Etikett: Israel

Kom just tillbaka till hotellet. Det var en spännande skara människor hemma hos Yair. Sju judiska bögar med ursprung i diverse länder och så jag. Vi drack ett par drinkar + smygfirade Rosh hashana (det judiska nyåret) då två av karlarna skulle resa bort över helgen. Vi åt äpple + honung för det gör man tydligen under Rosh hashana och därefter tog vi en lång promenad till Tel Avivs hamnområde. Vi satt på ett ganska posht ställe och åt och drack och samtalade och därefter gick vi hemåt. Efter att ES kysst mig på munnen hoppade han in i en sherut – en typ av taxi/minibuss som kör en viss sträcka men inte har några hållplatser utan stannar vid behov. Ja, hans läppar var mycket mjuka och ganska fylliga.
Innan vi gick hem till Yair förresten, så gick vi för att köpa Smirnoff Ice på den lokala butiken. ES tyckte Systembolaget var något väldigt konstigt. Jag har också noterat att här super verkligen inte folk. Läste i min guide: “Du kommer förmodligen inte att se en enda full människa i hela Tel Aviv” och det har jag heller inte gjort. Mycket fascinerande och moget.
Vi passerade platsen (se bild) där Yitzak Rabin mördades den fjärde november 1995. ES berättade att de den fjärde november varje år har en Toleransens dag, då de lär sig om andra folkgrupper. Fint.
Såg även huset (se bild) David Ben Gurion levde i. Numera är hans hem ett museum (allt är bevarat) men det var stängt.
Ben Gurion var mannen som 1948 utropade staten Israel.

Vilar på hotellet. Nyduschad och naken (se bild) med Israeli Music Channel som enda sällskap. Igår vandrade jag över hela Tel Aviv. Oj, vad jag promenerade! Åt mitt livs godaste grekiska sallad på Beta Pizza i korsningen Ben Yehuda Street/Nahalat Binyamin Street. Den var enorm + smakade som den kom raka vägen från jord till bord (se bild) och vitaminerna sögs glatt upp av min då ganska trötta kropp. Åt på samma ställe idag, men grekisk pizza. Ägaren, som trodde jag var tysk, sa att jag gärna får komma tillbaka imorgon och “äta en grekisk pasta”.
På kvällen igår ölade jag på Molly’s på Mendeli Street. Satt ensam på uteserveringen (kamraterna var upptagna med sina familjer) och kunde inte sluta glo på den franskjudiske mannen som var den vackraste man jag någonsin sett. Han åt fisk och huskatten Molly fick smaka. Därefter hoppade hon upp i hans knä och jag önskade så att det var jag som var Molly.
Det finns för övrigt katter överallt i Tel Aviv. De stryker omkring och är väldigt söta.
Efter detta fräschade jag till mig på hotellet och promenerade sedan till gaybaren Evita. Innan jag kom fram språkade jag lite med en dam som var ute med sin lurviga hund. “Kan jag klappa henne lite”, frågade jag, “jag saknar min hund så mycket!”
Evita var okej men inte så bögigt som jag hoppats.
Idag vandrade jag. Åt falafel. Satt vid havet (se bilder). Låg på hotellet och läste.
Klockan 20 kommer ES och hämtar mig. Vi ska hem till hans vän Yair (om jag minns rätt) och sedan ut.

Efter en god natts sömn kilade jag ner och åt ljuvlig hotellfrukost. Den israeliska versionen är mer som en brunch med en massa olika ostar (underbart med både feta och mozzarella till frulle ju!).
Hotel Adiv på Mendeli Street 5 (alla gatuskyltar är på hebreiska, arabiska och engelska – tack och lov!) var perfekt för mig. Är inte så kinkig. Läget är a och o och rena lakan vill jag ha + ett eget badrum. Dessutom ska personalen inte vara gåpåig utan låta en vara i fred. Och det gjorde de, men var ändå vänliga och hjälpsamma vid behov.
Adiv betyder angenämt, behagligt och så är Hotel Adiv.
Bilden: naturligtvis finns en mezuza vid varje dörr – även på hotellet.

Så… Flygresan gick bra och 4 timmar och 25 minuter passerade förvånansvärt snabbt. Kom ut från passkontrollen efter många frågor om vad jag skulle göra i landet och vem jag skulle träffa och stod plötsligt i 28 graders värme utanför Ben Gurion Airport. Tog en taxi till hotellet (140 Shekels) som låg exakt så centralt som jag hoppats. Duschade min väldigt svettiga kropp och gjorde mig hemmastadd. Träffade ES utanför hotellet och vi gick till en irländsk krog på samma gata. Pratade. Därefter gick vi ner mot stranden där vi stod och glodde ett tag. Promenerade hem till honom och jag skrev inlägget som publicerades “live” innan vi mötte upp IB som jag känt ett par år + två för mig nya förmågor: Yitzak och Roy. Vi gick till ställe som serverar choklad i en miljard former. Det var kul och mysigt att sitta ute i natten och prata svensk schlager och Linda Bengtzing (som de alla älskade). De berättade om hur de antingen åker till Stockholm och ser finalen av melodifestivalen eller samlas hos någon och ser sändningen över nätet. “Melodifestivalen ÄR Eurovision Song Contest” sa de och jag kände mig en smula stolt.
Promenerade hem, duschade igen och ligger nu i sängen.

Det började dramatiskt. Kom till Arlanda i god tid (som alltid) då jag hade planerat äta lunch med en kamrat som arbetar på flygplatsen. Gick fram till incheckningen som var avspärrad. Det var inte bara att gå fram till disken här inte, utan samtliga resenärer utfrågades av bestämda israeliska tullpersoner. Vart ska jag? Vem ska jag träffa? Varför Israel? Vad jobbar jag med? Var bor jag? Vad betyder mitt efternamn? Vet någon om att jag ska resa till Israel? Som jag redan räknat ut blev jag tagen till sidan, bakom kulisserna på Arlanda, där min resväska + mitt handbagage röntgades, öppnades och plockades isär. De kollade allt. De tog små skrapprover från mina tillhörigheter som de duttade i nåt slags vätska för att se om de kunde finna spår av sprängämnen. Efter fler frågor var det min tur att vara objekt så jag fick lov att stå bakom ett skynke med en oerhört attraktiv israhunk (klyscha) som kände på min kropp. Ja, även byxorna fick falla till marken. Efter en och en halv timme undrade jag i mitt huvud hur många gånger en tömd resväska kan röntgas.
Jag fick även plocka isär min mobiltelefon samt visa att kameran i den faktiskt är en kamera och att mp3-spelaren faktiskt kan spela musik. Just då spelades årets israeliska ESC-bidrag upp och kvinnan som var en av de tre som kollade mig började sjunga med och berättade att hon faktiskt känner sångaren Boaz Mauda.
iPoden klarade sig men rakapparaten var för skum för att släppas ombord och efter två timmar eskorterades jag bakvägen till gaten och ombord på planet. Incheckningen hade den israeliska personalen redan tagit hand om och det var rätt skönt. Nu, här på planet, har jag äntligen fått lite (kosher) mat i mig. Känner mig trygg.