Etikett: minnen

Senast jag sa ä-ordet

Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren. Mannen jag träffat i endast en vecka satt på en stol bredvid. Han höll om mig. Han dolde mitt ansikte för att ge mig mörker så jag kunde sova bort min smärta. Jag minns hur jag i all min misär kände mig så stolt över att jag hade någon som brydde sig om mig. Och som visade det så ogenerat (vilket trots allt är ganska ovanligt när man är homo).
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
Jag minns inte riktigt när det var, men någonstans i något av de där rummen tittade jag på min dåvarande pojkvän och kände mig så full av kärlek. Och så sa jag; “Jag tror jag älskar dig”.
“Jag älskar dig också”, svarade han.
Och vi menade det. Det var det som var så speciellt.
Den här stunden – när jag på allvar trodde jag skulle dö, med all den ångest det innebar – är ändå den finaste stunden jag upplevt. Hittills.
Det förhållandet slutade dock i drama. Det värsta drama jag någonsin upplevt. Mitt arma hjärta slets i fler bitar än någonsin tidigare.
Men ändå; den där tidiga sommarmorgonen på akuten är mitt allra varmaste minne.
* Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga baksuget som uppstår) sökte jag hjälp.

Jag lyssnar på radio, jag ringer snart tillbaka

Så här på fredagskvällen ringer mobilen just när jag lyssnar på morgondagens melodifestivalbidrag på radio. Och jag lyssnar via mobilen eftersom alla traditionella radioapparater i mitt hem alltid prasslar (det är därför jag aldrig lyssnar på radio). Vännen berättar att han lämnat sin sambo då denne varit otrogen (igen). Rutten som jag är hör jag mig själv säga; jag lyssnar på radio, jag ringer snart tillbaka. Dilemmat i det hela är att “sambon” är en av mina absolut bästa vänner. (Han som ringde har även han blivit en mycket god vän dock). Hur ska jag förhålla mig till “sambon”? Tänk om han inget berättar. Ska jag låtsas inget veta?
Om jag någonsin får en sambo ska jag icke vara otrogen. Det finns inte på min världskarta. Det är inte ett alternativ. Allt skulle ju raseras. Hur man än skulle försöka rätta till det hela skulle ingenting ändå någonsin bli som förut.
Gu sicken bra pojkvän jag kommer vara.

Girl Powder

Eftersom jag har “lördagkväll” nu är jag på lördagshumör. Jag har haft en mycket hektiskt dag med tvättstuga o dyl och nu myser jag med ett glas rött + musik + gossip med Gucci på MSN + neverending samtal med herr Israel på samma MSN. Hursomhelst. Efter mitt Stop-inlägg fastnade jag på YouTube och kryddflickorna och så lyssnade jag på underbara Bag It Up och minnena sköljde över mig. Då, 1999, var jag fortfarande en sådan där kul kille som var spontan och glad och positiv (=Fröken Sverige-kandidat). Jag var ute (på Tip Top?) med goda vänner en kväll men allt var extremt tradigt. “Jag har tråkigt”, väste jag, tackade för mig och åkte hem lite lätt tipsy och bokade en tågbiljett till Malmö. Några timmar senare satt jag på första morgontåget och tog mig så småningom över till Köpenhamn. Checkade in på ett tidigare flera gånger besökt gayhotell (vill ju sponsra) och hade en kul festkväll i Danmark med mig själv. Träffade en rar karl som bodde i Malmö och följde med honom tillbaka till Sverige (som vanligt sov jag bara med honom) (det var bara en av mina många parenteser). Innan jag åkte hem till Stockholm någon dag senare köpte jag skivan med Bag It Up. Jag undrar vad poängen med detta inlägg var – blev avbruten så många gånger – men jag tror det hade något med minnen att göra. Att livet är byggt av upplevelser som blir minnen som blir livet.