Jag är inte på något sätt “starstruck” men det är ju något visst när man möter sina barndomsidoler.
Eftersom jag är uppväxt i en småstad på västkusten blev jag till exempel överlycklig när Elisabeth Andreasson kom och signerade skivor på Obs 1985. Synd bara att hon skrev “Kram till Jim” istället för “Kim” på LP:n (mailade hennes bolag förra året och sa att jag var trött på det minnet och ville ha en ny signerad LP. Still waiting). Sen är det de här kändisarna som man inte ser som “kändisar”, som man träffat innan de blev just “kändisar”; Magnus Carlsson till exempel. Vi är jämngamla och uppväxta i samma håla. Och medan han klinkade Carolalåtar på pianot på konfirmationen stod jag bredvid med stora blå ögon och svallande blont hår (och förmodligen hängslen a’la 1987). Andreas Lundstedt såg man ju ute i många år innan han blev Alcazar-Andreas och Mathias Holmgren och jag umgicks i samma kretsar just när jag flyttat till Stockholm (typ 1937) och han är fortfarande lika tjenis som alltid (upptagen så klart) (fan). Tillbaks till barndomen ett slag. Lena Philipsson råkade jag springa på på Liseberg 1987 och fick hennes autograf och var överlycklig. Men den största barndomsidolen (badabadabaa!); Carola (surprise!) träffade jag inte förrän 2003 på en signering på Åhléns City. Jag var svettig av nervositet (!) men hon var hemskt rar och kramades och berömde mitt halsband (ett enormt hjärta i silver som jag fått (eller snarare krävt att få) av min kära mor.
De två största av de största – Madonna och Kylie – har jag bara sett på håll. På scen. Samma kväll dessutom. Och okej; jag var 25 och ja, jag försökte ta mig in på hotellet där de bodde. Både genom att helt sonika låtsas att jag bodde där och genom köket. Men tji.
För att inte tala om LESBISKA Samantha Fox (det är fortfarande lika kul att hon är homo!). Fick tag i henne när hon uppträdde på Sthlm Pride häromåret och hon var hemskt rolig. Hade med mig ett CD-omslag (någon limiterad upplaga) som hon verkade ha glömt ens existerade så hon visade det för sitt band innan hon signerade. Det sitter inramat på min köksvägg nu.
Men nej; jag är inte starstruck.
Etikett: minnen
En gång gjorde jag bort mig lite
Satt och skrev en kommentar hos Señorita Chico och kom på en kul sak. En gång för (inte så) länge sedan (som jag egentligen hoppas) var jag på något slags livehak i Gamla stan. Såg en affisch som gjorde reklam för bandet Placebo och på den tiden visste jag inte vad ordet placebo betyder. Mina vänner började diskutera bandet och jag kved; “Men vad är det där PLEJSBOW för band egentligen?” Kände mig som Louise-Margaretha, 63.
Together Again
Ni vet hur vissa låtar etsat in en känsla i kropp och själ som är näst intill omöjlig att tvätta bort. Ibland blir vissa låtar förstörda och för all framtid ospelbara – andra gånger fylls man av goda, varma minnen som får en att le.
Hade inte spelat Janet Jacksons Together Again på säkert ett par år men så gjorde jag det idag och vips befann jag mig på Gatwick-flygplatsen och hade just vinkat hej då till Andy – en konstnärstyp jag hade en fin fling med under mina då täta besök i London. Andy såg ut lite som James Dean (allvarligt) och var en riktigt nice typ som bodde i Finsbury Park. Som vanligt finns de stiliga, smarta och ödmjuka karlarna någon annanstans än på kvarterskrogen. Such a shame. Synd på så rara ärtor. Ska lyssna mer på Janet och se vad som händer..
Kärleksdikt
Igår blev jag bjuden på en smirnoff av mannen som skrev en kärleksdikt åt mig för en sisådär elva år sedan. Jag har den kvar någonstans, ska rota fram den. Den skrevs i baren på Hus1, på ett gult Blend-papper.
Igår pratade vi lite och så ville han bjuda på något. Jag var kvick med att påpeka att det minsann inte skulle pippas för det och han lovade att han bara ville bjuda på en smarrig smirre.
Prosseäventyr 1
Här kommer min utlovade berättelse om när jag blev tagen för prostituerad i Madrid. Det var många år sedan då jag hade blont svallande hår och mycket slank kropp inklämd i svarta tajta kläder – det var visst snyggt på den tiden. Jag stod på klubben Blanco y Negro ett stenkast från bostaden i stadsdelen Chueca.
På den här tiden var jag ganska ung och naiv och tänkte inte så mycket på alla hemliga koder som finns i nattlivet. Jag tänkte heller inte på att det fanns manliga prostituerade.
Jag var väldans förtjust i bartendern som såg ut som en blandning av Elvis och Chris Isaac. Han tyckte dock att jag var på tok “för bra för honom” och när jag bad honom vidareutveckla det sa han; “Fuck, all I think about is fuck”. Jag replikerade förföriskt; “Why don’t we think about it together?” (Jag var inte helt allvarlig så klart eftersom sex och snusk aldrig varit min starka sida. Är ju praktiskt taget okysst.)
Det var egentligen inte detta jag skulle berätta så nu tillbaka till saken; jag stod där i baren en sen augustikväll och samtalade med en amerikan. Han undrade vad jag gjorde i Madrid och jag förklarade att jag ville jobba lite men bara blivit erbjuden att uppträda som Liza Minnelli på haket bredvid (inte min kopp te). Då sa amerikanen att han trodde jag jobbade som prossa. Jag stod tydligen alltid i den änden av baren där alla prossor brukar stå. Jag svarade något i stil med att det verkligen inte var något för mig men han ville inte take no for an answer och sa; “You could make a lot of money as a prostitute in Spain, they would go mad for a guy like you”.
Det var den berättelsen. Nästa gång ska jag berätta om när jag blev erbjuden att köpa sex. I Madrid? – Ja. På samma ställe? – Ja. För många år sedan? – Nej. 2005? – Ja.
