börjat plugga, börjat träffa X igen, smygrökt på balkongen (jag röker inte), varit på dop, blivit gudfar, varit på våt och vild ensamresa i Madrid, köpt ny dator, köpt ny kamera, köpt mikro, köpt ny dvd-spelare med hårddisk, köpt ny mobil fem gånger, slutat tröstshoppa osv osv.
Det är sånt jag tänker på en söndagmorgon i oktober.
Tyst som en mus
Jag satt på balkongen och stirrade på min oroväckande gröna lönn och kom att tänka på något jag nästan glömt bort. När jag var barn gick jag hos en talpedagog. Det gjorde nog ingen större nytta – jag talar fortfarande snabbt och otydligt. Mest så där att jag vräker ur mig det jag måste få sagt så det blir gjort. Helst är jag bara tyst. Det finns nog med oväsen överallt.
9/11
Idag skriver alla vad de gjorde 9/11 2001 och jag vill inte vara sämre.
Jag satt på förra jobbet, hade just kommit till kontoret strax innan 15 och såg på TV4:s nyheter som vanligt. Den här sändningen var dock längre än andra dagar, ja, den tog väl aldrig riktigt slut.
Jag satt ensam inne på rummet och fick inget sagt till mina kollegor förrän de själva kom och gjorde mig sällskap framför TV:n.
Jag sov dåligt flera nätter efter det. Såg flygplanen natt efter natt. Såg hur de flög närmare och närmare och slutligen kraschade och förvandlades till eldklot.
Jag blev lite sur också. Sur över att jag aldrig skulle få se de där tornen som i min barndom prytt en av väggarna i mitt rum. Hade en enorm affisch över World Trade Center. Fotot var taget sent på kvällen, på väldigt nära håll så man såg människor där inne i kontorslokalerna. Jag tänkte på dem.
Det känns som något förändrades den där dagen. Lite som när Finland vann Eurovision – vad som helst kan faktiskt hända.
