Etikett: minnen

Through the years

Igår kväll när jag skulle lägga mig ringde mobilen. Trots att mannen som ringde var mer än lovligt berusad blev jag glad ända in i själen. Sedan låg jag sömnlös ett tag. I och med att min hemsida stängdes ner och väntar på att återuppstå när den blivit nyregistrerad kom jag att tänka på att den varit igång i exakt ett år och det har hänt enormt mycket under året som gått. Snarare; under de två senaste åren har det hänt mer än under alla andra år sammanräknade. Jag har blivit dumpad, flyttat, fått sparken, fått nästan samma jobb på nästan samma företag, blivit ihop med X, trott jag haft en hjärntumör, blivit deprimerad och sjukskriven, gått hos en kurator, ätit antidepressiva, blivit singel, blivit ihop med X igen, varit på bröllop, träffat halva min släkt (för första gången på över tio år), sagt ä-ordet och menat det, nästan blivit sambo, blivit singel, skaffat hund, dejtat BM, dejtat M, gråtit efter X, dejtat Z, börjat plugga, börjat träffa X igen, smygrökt på balkongen (jag röker inte), varit på dop, blivit gudfar, varit på våt och vild ensamresa i Madrid, köpt ny dator, köpt ny kamera, köpt mikro, köpt ny dvd-spelare med hårddisk, köpt ny mobil fem gånger, slutat tröstshoppa osv osv.

Det är sånt jag tänker på en söndagmorgon i oktober.

Tyst som en mus

Jag satt på balkongen och stirrade på min oroväckande gröna lönn och kom att tänka på något jag nästan glömt bort. När jag var barn gick jag hos en talpedagog. Det gjorde nog ingen större nytta – jag talar fortfarande snabbt och otydligt. Mest så där att jag vräker ur mig det jag måste få sagt så det blir gjort. Helst är jag bara tyst. Det finns nog med oväsen överallt.

9/11

Idag skriver alla vad de gjorde 9/11 2001 och jag vill inte vara sämre.

Jag satt på förra jobbet, hade just kommit till kontoret strax innan 15 och såg på TV4:s nyheter som vanligt. Den här sändningen var dock längre än andra dagar, ja, den tog väl aldrig riktigt slut.
Jag satt ensam inne på rummet och fick inget sagt till mina kollegor förrän de själva kom och gjorde mig sällskap framför TV:n.
Jag sov dåligt flera nätter efter det. Såg flygplanen natt efter natt. Såg hur de flög närmare och närmare och slutligen kraschade och förvandlades till eldklot.
Jag blev lite sur också. Sur över att jag aldrig skulle få se de där tornen som i min barndom prytt en av väggarna i mitt rum. Hade en enorm affisch över World Trade Center. Fotot var taget sent på kvällen, på väldigt nära håll så man såg människor där inne i kontorslokalerna. Jag tänkte på dem.
Det känns som något förändrades den där dagen. Lite som när Finland vann Eurovision – vad som helst kan faktiskt hända.

Dagens fråga

Vilken var den första CD (inte LP eller kassett för oss oldies but goldies) ni köpte? Min var Eurythmics We Too Are One (med underbara You Hurt Me (And I Hate You). Året var 1989.

Synd att alla kommentarer försvann – jag minns att det kom in en hel del kul!

Stars

Jag är inte på något sätt “starstruck” men det är ju något visst när man möter sina barndomsidoler.
Eftersom jag är uppväxt i en småstad på västkusten blev jag till exempel överlycklig när Elisabeth Andreasson kom och signerade skivor på Obs 1985. Synd bara att hon skrev “Kram till Jim” istället för “Kim” på LP:n (mailade hennes bolag förra året och sa att jag var trött på det minnet och ville ha en ny signerad LP. Still waiting). Sen är det de här kändisarna som man inte ser som “kändisar”, som man träffat innan de blev just “kändisar”; Magnus Carlsson till exempel. Vi är jämngamla och uppväxta i samma håla. Och medan han klinkade Carolalåtar på pianot på konfirmationen stod jag bredvid med stora blå ögon och svallande blont hår (och förmodligen hängslen a’la 1987). Andreas Lundstedt såg man ju ute i många år innan han blev Alcazar-Andreas och Mathias Holmgren och jag umgicks i samma kretsar just när jag flyttat till Stockholm (typ 1937) och han är fortfarande lika tjenis som alltid (upptagen så klart) (fan). Tillbaks till barndomen ett slag. Lena Philipsson råkade jag springa på på Liseberg 1987 och fick hennes autograf och var överlycklig. Men den största barndomsidolen (badabadabaa!); Carola (surprise!) träffade jag inte förrän 2003 på en signering på Åhléns City. Jag var svettig av nervositet (!) men hon var hemskt rar och kramades och berömde mitt halsband (ett enormt hjärta i silver som jag fått (eller snarare krävt att få) av min kära mor.
De två största av de största – Madonna och Kylie – har jag bara sett på håll. På scen. Samma kväll dessutom. Och okej; jag var 25 och ja, jag försökte ta mig in på hotellet där de bodde. Både genom att helt sonika låtsas att jag bodde där och genom köket. Men tji.
För att inte tala om LESBISKA Samantha Fox (det är fortfarande lika kul att hon är homo!). Fick tag i henne när hon uppträdde på Sthlm Pride häromåret och hon var hemskt rolig. Hade med mig ett CD-omslag (någon limiterad upplaga) som hon verkade ha glömt ens existerade så hon visade det för sitt band innan hon signerade. Det sitter inramat på min köksvägg nu.
Men nej; jag är inte starstruck.