– Hej Kim. Varför har du återigen gjort en Britta och rakat av dig håret?
– Jo förstår du, jag ska ju renovera och då har jag varken tid eller lust att hålla på och puffa med håret. Dessutom har jag ju en förebild i Äntligen hemma-Björn! Ja, som renoverare så är han definitivt min stora förebild.
– Men ditt hår är ju your finest feature. Saknar du det inte?
– Tack, jag vet. Mitt hår är verkligen det bästa jag har – rent fysiskt – speciellt med tanke på att de flesta män i min skyhöga ålder knappt har något kvar, men jag vet ju att det växer som ogräs. Det är tillbaka i full prakt redan om ett par veckor.
– Aha.
Etikett: humor
Det är mycket nu
Jag har nu avancerat från att vara företagets twittrare (eller twitterredaktör som var titeln fru Chef gav mig) till att även vara företagets bloggare.
Min ”brittiska” (hmm?) humor ska tydligen göra susen bland kunder och klienter, fick jag höra igår.
Jag sitter således här och tokskriver och att ”skriva på beställning” är så mycket svårare; jag måste ju skala av en hel del av min fantastiska, sprudlande personlighet. Balansen är hårfin, ty jag måste ju finnas kvar – men inte hela jag (det kan ju faktiskt bli för mycket av det goda).
Idag skriver jag en text om lyckan i att kunna ”ignorera” på sociala medier. Tänk om det fungerade även ute i det ”vanliga” livet… Är poängen.
Det gick nästan
Så… En vän ringde för en månad sedan och sa att ”då-och-då ska du åka på kryssning för vi ska passa Sebbe”.
Det var nämligen så att vännen skulle överraska sin sambo med en kärleksresa till den fantastiska staden Köpenhamn och min ”kryssning” skulle vara anledningen till att sambon skulle ta ledigt från jobbet.
”Okej”, sa jag, ”jag ska verkligen inte försäga mig”. Det gick bra. Jag ”planerade” ofta min ”kryssning” och såg fram emot den. Senast igår, när ”sambon” ringde så ”packade jag inför kryssningen”. Ha ha ha.
Och så igår kväll hälsade vi på gossarna och ett par underbara citronsmakande drinkar slank ner innanför finblusen och när Sebbe och jag skulle gå hem så sa jag: ”Trevlig resa!”
Ha ha ha. Det sket sig på målsnöret.
Tack och lov så hade ”sambons” sambo redan börjat packa inför ”dagarna som hundvakt”, så ”sambon” hade ju förstått.
Men ändå!
Jag skämdes.
