Första gången jag var i London var jag 21. Året var 1996 och Gina G skulle representera Storbritannien i ESC med “Ooh Aah.. Just A Little Bit”. På brittisk radio varvades låten med Gabrielles “Give Me A Little More Time” och just Gabrielle kom jag överraskande se uppträda på klubben G-A-Y.
Tillbaka till det verkligt viktiga.
Jag reste till London för att hälsa på min coola vän Nisse, 45. Vi hade varit arbetskamrater men han hade drabbats av någon typ av ålderkris och sålt allt han ägde och flyttat till London. Jag bodde hos honom i Camberwell Green och jag älskade staden från första stund. Tyvärr arbetade Nisse natt på ett hotell så jag fick klara mig på egen hand (som vanligt). Jag tog bussen till Soho och hinkade bira på krogar och klubbade loss på Londons enorma gayklubbar. Jag njöt av livet. En kväll, på min nya favoritkrog på Old Compton Street mitt i Soho, noterade jag en het yngling. “Han är väl helt okej”, sa jag till mig själv. Ju fler Carlsberg jag drack desto hunkigare blev han (så klart) och snart satt jag bredvid honom i soffan. Jag hade på mig svarta lackbyxor (!) och en röd glansig jacka (!) och blont, ganska stort hår. Det kändes helt naturligt då och jag tyckte det var trevligt att bli stoppad av japanska turister som ville fotografera mig. Idag skulle jag nog få panik i en liknande situation.
Hursomhelst. Mannen jag mötte hette Andy. Han var en några år äldre regissör och såg ut som en blandning av Elvis Costello och James Dean. Andy och jag tillbringade resten av den kvällen tillsammans. Vi besökte barer och klubbar och hånglade och fikade och satt inslingrade i varandra på trottoaren och rökte på tillsammans med en prostituerad kvinna. Kort sagt sådant man gör när man är ung och vågad i London.
Framåt morgontimmarna åkte vi hem till Nisses lägenhet och hånglade vidare. Mycket trevligt. På morgonen gick Andy hem och jag trodde jag aldrig mer skulle få se honom. Nu blev det inte så. Nisse väckte mig och sa att han funnit en mapp “viktiga papper” med Andys namn på. Hans telefonnummer fanns också angivet så jag ringde upp honom senare under dagen. Det visade sig att Andy lämnat kvar de inte alls särskilt viktiga pappren enkom för att jag skulle ha en ursäkt att ringa upp. Sött, tyckte jag.
Vi tillbringade ytterligare ett par kvällar tillsammans innan jag åkte hem till Stockholm. Och så föll vi för varandra så klart. Vi skrev brev till varandra i flera veckor och en månad efter min hemkomst var jag återigen hemma hos honom i Finsbury Park i norra London.
Sedan gick det åt helvete men det är en annan historia.
Senast jag var i Storbritannien var under nyårshelgen 2000-2001. Jag var där tillsammans med min dåvarande man – Miljonären kallad i denna blogg. Vi var en del i London men bodde hos bekanta i Brighton – jag ä l s k a r Brighton! Vilken underbar, liberal stad! Att strosa längs de juliga gatorna, att besöka de posha men avslappnade krogarna och restaurangerna, att shoppa loss under en massssa regnbågsflaggor – det gör en trött fjolla glad i själen.
Åh! Om en vecka är jag tillbaka i London. Äntligen! Som jag har längtat. Det finns två städer som alltid finns i mitt arma hjärta; mad Madrid och lovely London.
Etikett: kärlek
Slask i sinnet
Jag vaknade den där morgonen. Det var som om jag vaknade för första gången. Och på många sätt gjorde jag nog det. Känslan av att plötsligt leva min dröm gjorde mig yr. Ett par gånger i mitt liv har jag känt den känslan och den har fått mig att le på ett vis jag aldrig annars lett.
Hans kropp var varm och självklar. Han såg lycklig ut där han låg.
Han satt på tunnelbaneperrongen och han såg in i mina ännu leende blå. Hans bruna log om möjligt ännu mer uppriktigt.
Han satt mittemot mig och berättade om sitt liv. Jag försökte tvinga i mig maten som alla andra dagar skulle ha landat i min mage på tre röda. Nu var min uppmärksamhet riktad mot något helt annat.
Han satt bredvid mig på parkbänken. Han lade armen om mig och hela min kropp brände som den aldrig gjort förr. Jag satt fast i nuet. Jag varken kunde eller ville resa mig och gå.
Allt blev plötsligt fjäderlätt. Som lätta snöflingor som tidigare legat som tung slask på marken lyfte känslorna allt som någonsin tyngt mig upp, upp, högt över takåsarna. När jag sedan föll gjorde jag det handlöst. Men jag tror att det var värt det.
Jo.
Det var det.
Love is all
Kärleksblogg
Senast jag sa ä-ordet
Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren. Mannen jag träffat i endast en vecka satt på en stol bredvid. Han höll om mig. Han dolde mitt ansikte för att ge mig mörker så jag kunde sova bort min smärta. Jag minns hur jag i all min misär kände mig så stolt över att jag hade någon som brydde sig om mig. Och som visade det så ogenerat (vilket trots allt är ganska ovanligt när man är homo).
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
Jag minns inte riktigt när det var, men någonstans i något av de där rummen tittade jag på min dåvarande pojkvän och kände mig så full av kärlek. Och så sa jag; “Jag tror jag älskar dig”.
“Jag älskar dig också”, svarade han.
Och vi menade det. Det var det som var så speciellt.
Den här stunden – när jag på allvar trodde jag skulle dö, med all den ångest det innebar – är ändå den finaste stunden jag upplevt. Hittills.
Det förhållandet slutade dock i drama. Det värsta drama jag någonsin upplevt. Mitt arma hjärta slets i fler bitar än någonsin tidigare.
Men ändå; den där tidiga sommarmorgonen på akuten är mitt allra varmaste minne.
* Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga baksuget som uppstår) sökte jag hjälp.