Alla människor borde skriva dagbok. Det är nämligen så att livet består av små, små händelser som skapar vår historia. Minnena bleknar (ibland är det positivt) men när man en grå, regnig oktobersöndag plockar fram en gammal dagbok så väcks minnena åter till liv.
Denna händelse hade jag helt glömt bort; en helt vanligt onsdag för elva år sedan. Varsågoda.
Hälsade på MM idag. Hon bjöd på våfflor. Sen gick vi över till mig och jag hämtade mina jobbsaker och därefter åkte vi in till byn och jag gick till jobbet. På kvällen träffades vi igen och gick på Häcktet + Tip Top. Det var rätt kul. När vi skulle till bussen (hem) ringde MM sin franske pojkvän Julian, som inte svarade och jag fick för mig att ringa J (som jag just börjat dejta), som svarade fastän klockan var 03. Jag sa på skämt: ”Kan inte du komma till centralen och möta oss?” och han svarade ”OK, jag är där om 20 minuter”. (!!!) Så vi träffades där och väntade på bussen. När den kom en timme senare så hoppade MM på och sen jag. Satte mig bredvid henne och undrade vart J tagit vägen. Bussen körde iväg. Jag ringde J och han sa: ”Men du frågade ju inte om jag skulle med”. Det vara bara att stiga av och promenera tillbaka till centralen. Då insåg jag hur söt J är. Vi promenerade till Fridhemsplan och satt på trottoarkanten (eller i trapporna till en port) och väntade på första t-banan. Jag undrade om han verkligen trodde att jag var så vulgo att jag ringde honom mitt i natten och bad honom komma för att sedan bara dra utan att ens säga hej då. Han berättade om elaka människor som han träffat under sin vandring genom livet; t ex hans ex-fru som drog honom i öronen så att de höll på att lossna (jag såg märkena!!!). Sen åkte vi hem till mig och hånglade.
Etikett: minnen
Ett lunchinlägg som blev till något helt annat
Jag ska koka upp ett paket nudlar.
Det får mig att känna mig väldigt ungdomlig och bara det prassliga ljudet från förpackningen får mig att färdas tillbaka till mitten av 90-talet. Jag levde på nudlar då. Älskade dem. Jag bodde i andrahand i Aspudden och köpte tre paket kryddstarka nudlar för en tia.
Åt dem hemma. Åt dem på jobbet. Jag krossade dem medan de låg i paketet och därefter kokade jag upp dem.
Jag var 175 centimeter lång och vägde inte många kilo.
Håret var blekt (på bilden dock brunt) och de alltid så trendiga kläderna hängde och flängde på min arma lekamen.
Jag bar svarta byxor i något glansigt tyg. Köpte dem på Solo vid Norrmalmstorg. Köpte nog de flesta kläder där. Och så fanns det en liten, liten butik med t-shirts med fräcka tryck och slogans. Fäbodjäntan och liknande. En gång köpte jag en väldigt dyr jacka i den butiken. Jag minns att jag spenderade mina sista pengar och att jag tänkte ”äsch, jag har nudlar hemma så jag klarar mig resten av månaden”. En gång köpte jag en t-shirt som det stod ”Jesus Lever” på. Texten glittrade och den var väldigt fin. Dessvärre använde jag den bara en gång eftersom jag råkade få blonderingsvätska på den och t-shirten var därmed förstörd. Kanske var det en mening med det hela. ”Jesus” liksom.
Tillbaks till nudlarna – jag äter dem sällan nuförtiden. Föråt mig på dem och blir lite lätt äcklad bara jag tänker på dem. Jag ser hur de åker ner i vasken och så ligger de där och ser ut som små äckliga maskar.
Maskar skrämmer mig. När det gäller döden så är jag nog mest rädd för maskarna. Därför vill jag bli kremerad – illa kvickt.
Tillbaks till nudlarna igen – de kryddstarka kan vara riktigt goda och det blir faktiskt en riktigt smarrig lunch om man blandar i en skivad morot. Och ett par vitlöksklyftor.
Nej, när jag tänker på saken så skippar jag nog nudlarna idag. Känner mig lite för gammal för dem så jag går nog och köper mig en sallad istället.
Dagens retro
Håll i er! Dagens retro gör comeback denna lördagskväll!
Jag känner mig mycket singel nu när Sebastian inte är hemma (låter lite perverst, jag vet) och jag vet inte riktigt vad jag ska pyssla med. I afton har jag sett åttiotalsfilm och så började jag plötsligt bläddra i mina gamla dagböcker. Hittade denna bild.
Jag och kusin Joakim hade tagit bussen till ’stan’ och jag köpte Like A Prayer-maxisingeln för 42,50 och därefter gick vi till Obs och fotograferade oss – så där som vi brukade göra.
Ljuva minnen, men jag är glad att nu är nu.
Sport-Kimman
Ni minns kanske att jag numera är fotbollsintresserad?
I afton ligger jag i soffan och känner mig mycket holländsk.
Jag tänker då och då på min gamla holländska flamma, herr Welten, som jag träffade på Kanarieöarna 1999 och då inledde en passionerad affär med.
Ja, han som sedan klippte av en bit av sin sportjacka och dränkte den med parfym innan han skickade den till mig. 🙂
Det var tider det.
Leve Nederländerna!
Här hånglar vi.
Jag har inte gjort lumpen – men jag har jobbat på en hamburgerrestaurang
När jag var 19 år ung och nyinflyttad i staden jobbade jag på en hamburgerkedja (som är på tapeten just nu).
De sex månader som jag arbetade i restaurangen på Östermalm var den värsta tiden i livet mitt.
Jo, jag var mycket omtyckt och populär (jag ifrågasatte väl aldrig någonting) och jag avancerade på bara ett par månader och de ville att jag skulle göra karriär.
Jag vantrivdes. Jag var alldeles mör efter detta slitgöra och mina få lediga dagar låg jag och sov för att sedan orka med ännu fler helvetesdagar. Ledningen var horribel och fick de anställda att känna sig korkade (gäller även mig – även om jag var så poppis). Jag tjänade 50 spänn i timmen.
Nej, jag skulle inte kasta mat hur som helst – svinnet! Tänk på svinnet!
Ja, jag blev ofta hemskickad (och sa sällan nej eftersom jag var trött i huvudet och i kroppen och hatade arbetet).
Men! Det fanns en bra sak med det hela: när arbetsdagen var slut och vi städade och fixade så fick jag ofta beröm. Jag var ”smidig och rapp under ruschen”, ”det där klarade du bra”.
Och jag glömmer aldrig när Vicky B (that it Kronprinsessan) dök upp…
Nu är ju inte allt detta unikt för just denna hamburgerkedja – det är snarare något som genomsyrar hela samhället. Sanna mina ord: så länge allt, allt, allt handlar om att dra in så mycket pengar som möjligt så kommer det vara så här. Människor utnyttjas. Företag ljuger. Löner minimeras. Allt går åt helvete.
Och jo, just det, när jag sade upp mig… det var då jag blev heltidsvegetarian. Jag kan än idag höra ljudet av de runda, iskalla, hårda köttplattorna landa på stekbordet.
Tre månader senare började jag jobba på en så kallad 071-linje. Underbart!